Kärlek till blomman eller till varandra?

Mer kärlek finns i ett tidigare inlägg av mig och under etiketten Blommig fredag hos Bland rosor och bladlöss.

Jag vill ha en flitigt blommande, färgstark trädgård och dagliljor är ett återkommande inslag i planteringarna.

Varför just dagliljor? 

Gillar man färger och har en gång sett en välkomponerad dagliljerabatt, ja, då är det svårt att låta bli. Mina inspirationskällor har varit Anette Nilsson i Skåne, som förädlar nya sorter och Karin i Skara vars stora trädgård är en fantastisk botanisk anläggning.

Dagliljor är mycket härdiga och grönskar tidigt, vilket gör dem till en bra samplanteringsväxt till vårblommande lökväxter.

Jag tycker att det är jättesnyggt att samla sina dagliljor i samma rabatt, helt utan inblandning av andra perenner och helst i en rundad formation. Växtsättet och bladens dynamik kommer fantastiskt fint till rätta i en cirkel- eller hästskorabatt. Bladen är gräslika och böjer sig snyggt över rabattkanterna. Nästan alla dagliljor har en skvätt gult i sig, vilket fungerar utmärkt som gemensam nämnare i färgkompositionen. Jag är visserligen inte särskilt kräsen av mig när det kommer till färgblandningar, men jag har sett vilt blandade dagliljerabatter i flera, kända trädgårdar, vilket jag tolkar som att även andra tycker att de passar fint ihop. Så här ser min halvcirkelformade dagliljerabatt ut i början av blomningsperioden:

Varje höst och vinter tänker jag att det vore kul att föreviga vår trädgårds stämning nattetid. Jag tycker att den är lite speciell, utan att riktigt kunna förklara varför. En bidragande orsak är säkert berget och den mörka tallskogen men också Ruddalens idrottsanläggning någon km bort, vars starka reflektorer belyser horisonten på ett subtilt sätt. 

Nu har jag äntligen en kamera som ska klara av mörka förhållanden, så igår studsade jag ut i nysnön i högsta hugg för att pröva vingarna. Jag använde det förinställda nattprogrammet och i brist på stativ la jag armbågarna på knäna för att undvika skakningar så långt som möjligt. Men nu är det på det viset att jag inte riktigt har kunskap att betygsätta bilderna. Vad ska jag tycka? Är de för mörka? Ska mer ljus in i kameran? Den automatiskt anpassade slutartiden kändes som smärre evighet, så man kanske inte kommer särskilt mycket längre utan stativ. Vad ska jag tänka på nästa gång? Är det någon som orkar engagera sig i mina fotostudier?

Jag har skrivit om fuchsior förr och har också länkat inlägg om fuchsior som månadens favoritväxt för november(!) hos Anna Vattenkanna. Men nu är det alltså dags igen. 

Svala färger

Jag tittade till dem i garaget i helgen och kan berätta att de börjar grönska lite smått. Januari-februari är den svåraste tiden för dem. Det är tyvärr inte tillräckligt kallt i vårt garage (runt 13 grader) och ljuset är på väg tillbaka. Det är bara två små fönster på ett utav garageväggarna, men några av plantorna är så vitala så att de reagerar med nya skott. 

Fuchsiorna behöver inte någon större värme eller särskilt mycket ljus för att utvecklas, men det behöver förstås bli plusgrader innan  de kan ställas ut. De mår alltid bättre av att vara utomhus, förutsatt att det är plusgrader. Så den dagen vädret slår om, åker plantorna med nya skott ut, åtminstone på dagen.  Det är svårt, nästintill omöjligt att föreställa sig att det är så här de såg ut för tre-fyra månader sedan:

Min äldsta planta har hängt med i tre säsonger

Ännu svårare är det att tro på de små små sticklingarna som redan börjat dyka upp i plantskolorna. De är sällan större än 6-8 cm men kan växa till rejäla, ivrigt blommande buskar på bara en säsong. När jag är på plantskolan hör jag ofta att folk dömer ut fuchsiasticklingarna i stilen "De blommar väl inte i år."  Och det kan inte bli mer fel, det gör de visst. 

I söndags kväll "råkade" jag ha vägarna förbi Blomsterlandet och besöket slutade med att tre små sticklingar fick följa med mig hem. Deras väl och ve kommer jag att rapportera om med jämna mellanrum. Tills vidare ska de få stå på fönsterbrädan i vardagsrummet i öster. (Jag kanske smygsänker elementet under, min man får inte veta något!) Så fort rötterna fyller ut sina krukor är det dags för omplantering till större krukor. Det är frågan om några dagar, på sin höjd en vecka. 

 

Nyanlända Annabell, Flying Scotsman och Rohees New Millenium på köksbordet den 26 januari

Fuchsior finns i alla möjliga färger och former, man kan välja mellan hängande och upprättväxande sorter, de är inte lika pråliga som dahlior (om man nu har svårt för just det) och klarar av att växa i norrläge. Inte bara klarar, de föredrar svala och skuggiga förhållanden. Jag har aldrig heller noterat några snigel- eller rådjursskador på mina fuchsior. Den enda nackdelen är möjligen att de har sin storhetstid under den senare delen av säsongen. Men den som väntar på något gott... Enkelblommande sorter blommar i regel tidigare, så det är klokt att blanda enkla och fyllda. Min dröm är att stama upp en planta och då behövs en upprättväxande sort som inte förgrenar sig  frivilligt.

Marinka

Orange Mirage

Röd-orange färgskala, min favorit.

Jag är inte någon större vän till Plantagen, men jag måste säga att de har haft ett riktigt brett sortiment av fuchsiasticklingar de senaste två åren. Jag hoppas innerligt att de lever upp till förväntningarna i år också, inte minst för att fuchsiaodlingens Mekka, Wibrants Rockdala har lagt ner sin postordeförsäljning. Så för mig gäller det att få förra och förrförra årets plantor att överleva. Men några nya sticklingar måste jag också ha. Det är så härligt att pyssla om dem. Jag är extra tacksam för att resan kan börja så tidigt som 26 januari i år.

Mer hyllning till arten hittar du både här och där.

Igår tog jag de första bilderna med min nya kamera. Efter två dagars pluggande av manual och övrig fotolitteratur har jag inte lyckats passera de förinställda programmen och det känns som en seger varje gång jag kan identifiera motivet på skärmen. Bländartal och slutarhastighet får vänta, jag är fullt upptagen med att hitta avtryckarknappen. Och blåste gjorde det också. 

Miscanthus sinensis 'Dronning Ingrid' står emot vinterstormarma

Jag brukar inte ha problem med att hitta motiv i trädgården men just nu finns inte så mycket att hurra för. De låga marktäckande växterna ligger under snö, de känsligaste barrväxterna är insvepta i fiberduk, det är kallt och det blåser ogästvänliga östliga vindar. Fingrarna fryser fast på kameran och vinterdepressionen är inte långt borta. 

Här kan du jämföra hur det såg ut för knappt tre veckor sedan. Nästan att man längtar tillbaka.

Jag är väldigt förtjust i att sitta och betrakta min trädgård från olika håll och har därför många sittmöbler utplacerade på strategiska ställen. Jag vill ha en trygg vägg i ryggen och fina vyer att vila ögonen på. Utan inredning - ingen trädgård för min del. Den röda tråden är svart. Utgång från kök direkt till matplats, helst i marknivå är det viktigaste. Det ska vara okomplicerat att kliva ut i grönskan, annars är det risk att man låter bli.

En matplats är den viktigaste och den mest intressanta platsen i en trädgård, tycker jag. Jag skulle därför jättegärna vilja se mer sittplatser på andra bloggar, men det verkar som att det uppfattas som lite för privat för att visa upp. Det kanske ändå finns en liten vinkel som inte avslöjar allt för mycket? 

Närliggande ämnen:

Rosa rummet                  Öppen planlösning

Charlotta önskar sig ljusgula bidrag idag. När jag bläddrar i mitt arkiv ser jag att ögat stannar även vid citrongula, lime och ljusgröna växter, så jag får se upp. Jag försöker hålla mig till de creamvita nyansera.

Idag kom två böcker på posten. 

En lärobok i fotografering som beställdes för att den förefaller vara skriven på ett språk jag förstår. Instruktionerna till min kamera blir mer och mer obegripliga ju längre jag kommer, eller rättare sagt så kommer jag ingenstans.  Det är ett tekniktyngt språk som får mig att somna, bokstavligen. Så nu tänker jag ta nya tag med hjälp av denna - förhoppningsvis - pedagogiskt utformade bok.

Eftersom de flesta ev er med råge passerat stadiet "Ta kontroll över kameran", är det egentligen den andra boken jag vill tipsa om. Det är en antologi som heter 'Tusen tankar om träd'.

Jag kommer inte ihåg hur och var, men jag tog del av en uppmaning till att skicka in bidrag till denna bok, som då var i planeringsstadiet, för drygt ett år sedan, vill jag minnas. Ett tidigare inlägg med titeln Tankar om träd skrev jag i samband med detta, men jag skickade aldrig in min text. 

Det ska bli så spännande att läsa om andra människors relation till träd, jag är helt övertygad om att träd betyder mer för oss än vi kan ana. Alla har väl hört att det finns statistiskt säkerställt samband mellan tillfrisknande efter en operation och utsikt över träd. Patienter som ligger i rum med utsikt över träd har mindre antal vårddagar efter en operation än patienter i rum med utsikt över byggnader. (Tänk så många sjukdagar vi har besparat oss själva och samhället...) Grön rehabilitering har man hört talas om en del på sistone. Det känns alldeles självklart att grönska och trädgård är avstressande och läkande. Ja, för mig personligen är det t o m det enda sättet att rida ut livets stormar.

Om du vill provläsa boken, klicka här: Tusen tankar om träd

Ja, vad ska man säga? Först tänkte jag att jag inte bryr mig.

Utsvulten på bra trädgårds-tv är jag naturligtvis, men, asch, man kan surfa, blogga, köpa en inspirerande bok på nätet, man kan också läsa om gamla trädgårdstidningar eller bara analysera sina egna bilder. Efter tio vintrar har jag lärt mig många olika sätt att fylla tomrummet efter min sovande trädgård. 

Inte trodde vi för ett år sedan att vi skulle sakna Pernillas Trädgårdsonsdag! Det var ju en höjdare jämfört med Trädgårdskampen. Hon har i alla fall fångat rytmen i trädgårdslivet. Känslan var den rätta. För det är det jag retar mig mest på och som gör att jag knappt klarar av att titta på Trädgårdskampen: stressen. 

Så jag är både besviken, ledsen och arg.

Besviken, för jag finner ingen inspiration. Kaktusympningen var visserligen en ny kunskap, men tyvärr tycker jag att kaktusar har minimal charm, för lågt skönhetsvärde och för mycket taggar.

Ledsen blir jag för att våra främsta trädgårdstv-personligheter inte har mer att säga till. Tills motsatsen är bevisad vägrar jag att tro att de tycker att det är detta trädgårdssverige ville se. Jag vill inbilla mig att de visste bättre men inte blev hörda. Att tittarsiffrajagande producenter styrde. Fast, det gror en liten oro, visst....

Arg är jag för att det är våra skattepengar som har använts. Hade det varit en skräpkanal, hade man inte behövt bli arg, men att SVT inte kan bättre! Jag kan faktiskt högtidligt erbjuda mig att presentera  programidéer, ring mig gärna, SVT. Fast det kostar.

Till Gunnel, Peter och Hannu vill jag säga: trädgårdens essens är tiden. Ju längre tid, desto bättre trädgård. Mycket av det jag kan om trädgård har jag lärt mig av er och kunde aldrig drömma om att jag skulle behöva påminna er om detta. Att bygga trädgårdsgångar på tre timmar! Som en del av en tävling! Ingen trädgårdsintresserad människa vill tävla. Det är snygga gångar vi vill se, inte fula.

Trädgård har under mänsklighetens hela historia förknippats med lugn, avkoppling och harmoni. Och så hittar man på en programidé baserad på konkurrens, utslagning, tidsbrist och stress. Varför? Säg mig, varför? Det är bara sorgligt.

I skrivandets stund har jag inte läst en enda recension. Men jag har svårt att tro ett jag är ensam om min åsikt. En arbetskamrat var lika upprörd som jag och är i full färd med att skriva ett argt brev till SVT.  Det ska bli spännande att se vad hon får för svar. 

Och förresten. Vill ni se inspirerande gångar, gå in på Almbacken. 

Jag har en del mörka väggar i min trädgård. Inte bara husets utan också en del tråkiga staket. På grund av tomtens topografi kan man inte använda sig av häck i den utsträckning som det behövs yttre väggar, så jag har lärt mig att acceptera inramningen som den är.  Jag försöker i görligaste mån pynta väggarna och staketen med planteringslådor, spaljéer och annat som man kan vila ögonen på. Det ägnas mycket kraft åt att lista ut fiffiga lösningar för vertikalt odlande och jag är på ständig jakt efter nya idéer.

Det här bilden är tagen från vår balkong på övervåningen och det är också utsikten från vardagsrummet på markplan. Den tomma ytan är sparad till mina drömmars växthus. Planket är pyntat med alunrot, soffa och spaljé. 

 

Klematis vid husväggen i söder

På Chelsea Flower Show 2011 fanns en hel del dyrbara lösningar för vertikal trädgård som var en helt ny upplevelse för mig. 

Som den här: 

Jag var betuttad men skeptisk samtidigt. En grön perennvägg är läcker men gör sig bäst på ett köpcenter, tänker jag. Det skulle ge ett överdesignat intryck i en villaträdgård, kan jag tycka. Alunroten klarar dessutom inte den svenska vinter så här upphängt, utan minsta skydd.

Och då dök plötsligt idén till den här pallen upp:

Det är inte jag som är uppfinnaren. Ursprungligen kommer inspirationen från Kalifornien. Bilder och tillvägagångssätt fanns på en blogg vid namn Life on the balcony och nådde mig via tips från Anna Vattenkanna för ett par år sedan, ni kanske minns.  

Jag tyckte att det var en genialt enkel idé, ett prestigelöst hemmabygge som inte behövde kosta så mycket, tack Anna Vattenkanna! Dessutom kunde jag involvera barnen, det var ett perfekt målarprojekt för dem. Jösses,  vad de älskade att kladda med den! Färg hade vi över efter att ha målat huset tidigare samma år.

Det svåraste var nog att komma över en pall med lagom avstånd mellan brädorna. Jag underkände många men med facit i hand kan jag säga att höjden är den viktigaste faktorn, eftersom den påverkar jorddjupet för planteringen. Varje cm är betydelsefull. Samtidigt påverkas vikten, som man inte heller kan bortse ifrån. En mindre pall, med bara en sektion, utan mittenbräda, kan räcka.

Enligt instruktionerna, som finns i ett inlägg från 5 mars 2011 på bloggen Life on the balcony, (How to turn a Pallet into a garden?) fäster man markduk på baksidan med hjälp av häftapparat. Växterna behöver rota sig och binda jorden innan pallen kan ställas upp mot en okänslig vägg/mur/balkongräcke. Jag har testat men konstaterat att vattenförsörjningen var problematisk, så jag la ner pallen igen mot en starkt lutande klippa. Jag valde tåliga perenner som återkom, trots extrem vinter, som förväntat. Hosta är mycket pålitlig och härdig även i kruka. I vänster hörn blommade en hängverbena över sommaren. Jag älskar att bryta symmetrin.

Kanske du gillar

Öppen planlösning