Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Om

 

Jag vill dra mig till minnes statistik i gamla skolböcker om att endast 4% av världens befolkning äger en bit av jordens yta. Jag tillhör sedan 13 år den lyckligt lottade lilla skaran och tänker ofta på att denna häpnadsväckande fördelning påkallar ett stort ansvar. Hur regerar jag bäst i mitt rike? Jag söker svar med ett stort intresse för växter och utomhusmiljöer och ett litet hopp om att inspirera andra trädgårdsägare. Trädgården ligger i Göteborg och har ambitionen att vara tilltalande året runt. Välkommen! 

Deltar i Tusen Trädgårdar

Www.trädgårdsriket.se

Öppet för besökare efter överenskommelse 


 

Klicka på bilden/texten så kommer du till ett inlägg som beskriver det aktuella området

Entrésidan


Berget


Diagonallinjen 


Bladväxtrabatten


Hassellunden


Körsbärslunden


Björkarna


Skogskanten


Stora perennrabatten


Alunrotrabatten


Dagliljerondellen


Altanen i söder


Röda rummet

Presentation



Senaste inlägg

Fortfarande vinter

Nu har vi passerat mitten av mars och stora delar av trädgården fortfarande har snötäcke. I natt hade vi 8 minus och det lär bli minst lika många minus flera nätter framöver. Oron för en repris på 2013, då i stort sett alla vintergröna växter strök med vid månadsskiftet mars - april, inklusive vilda blåbär i naturen och yngre thujahäckar i gemene mans trädgård, växer inom mig.  Ännu har vi visserligen inte uppmätt samma stora temeraturskillnader mellan dag och natt som då, men det är inte långt ifrån. 

I sann barrfientlig anda var det kallt men klarblå himmel och vindstilla hela dagen idag och jag kunde vara ute och kolla läget en liten stund. Jag följde solen, i skugga frös jag direkt. 

Min lägesanalys är följande: det kommer att bli en intensiv vår. Allting kommer att hända på samma gång och jag kommer att stressa ihjäl mig. Har man två dagar i veckan för att ägna sig åt det man allra helst vill göra är det stor risk att man inte hinner njuta av det hela. 

Nåväl, att förhålla sig till klimatets utmaningar får var en lära sig på bästa sätt. 

Ett sätt att mildra konsekvenserna är förstås att så och förodla i stugvärmen. Eftersom begoniaknälarna i mitt förra inlägg väckte ett visst otippat intresse tänkte jag rapportera om utvecklingen.

 

 Nu har jag flyttat knölarna från blöt hushållspapper på tallrik till fuktig jord i diverse behållare. Jag sprayar dem varje morgon.

 

Det är de millimeter små röda prickarna som är livstecknet.


Nästa stadiet en liten vit knöl, den på bilden är ca på 4-5 mm i verkligheten.

 

och nästa: en hög med vita knölar.



Det viktigaste: rötterna  är också på gång. Den här knölen har kommit så långt att det är läge att  plantera den i kruka nästa helg.

 
På fönsterbrädan finns också:

Bland alla mina  fuchsistickl8ngar finns också några av förra årets favoriter som jag har övervintrat i garaget. De behöver ljus nu.

 

och petuniastickl8ngen har börjat blomma. Jag kommer dock inte att tillåta den att blomma fullt ut ännu. 

 

Klockrankan kan på kort tid bli ganska besvärlig när den väl kommer igång. Den måste hållas långt ifrån allt som den kan tänkas vilja klänga sig på eftersom  klockrankan bara undantagsvis väljer att klättra på den pinne man har utsett som klätterstöd. En tämligen uppfinningsrik planta. 


Men som sagt, ingen vår i sikte på Västkusten. Tror ärligt talat inte att ens påskkycklingarna kan göra något åt saken. Fast jag tog fram dem idag i ett förtvivlat försök.
 


Lite gladare blir man nog ändå.


Men jag sparade det bästa till sist!

En ny bloggsamling för trädgårdsbloggare där vi kan länka våra inlägg och hitta varandra. Kika in på TrädygårdsFägring!

Min vänta på våren

Den riktiga vintern kom även i år vid en tidpunkt då de flesta av oss trädgårdsnördar hoppades på vår. Det är dock i inte helt ovanligt att årets kallaste period infaller vid månadsskiftet februari - mars. Jag har ganska bra koll, eftersom jag fyller år så här års. 

Ett par minusgrader känns idag som rena våren efter den gångna veckans 10-13 minus och nordliga vindar. Jag går och håller tummarna för att det inte spricker upp, vårvintersolen är förödande när tjälen är så djup som den har hunnit bli de senaste veckorna. Julgranen tjänstgör som vintertäckning åt några känsliga, små barrväxter, men allt kan man inte skydda. 

Den kommande veckan lovar heller ingen större förändring vädermässigt och jag räknar inte med att kunna börja med någon aktivitet i trädgården. Men på fönsterbrädan händer det saker. 


Mina snygga ledlampor är en stor tröst i bedrövelsen. Här kan jag få frösådder och sticklingar att trivas. 

I år grodde tre av sex klockrankefröer. Ett måste, 

 ....... tycker jag.


Fuchsiasticklingarna ser lovande ut. Buskiga och fina.

 

Fyllda petunior har jag haft framgång med de senaste åren. Regelbunden tillsyn, mycket sol, mycket vatten, mycket näring och lite tur med lössen krävs. Fuchsior är tusen gånger mer lättskötta. 

 

Lättskött är även begonian. Jag driver igång knölarna på fuktigt hushållspapper på fönsterbrädan. Sprayer dem då och då.  De kommer i jord först när de har visat livstecken.

 

Begoniablommans skönhet kan jämföras med rosornas och kameliornas.

 


En grund kruka räcker, begonian har inga djupa rötter.

Jag gillar begonian för sitt (ofta)  hängande växtsätt och för att de blommar flitigt även i skugga. Allt som trivs i skugga gillar jag, eftersom det tillåter lite slarv med vattningen. Vårt hus entrésida ligger i norrläge så det är välkommet med färg och fägring i krukor. Vindskyddat läge är dock ett måste, annars går grenarna lätt av. 

  

Så här färgglatt kommer det minnsann att bli. Jag la 90 kr på 12 Lidl-knölar. Återkommer om resultatet. 

Så vänner, bit ihop och odla på på fönsterbrädan/källaren/garaget/orangeriet. 
Vi får vänta lite till. Vi har inget val. 

Taggat med: 

Vinterkap

Medan trädgården ligger stelfrusen under sitt snötäcke växer drömmarna inne i stugan.

 

Som tur är kommer inte mycket snö på en gång, men det snöar ofta och det hinner komma nytt innan det gamla helt smälter bort.  

 

Bokens kvarsittande kopparfärgade löv är guld på vintern.

Drömmarna får mig att fara på inköpsrunda. Det behövs lite fröer och fräsch såjord, några torvblock till ett nyupptäckt planteringshål på berget, kanske har sticklingarna kommit.....

Började på Bauhaus vars trädgårdsavdelning var helt öde, förutom en hörna där de tryckte ihop fjolårets överblivna thujaplantor. 10 kr/styck kostade de nu, istället för 69 kr. Inte stora, men tänk om de tar sig? Köpte 10 stycken utan att ha en susning om var jag ska ha dem. Det är bara ”leksaksplantor”, av namnsorten Smaragd, kanske 60 cm höga, jag hinner fundera ut något innan de blir ohanterliga. 


De hamnade i stora planteringskärl. Hoppas senvintern kommer att vara snäll. 

Färden fortsatte till en riktig plantskola som hade ett stort sortiment av fuchsiasticklingar. Jag kan inte tänka mig någon tacksammare sommarblomma och jag köper ett ganska stort antal varje år. Övervintringen går sådär, men de små barnen är mycket rediga och sköter sig föredömligt. 

Jag har aldrig tidigare köpt så här extremt små fuchsior, endast lätt lindade i fiberduk. Men det får gå.

Efter omplantering, knipsning och dusch får de vila upp sig på fönesterbrädan under en ledlampa. 

 

Fuchsian är gjord för den svenska sommaren. Och hösten. Bilden är tagen 171119.

 


Storfavoriten heter fulgens och blir en mycket dekorativ planta på 70-80 cm på en säsong! 

Nu ska jag fortsätta att försöka förverkliga några av drömmarna, jag ska så. 

Om hopp

Här i Göteborg har vi en dryg vecka med minusgrader bakom oss. Snöblandat regn frös på och vägarna var hala alternativt moddiga och allmänt otrevliga igår morse. Kalla vindar från norr gjorde inte saken bättre. Trots detta brukar jag göra mitt yttersta för att behaga stadens politiska ledning, som inget hellre vill än att så många som möjligt ska avstå från bilen. 

Jag cyklade som vanligt och hade full koncentration på att hålla grepp och balans på det dåligt plogade, spåriga underlaget när jag fick syn på något gult i ögonvrån. Jag tvärstannade, var tvungen att försäkra mig om att jag såg rätt.

Årets första blomma på Allén, i höjd med Vasakyrkan:

 

Det finns hopp 

 

Det här är årets plagsammaste period för mig. Ibland känns det nära, men egentligen är det fortfarande väldigt långt kvar till grönska och värme. Men i alla fall.

 
Apropå hopp. Just för vintergäcken finns det dock inget hopp. De växer i ett område, där den ena av Väsrlänkens tågstationer ska byggas. 

Glädjeämnen i januari

Årets mörkaste, tråkigaste och längsta månad närmar sig sitt slut. Bara det är ett glädjeämne i sig.

Som kontorsarbetare på heltid ser jag trädgården i dagsljus endast på helgerna. Samma syn vecka efter vecka, det händer inte mycket som går att iaktta med blotta ögat. 

Gräs, grus och vintergrönt är man tacksam för nu. Miscanthus sinensis ’Melapartus’ är det snyggaste japanska gräset. Jag har 4-5 namnsorter, men inga andra håller en så hög standard över så stor del av säsongen som denna. 

 

Andra saker som gör mig glad är resultatet av eget hårt arbete. Den här gången anlade jag förra året för att slippa ett hopplöst stycke sliten gräsmatta. Inte perfekt med good enough. Och staketet blev också målat i somras.

Järneken, Ilex meserveae ’Leander’ var en chansning när den släpades hem från Tyskland för två år sedan. Jag visste inget om dess härdighet men fann den söt och uppfriskande. Och det går ju bra! 

 

På Ilex altaclerensis ’Golden King’ sitter de tjusiga röda bären prydligt kvar trots stormar och rikt fågelliv

 

Kärleksört, åtminstone vissa namnsorter i näringsfattig jord är makalöst vackra på vintern.

  

En annan överlevare, en silverfärgad lungört.


Entrétrappan får man inte slarva med. Den lilla idegranen är en uppkrukad självsådd som jag försöker forma till en tät form. Vilken, vet jag inte än. 


 

  
 

Hamamelis x intermedia ’Arnolds Promise’ är ett enda stort tappert löfte om sol och sommar. 

Trollhassel blommar mitt i vintern och den gör det länge. Det är möjligt att den skulle sätta fler blomknoppar om den fick mer än några timmar förmiddagssol, men jag är supernöjd med den. Om ett par veckor, när blommorna har slagit ut bättre, lyser den från långt håll och kallar på en. Man måste verkligen gå och hälsa på den, komma nära och lukta, för då blir man ännu mer belönad. 

Jag skulle mer än gärna köpa fler namnsorter och odla dem i kruka, trollhassel växer nämligen sakta och klarar våra vintrar bra. Jag gissar att den skulle gå åt som smör om plantskolorna hade den tillgänglig så här års. Lagom stora/små plantor i full blom, så man kunde se skillnaden mellan namnsorterna. Rost, orange, ljusgul arrangerat med lite lökväxter och lite vintergrönt. Vem skulle kunna motstå till ett rimligt pris? Kanske de är för dyra, jag minns faktiskt inte vad min kostade. 

Jag tror det får bli ett litet senvinterprojekt att kolla upp marknaden. 

Och det roligaste och allra mest löftesrika av allt, snödroppar i blom. Bara några få i det soligaste läget ännu, men ändå. I likhet med trollhasseln säger snödropparna mer om vad som komma skall än om det förflutna. Vårens budbärare. Det börjar hända saker trots allt.


Aha

Vilken chock! 

När jag bläddrade i en inredningsmagasin häromdagen, fick jag syn på ett gäng stolar som kändes bekanta. 

Skärmbild på en sida i tidningen ”Leva & bo”. De är de svarta caféstolarna som jag reagerade på.

 

Enligt tidningen ska dessa betinga ett värde av nästan 4 000 kr. Oklart om man menar alla sex på bilden (troligen) eller styck, men ändå. Modellen finns i många olika material, men dessa Ikea-varianter är gjorda av plast.

 

Och en bild på en klippsats i vår trädgård. 
Jag har haft mina två Thonetstolar ute på berget i säkert fem års tid nu. Året runt, i alla väder. De tål regn och sol. Vi borrade i och för sig hål i sitsen för att vattnet inte ska bli stående. 


Ja, så kan det gå (fast det gör det alldeles för sällan).

Jag hittade bordet och stolarna på kommunens loppis, Reningsborg, där folk lämnar saker de inte vill slänga på återvinningsstationerna. Betalade 100 kr/st, vill jag minnas. Bordet är massiv furu och det fick jag måla, men stolarna håller minnsann färg och form. 

Jag tror ändå att de ska få fortsätta att stå ute. Det blir min hyllning till trädgården. Fast det känns konstigt, inte minns för att vi plockar in nästan alla våra utemöbler på vintern och förvarar dem på garagevinden. Dessa ”skräp” har jag bara inte orkat bry mig om. Typiskt. 

Planer

För det mesta drar jag mig för basunera ut mina trädgårdsplaner. Jag brukar tycka att det räcker med en handskriven lista för mig själv. Men nu har jag ett projekt där hela familjen är engagerad på olika sätt, vilket gör det lite mindre läskigt att avslöja planerna. Barnen vill ha fiber, mannen vill ha en smalare häck och jag vill ha en pergola. 


Här är föremålet för årets största projekt. Andra sidan häcken syns garagtaket och skymtar uppfarten där vi får plats för 3-4 bilar. Ingen syn jag vill uppleva från trädgården. 

Det man ser på bilden ovan är en gammal häck bestående av 6 st välvuxna sockertoppsgranar som planterades i början av 80-talet. De avgränsar trädgården från garaguppfarten, stoppar vinden från norr och tillför även lite mystik med sina respektingivande mått och bulliga form. 

Häckens stora nackdel är dess bredd, som kan uppskattas till 2-2,5 meter. Och nu när vi behöver gräva ett dike för fiber längst häcken känns det som ett ypperligt tillfälle att byta häcken till något mera kontrollerbart. Sockertoppsgranar tål nämligen inte beskärning alls och de är kala och bruna inuti och nertill.

 

Vilket jag försöker dölja med maffiga hostor på sommaren.

Helst skulle vilja ha idegran istället, men jag kan inte tänka mig att vänta så länge på uppväxt. Jag har hos duktiga trädgårdsamatörer sett superfina tujahäckar, smala och täta, så jag tror det blir inköp av några större axemplar av sorten Smaragd. Inte för stora dock, plantorna behöver tuktas och formas vid ung ålder för det resultat jag önskar mig. 

Men det är inte nog med att häcken ska bytas Jag vill också ha en pergola där jag kan duka upp för gäster när det är risk för regn. Det är resterna av min växthusdrömm, en dröm som jag har fått släppa. 

En markis som man kan rulla ut under ”pergolataket” är tänkt att skydda mot regnet. Något i stilen med bygget på bilden, som jag hittade i en engelsk trädgårdstidning (var annars?).

 

Ett schysst golv, en häck i ryggen, någon form av eldstad, kanske några klätterväxter vid stolparna och rabatter runt om skulle passa mig....

 


Trevligt, eller hur?

 

Och här är platsen det ska byggas 

 


Jag är såååå innerligt trött på den här gräsmattan. Används till badmintonspel högst två gånger om året. 

En del utmaningar finns dock. Vi har inte tid att göra jobbet och hantverkare är svår att få tag på. Dessutom har jag 6 visningar prelilminärbokade från juni till oktober och då kan jag inte ha en byggarbetsplats. Målet är dock att det ska vara färdigställt juni 2020, när äldsta sonen tar studenten. Vi får ta det i etapper. 

Jag hoppas. 

Blogga eller inte blogga

Jag har bloggat om trädgård i över fyra år nu. Ingen lång tid egentligen, många har hållit på mycket mycket längre, i vissa fall i 10 år eller mer. Till en början var jag mest nyfiken på vad det kan bli av det hela, jag ville uttrycka mig och få reaktion. 

Ganska snart insåg jag att jag behövde lära mig att fotografera bättre och det bekymrar mig fortfarande. Texterna är jag heller aldrig nöjd med efter första försöket, jag våndas, går ifrån och omarbetar ofta mina inlägg några dagar senare innan jag kan trycka på publicera-knappen.  Någon spontanitet är det sällan tal om. Många utkast blir aldrig publicerade då de hinner bli inaktuella under tiden jag finslipar innehållet. 

 


Efter den första tidens entusiasm kom inläggen glesare och glesare, det senaste året kanske endast någon gång i månaden. Inte för att jag saknar inspiration, idéer och uppslag att skriva om, utan mest för att jag inte har tid. Och om jag ändå lyckas samla mig och få ihop något som känns vettigt är tidsåtgången orimlig i förhållande till nyttan, genomslagskraften eller vad jag ska kalla det för. Min blogg är inte besökt i den utsträckning som skulle kännas förpliktigande, vilket nog en signal om att den inte är särskilt intressant. Kontakten med bloggvännerna skulle lika gärna kunna skötas genom att följa deras aktiviteter. 

Jag har i och för sig skrivit dagbok i många år när jag var yngre, så det är en viktig anledning i sig att skriva för eget behov. Man samlar sina tankar, dokumenterar, bläddrar tillbaka och minns, kanske lyckas undvika ett och annat gammalt misstag osv. Det har ett värde, absolut. 

 


Jag har försökt spekulera i hur andra tänker kring att skriva och läsa bloggar genom att granska min egen ”trädgårdsmediakonsumtion”. 

Det är lätt konstaterat att engelska trädgårdsmagasin kommer på första plats. Förr tänkte jag inte ens tanken att beställa dessa, men nu när de finns tillgängliga på nätet, på appen Readly, är det underbart att kunna ta del av överflödet. Utbudet att trädgårdsmagasin är enormt i England. Det är en källa till inspiration som aldrig tycks sina.

I andra hand läser jag svenska trädgårdsböcker, jag älskar framförallt kåserier och allsköns reflekterande över trädgårdens betydelse för världen och våra liv.



Och hur intressant och lärorikt än det kan vara att få insyn i en annan trädgårdsentusiasts vardag finns det sedan väldigt lite tid till bloggvännerna egentligen. 

Och det brukar ta tid. Läser jag ett inlägg om ett pågående projekt hos Luna Ek, blir jag engagerad, vill visualisera, skriva kommentar och muntra upp. När Kristina presenterar en spännande växt i sin oas, vill jag genast skaffa den också, börjar leta efter mer info, surfar runt, jag kommer aldrig ifrån, det verkliga livet blir inte av. Och när Veronica på Sanda Cottage gör vintersådder eller Helene i Torslanda trädgårdsdekorationer och konstverk i betong, ja, då börjar jag räkna på hur många år jag har kvar i arbetslivet. 

Jag är 52. Suck. 


Så nu på sistone har jag knappt vågat titta på bloggar. Jag tänker att jag måste leva mitt liv. Det liv jag har, med ett jobb där jag efter 20 år börjar uppleva framgångar, med två härliga söner i tonåren, med gamla föräldrar som kämpar till sitt yttersta för att belasta oss barn så lite som möjligt, med en man som jag vill umgås med och hans två barn, utöver våra gemensamma, och två barnbarn och alla måsten med husunderhåll,  inköp, matlagning, tvätt och städ och ...., ja, trädgården. 

Hur mycket inspiration tål jag egentligen? Hur mycket tål ni? 

Hur vill vi ha det? Vad är viktigt? 

Inför det nya året

Det är milda dagar och jag har, trots magsjuka och halsont, tillbringat några timmar med trädgårdsarbete så här på mellandagarna. Jag går runt, klipper ner de skräpigaste perennerna och funderar stillsamt över min trädgårdsframtid, om vad jag vill med trädgården (och med bloggen) den närmaste tiden. 

  



Jag tror inte på drastiska förändringar men har inte heller kommit fram till någon lagom lösning på min lilla kris.

Jag finner en utmaning i att acceptera att trädgården är nära att bli färdiganlagd och rent underhåll tar vid. Perenner måste delas och föryngras, buskar och träd beskäras, torvkanter bytas och grusgångar rensas från löv och björkkvistar. Ni hör. Anläggning är ju tusen gånger roligare. Men alternativet, att lämna trädgården och börja om från början på annan plats är inte realistiskt med åtminstone 15 år kvar i arbetslivet. Jag lider ju av konstant trädgårdstidsnöd som det är nu. Det är också för mycket arbete. Håller kroppen? Längtar jag ens bort? 

 


Jag går och plockar nedblåsta grenar, inventerar 2018 års måsten och inser att jag är gränslöst stolt över min skapelse. Jag njuter av japanska lönnens ’Sango Kaku ’ röda grenar, rododendronens blomknoppar och de variegerade bladen på mina små idegranar. Minns resan från Kivik hem till Göteborg med lönnen mellan mina ben. Barnen var små, det kan ha varit 2008 eller 2009. Idegranarna kommer från en trädgårdsamatör i Stenungsund som i sin tur fick sticklingar för förökning från självaste Brita Johansson. Jag har träffat henne. Jag har fått se hennes trädgård. Jag har upplevt så mycket tack vore mitt intresse och jag vill fortsätta att jag göra det. 

 


Jag ler inombords och tänker på att det är bara min närmaste familj som väcker starkare känslor hos mig än trädgården. Jag älskar varje litet hörn av den av hela mitt hjärta. Jag ska nog stå ut med att ta hand om den i många år till. 

 


Bilderna är tagna den 29 december 2017.

Gott nytt år!

Juligt inne

Jag skriver sällan om vår innemiljö på min blogg. Den handlar om trädgård och jag vill hålla mig till ämnet. 

Jag gör dock ett undantag nu, eftersom min mamma, som är min mest hängivna läsare efterfrågar bilder. Det är den media hon har tillgång till och lärt sig att hantera, vi kommunicerar inte via Facebook eller Instagram. Eftersom vi firar jul på var sitt håll blir det mitt sätt att bjuda in henne.  

Börjar med den nya brasan som blev klar förra veckan.

Vi bytte vår gamla vedkamin från 1991 till denna effektivare och miljövänligare variant. Den har plats för vedförvaring nederst och en värmesten högst upp, vilket gör att den har utlovats att hålla värmen 5-6 timmar efter avslutad eldning. Vi har redan testeldat och kaminen var fortfarande ljummen efter 7 timmar, så vi är väldigt nöjda.


Jag har aldrig tidigare köpt Amaryllis som snittblomma, men jag sprang på en trevlig bukett hos torghandlarna och slog till i slutet av november. Buketten var fin i 2,5 vecka, jag slängde den först igår

 

Även azalea som krukväxt har jag vägrat förr, men i år bestämde jag för att testa min hypotes att det inte funkar i stugvärmen. Jag hade rätt, azalean är nu, fyra veckor efter inköp, döende. 

 

Nyinköpta amaryllislökar blir däremot sällan en besvikelse. 

Jag har tyvärr ingen bra hand om de utblommade lökarna och lyckas aldrig att få dem att blomma om. Mamma däremot, som planterar ut lökarna i trädgårdslandet på våren och har ett svalt och ljust rum att driva igång dem på hösten, har en helt fantastisk samling lökar som blommar snällt varje år. För egen del är det dock bättre att köpa amaryllis som snittblomma så att någon annan kan ta hand om lökarna. 

 

Och det gjorde jag om tidigare i veckan 

 

Testar lite olika placeringar. 

 

Blev så förtjust så jag köpte några till igår. Överflöd hör julen till. 


Köksbordet

 

Och till slut, vid andra sidan köksbordet, den allra finaste ”juldekorationen”, snart 11 månader gamla barnbarnet Elsi.  Hon anlände igår kväll, efter närmare 20 timmars flygresa från Denver, Colorado. 

Äldre inlägg