Veckans färg hos Charlotta är silver. En riktig utmaning för mig. Jag gillar varma färger mest och när det kommer till smycken föredrar jag guld. Det krävs både tolerans och fantasi hos betraktaren för att mina bilder ska  kvala in i begreppet.

Men blåsilvrigt bladverk lyser i rabatterna och bryter mot sommarens massiva grönska, så silver får man allt jobba med när man planerar. Jag behövde nog bli påmind om detta.

Tack för idag! Nu ska jag ut och plocka in de sista dahliorna.

Anja har lagt ut bilder på sin fantastiska uteplats på sin blogg, missa inte den, klickbar länk finns i sidopanelen. Jag besökte hennes trädgård i somras och jag kan garantera att hennes uterum är lika mysigt live som på bilder. Adventsinredningen är helt underbar. Jag har i min kommentar till inlägget kallat Anja för Sveriges okrönta utepyntdrottning. Möjligen är det Anna Vattenkanna som kan utmana henne om den  - i mina ögon mycket åtråvärda – titel. (Jag vill bara vara lite slagkraftig i mina uttryck, egentligen är jag emot titlar och tävlingar och förlåt alla andra vars blogg jag ännu inte hittat). Jag väntar med spänning på Annas adventspynt. Hon har inte varit aktiv på sin blogg de senaste veckorna vilket jag hoppas beror på självvalt och välförtjänt vila och inte några elaka yttre omständigheter.

Själv har jag en passionerad relation till trädgårdspynt som jag också redogjort för i en intervju i AoT. I nummer 13 kunde ni läsa vad jag tycker om pynt och eftersom jag är upphovskvinna till texten, citerar jag den nedan, så det inte råder några tveksamheter kring min ståndpunkt i detta fantastiskt roliga ämne.

"Trädgårdspynt är ett omstritt kapitel bland trädgårdsvänner men för egen del är tycker jag inte att hemkänslan infinner sig utan dessa. Möbler är ett absolut måste om trädgården inte ska upplevas som en park. Vill man vara återhållsam kan man alltid börja med att låta snygga bruksföremål stå framme; krukor, vattenkannor, korgar med ogräs och vissna blommor, en stege lutad mot ett frukträd ger en känsla av att det händer saker i trädgården och att den är omhändertagen och älskad. Omsorgsfullt placerade prydnader kan väcka känslor och fördjupa karaktären i miljön. Lyckas man dessutom återvinna material eller förmedla humor har man tillfört en ny dimension."

Att jag älskar pynt betyder dessvärre inte att jag är särskilt pyntig av mig. Jag vaknar ofta sent (typ som nu, det är första advent i helgen, jösses!), jag förlägger mina prylar, har dålig finmotorik och ännu sämre tålamod. Höstpyntet hoppar jag alltid över eftersom jag oftast lägger ner hela min själ på sommarpynt och då har jag inte hjärta att bara blåsa ut allt till förmån av ljung och silverek. Mina dahlior och fuchsior brukar prunka en bra bit in på hösten, det får räcka. Men nu  - natten till förrigår  - har mina fuchsior frusit, så trappan vid ingången  ser ”kom och hjälp mig ” ut och loungen är skräpig och kal.

Säsongens "pynta trädgården" - projekt gick ut på att vi har skaffat flaggstångbelysning. Efter en inköpsresa till Rusta och några timmars trixande med alla lååånga slingor som hela tiden trasslade in sig i varandra var spektaklet upphissat och klart. Såå mycket bättre än förväntat! Det blev en fantastisk rumskänsla. För första gången under alla år så uppskattar jag flaggstången, som jag annars inte är så glad i. Under ljustältet råkar jag ha min vintergröna plantering med barrväxter, ljung och lite annat smått som får strålkastarljus över sig för 44 W (LED, så klart). Jag är sååå nöjd. 

Officiell tändning först på söndag, min man tillåter ingen fusk.

Tack för idag! Jag får åka till jobbet nu.

Jag ska avrunda mina samlade erfarenheter om Heuchera - Tiarella - Heucherella i det här inlägget. 

Några mycket åtråvärda namnsorter har efter minst två försök blivit svartlistade hos mig. Sweet Tea och Silver Scroll går bara inte, de klarar inte minusgrader under långa perioder eller så klarar de inte mig. Beauty Color dör inte, men tappar sin frodighet. Den är lätt att dela men svår att få fart på. Några enstaka blad på långt skaft gör ingen glad. Lime Rickey är nyckfull, så dela och hoppas. Ljus skugga ökar chansen.

Sweet Tea, Silver Scroll, Beauty Color, lime Rickey

Jag har tyvärr dålig koll på de rödbladiga varianterna, jag tycker att de med tiden tenderar att "likna" varandra, vilket försvårar identifieringen. Gemensamt är att de är soldyrkare.

.....som vet vad klätterväxten på bilden här heter? I helgen besökte vi julmarknaden på Tjolöholms slott utanför Kungsbacka och som vanligt sprang jag runt i trädgården och jagade bildobjekt innan mörkrets inbrott. Jag var inte ensam, det var många som tog foton på denna skönhet och ingen verkade känna till namnet på den. Tjolöholms slott ligger alldeles vid havet, antagligen zon 1 (eller 0) så det kan förklara att den är ovanlig. Är den ovanlig? Bladen är tjocka, lite grova.

Slottets trädgård har rustats upp på senare tid och är värd ett besök för den trädgårdsintresserade.

Och ett bonusfoto:

Ha det bra! Ännu en tuff arbetsdag som väntar.

Egentligen är det ett risktagande i sig att plantera grön-, gul-, röd- och bärnstensfärgade sorter i samma rabatt eftersom de har något olika krav på sol. Rödbladiga får de mest intensiva nyanserna i  full sol medan lime- och bärnstensfärgade kan lätt få brända blad om de utsätts för stark sol. Halvskugga är en fungerande kompromiss, men man kan ändå tänka på att de ljusbladiga helst inte ska ha sol på sig mitt på dagen. En högre kontrastväxt kan tjäna som skydd.

Utbudet är enormt, särskilt på sensommaren. Hittar man inte sin favorit på sin plantskola har Tuijas växter Sveriges, tror jag, bredaste sortiment och postorderförsäljning på sin hemsida. Jag har inte provat, men har besökt plantskolan i Blekinge (Kyrkhult) den är en pärla. Själv handlar jag mest på Botaniska Trädgården i Gbg, där kan man också studera sorternas överlevnadsförmåga på senvåren i rabatterna längst huvudstråket. 

Det är ogörligt att omnämna alla de sorter jag har prövat. Att de sparade etiketterna är betydligt fler än de levande plantorna, kan jag dock avslöja. Jag nämner mina absoluta favoriter och några som jag bara kan avråda ifrån. Tyvärr omfattar den senare kategorin ofta mycket snygga och udda varianter.

Till att börja med är snarlika klockvippan (korsning mellan Heuchera och Tiarella) ett mycket tåligare släkting som också lämpar sig bättre som marktäckare. På plantskolan kan de vara mycket svåra att skilja åt, men växtsättet är annorlunda, klockvippan revar och breder ut sig. Jag ser sällan den som marktäckare i trädgårdar, vilket är synd.

 

En mörkbladig alunrotfavorit är Rachel, äldre sort, med röda blad som skiftar i grönt. Det finns mera attraktiva rödbladiga sorter, men Rachel har underbara rosa vippor och återkommer utan krångel varje vår. Liten eller medium i växten med medelstora blad. 

Brownies färg påminner om Rachels, men plantans storlek är XL. Den blommar lääänge med vindtåliga  vita vippor. Hos mig övergår Brownie i mörkgrönt under sommaren, bladens undersida skiftar i lila. Växer fort.

En i mitt tycke görsnygg alunrot är 'Paris'. Blågröna, silverskimrande blad och intensivt rosa blommor, ganska liten men mycket iögonfallande. 

Av utrymmesskäl blir det ett fjärde inlägg i morgon med bl a varningstecken för några förföriska snyggingar.

Orange är en storfavorit hos mig och jag är alltid på jakt efter nya representanter. Mitt bidrag till Charlottas länksamling:

Ni som bor i snörika områden höjer säkert på ögonbrynen och tänker - med all rätt - att en liten alunrot inte har en chans att hävda sig under snötäcket. Inte är den särskilt glad i massa minusgrader heller, så släktets "vinterstyrka" behöver inte överdrivas. Jag tycker ändå att den är värdefull med sin höstlika färgskala just på senhösten och så länge det är ingen eller lite snö. Här på västkusten har vi normalt milda vintrar med lite snö (även om de senaste tre vintrarna inte uppfört sig som de ska) och då kan vi  njuta av våra heuchera under en annars färgfattig period. På våren har heuchera en svacka i april-maj, innan de nya bladen täcker fjolårets trötta. Då klipper jag bort de allra fulaste bladen, något jag brukar få hjälp med av traktens hungriga rådjur, se upp för Bambi! Vad gäller sniglar så gör de ingen större skada i den här rabatten. 

Kombinationsmöjligheterna är stora, men jag tycker att de gör sig bäst med varandra. Jag är restriktiv med att plantera andra växter i min heuchera-tiarella-rabatt men har testat några.

Heuchera har en tendens att "stiga upp" ur jorden med åren och mår bra av att delas och omplanteras. Jag gjorde en total make over i min rabatt i början av augusti i år, en bit in i planteringens fjärde år. Jag upptäckte att syrenen på plankets andra sida, som jag trodde levde på ingenting på kal berg, levde visst på den porösa grus- och sandblandade rabattjorden inne på tomten, trots "luft" mellan rabatten och planket:

Och i en sådan konkurrens är alunroten dödsdömd. Så jag grävde upp alla plantor, la dem på presenning på gräsmattan bredvid, rensade jorden från inkräktarens rötter och fixade rotspärr på botten och på sidan. Jag passade på att förbättra jorden med gödsel och ännu mer grus. Inte så mycket för avrinningens skull, den har varit ok, utan snarare för att jorden ska tina upp snabbare på våren. Jag tog också rotsticklingar som ser lovande ut så här långt. 

I min lilla serie om växter med prydnadsvärde vintertid har turen kommit till heuchera (alunrot), tiarella (spetsmössa) och heucherella (klockvippa). Jag har en hel rabatt på temat som jag lite vitsigt kallar för "alunroteln". Detta är ett älsklingstema för mig och jag tänkte dela upp inlägget i tre delar. Idag skriver jag om min inspirationskälla, i morgon (förhoppningsvis) om mina allmänna erfarenheter och sist omdömen om några enskilda namnsorter.

Inspirationen kommer från mitt första besök på Chelsea Flower show.  

I den stora paviljongen inne på utställningsområdet trängs hundratals utställare som har specialiserat sig på en viss släkt. Det kan se ut så här:

Ett par stycken av alla dessa framstående odlare visar heuchera, tiarella och heucherella. Visningsrabatterna ligger förstås i lagom ögonhöjd. Den lilla jord som inte täcks av de perfekt rundade plantorna döljs med tjock smaragdgrön mossa. Belysningen är sänkt men välriktade spottar belyser de mest spektakulära exemplaren och i ett hörn lyfter den "varma" jordens ånga och lägger sig mystiskt över detta miniparadis. Det enda som fattas är tystnad och fågelkvitter. Hela härligheten är naturligtvis väl avgränsad från omvärlden och det är just de svarta väggarna som gjorde att jag genast visste var nånstans i min trädgård allt detta skulle flytta in. 

I flera år har vi från vår soffa i vardagsrummet stirrat in in mörk plank som avgränsar trädgården från en stig som leder upp till skogen. Det har inte gått att plantera något eftersom det är berg under den torra och eländiga grässvålen. Alunrot har ytligt rotsystem, 25-30 cm jordlager räcker gott och väl och när jag väl började gräva - dagen efter hemresan från London - upptäckte jag att det fanns lite håligheter i berget där små japanska lönnar kunde få plats. Det fick ändå bli en upphöjd rabatt, vilket är en klar fördel av flera anledningar. 

Och för att inte helt tappa fokus från vinteregenskaperna en bild från förra veckan:

Forts följer.

Tack för idag! Nu blir det en tripp till Tjolöholms julmarknad.

Att börja blogga i november är inte helt okomplicerat, det lilla som händer i trädgården missar jag att föreviga pga mörkret. Det är mörkt när jag ger mig av till arbetet och det är ännu mörkare när jag kommer hem så det gäller att leta i "arkivet" och fota på helgerna. 

I morse var jag lite sen, det började ljusna och jag fick syn på en växt som jag tror väldigt få av er har i sin trädgård. Inte för att den är en raritet utan snarare tvärtom, den är lite töntig och gammaldags. Men den var en storfavorit hos mig redan från början pga sin underbara doft och enastående förmåga att väcka barndomsminnen. Mormor använde den som kantväxt och jag försökte göra det samma. Jag tänker på den romantiska fjädernejlikan, Dianthus plumaris, som har fyllda blommor och finns i flera rosa och vita nyanser.

Min nejlika heter 'Ipswich var.', är alldeles blåbladig, tuvbildande och anspråkslös. Den blommar i stark rosa samtidigt med pionerna, dock under längre tid. Den funkar också som snittblomma.

I år har min nejlika hoppat över blomningen. Som många andra växter såg den död ut en bra bit in i juni, men har återhämtat sig sedan sakteligen och brett ut sig ytterligare. Nejlikan är inte rolig efter blomningen och jag brukar lägga en kvart på att klippa bort de bruna blomställningarna. Resultatet blir en snygg blå matta som sedan håller sig tills det är dags för de nya bladen på våren.

 Och så här såg den ut i morse:

Igår visade jag vår trädgårds yttre väggar. Idag är det dags att bekänna att jag aldrig förmått att resa inre väggar av häckar, buskage, spaljé eller liknande. Jag har ingen berså, ingen pergola och våra björkar är för stora för att skymma sikten, de bildar tak istället. Hur mycket jag än försöker trivs jag inte med att sitta och dricka kaffe i en lövsal med en liten öppning på. Klaustrofobiskt. Jag vill kunna sitta och ha utsikt över så stor del av min trädgård som möjligt. Låta blicken vandra.

 

Men det klart, på det sättet blir det inga långa kaffestunder, jag får alltid syn på något som ska göras och det mesta ska göras omedelbart. Vill man ha lugn och ro är det kanske smart med en begränsad vy.

I vår trädgård flödar blicken fritt och jag älskar det! Det känns stort och fritt men ändå ombonat tack vore de tydliga yttre väggarna. Jag tycker inte att det blir tråkigt eftersom det som är långt borta kan bara anas och lockar därför.  Jag känner mig stolt ungefär som när man har alla sina barn samlade runt omkring sig: Allt detta har jag skapat! 

Rummen bildas genom osynliga väggar som små nivåskillnader eller stora träds vandrande skugga. Förhoppningsvis uppfattar besökaren att det är olika teman i rabatterna, för någon enhetlig stil är det absolut inte tal om.  Experimentlusten är stor. Mer om detta en annan gång.

Tack för idag! Nu ska det ätas en pizza.