Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Om

 

Jag vill dra mig till minnes statistik i gamla skolböcker om att endast 4% av världens befolkning äger en bit av jordens yta. Jag tillhör sedan 13 år den lyckligt lottade lilla skaran och tänker ofta på att denna häpnadsväckande fördelning påkallar ett stort ansvar. Hur regerar jag bäst i mitt rike? Jag söker svar med ett stort intresse för växter och utomhusmiljöer och ett litet hopp om att inspirera andra trädgårdsägare. Trädgården ligger i Göteborg och har ambitionen att vara tilltalande året runt. Öppen för besökare efter överenskommelse. Välkommen!

  


Samlingsplats för trädgårdsbloggar

Deltar i Tusen Trädgårdar

Www.trädgårdsriket.se



 

Klicka på bilden/texten så kommer du till ett inlägg som beskriver det aktuella området

Entrésidan


Berget


Diagonallinjen 


Bladväxtrabatten


Hassellunden


Körsbärslunden


Björkarna


Skogskanten


Stora perennrabatten


Alunrotrabatten


Dagliljerondellen


Altanen i söder


Röda rummet

Presentation



Senaste inlägg

Visar inlägg från april 2014

Tillbaka till bloggens startsida

Äntligen inmurad

För den som inte vet, så ligger vår trädgård tämligen centralt i Göteborg, endast 7,5 km från Avenyn. Det hindrar dock inte ett rikt djurliv och jag har tidigare skrivit om igelkott och ekorre och räv och naturligtvis bambisarna som vi ibland för besök av. Grävling och vildsvin har vi aldrig haft anledning att misstänka att det finns här, men en älg åt upp halva körbärsträdet för några år sedan. Jag hed sett henne i skogen dagen innan i skogen. 

Men, men vi har alltid tyckt att är ganska mysigt med djurliv runtomkring med undantag för rådjuren som kom då och då, ja, ganska regelbundet, om jag ska vara ärlig och orsakat en del förödelse, mest av den här typen:


Ett av många perenna offer för årets rådjursbock

 

Uppäten kärleksört trots luktpinne


Inhängning har vi ändå inte övervägt på allvar  utan försökt skydda oss med diverse lukt- och skrämselmedel. Jag har lagt ut luktpinnar runt kärleksörten och alunroten och hängt nät över azalean, som jag sedan fick klippa bort osv, osv. Jag höll på med att testa alla tips och idéer för jämnan. Jag köper också alla giftiga växter jag kan komma över, med glädje, utseendet är sekundärt. Pioner och dahlior klarar sig. Osv, osv. 

Övergången mellan trädgården och skogen är, enligt oss båda, trädgårdens mest lyckade och trivsammaste del och det fanns inte på min mans karta att dra upp staket just där. Och det är förstås där Bambi kommer in. Det såg vi tre kvällar på raden från köksfönstret. Vi kunde också bevittna att grannens katt skrämde livet ur rådjuret och när inte katten var där, sprang vi ut som dårar. (Jag själv är betydligt mindre skrämmande än en katt, vilket jag kanske borde, men inte kan känna någon glädje över.)

Men vi kan inte sitta rådjursvakt hela dagarna. I år har skadorna varit utöver det vanliga. Perennerna (astilbe, nävor, vårärt, kärleksört) rök och småträden fick sin bark avskalade, bladknopparna avbitna. Den gångna veckans väderidyll höll på att helt förstöras när jag  - på en utav mina njutningsrundor (!) - upptäckte att jag endast hade halva gulbladiga perukbusken kvar och nästan alla cornus controversa variegatas underbara blad var avbitna. Fjärilbusken som med nöd och näppe klarat förra vintern och börjat återhämta sig fejade han sina äckliga horn på. 

Jag som har överlevt ett barn och är ganska hårdhudad grät över mina älskade,  från östkusten hemsläpade träd tills jag skakade. Det är då de befriande orden kom: "Åk nu och köp det där rådjursnätet så hjälper jag dig att sätta upp det." 

Klockan var fyra på eftermiddagen i söndags och jag slängde mig i bilen. Tre timmar senare var 40 m rådjursnät från Allox på plats. Höjden är 1,5 m. Lite justeringar kommer att behövas i helgen, men det är på plats!

Det finns ingenstans att sticka ner pinnen, den står rakt upp och ner på berget. 

 

Här fäste vi nätet till befintligt trädstam. Nätet uppfattar inte våra mänskliga ögon på håll, det räcker faktiskt med 3-4 m så ser man inte det ens när man vet att det är där. 

 

Öppningen vid stigen är dock synlig. En blommande rhododnedronbuske hamnat utanför, men det är ändå inte gott. 


Nu återstår att se hur detta fungerar. Vad gäller nät- och pinnkvalité, nätstyrka och diskretion har P delat ut höga poäng. Att nätet försvinner i bakgrunden är viktigt. 

Men vill Bambi välta ner det så kommer han att klara det. Vill han hoppa över det, så kan han det. Han kan också krypa in under den (har någon sett ett rådjur att krypa?), eftersom det inte gick att helt följa topografin. Det finns fortfarande en öppen smal ingång mellan huset och garaget, han kan vandra in där. Han kan säkert komma flygandes från himlen också....

MEN! Vi har varit rådjursfria i tre nätter nu. Äldsta sonen såg honom utanför nätet i måndags när han kom hem från skolan. Chi fick han! 


Taggat med: 

Krukor i loungen

Vår uteplats i öster, utanför vardagsrummet har jag inrett som trädgårdens vardagsrum med både soffa och matbord. Och massor med krukor. Färgtemat är något blandat så här års när vårblommorna och sommarblommorna behöver samsas, men senare på säsongen ska färgerna rosa-röd-orange dominera.


Tulpanerna har övervintrat i sina krukor. Funkar även "vanliga" vintrar, fast då gräver jag ner krukorna i backen. De två hyacinterna fyller hela rummet med sin doft som jag faktiskt inte förknippar med jul  utan med vår. Uppväxten i varmare klimat gör sig påmind. I min barndoms trädgårdar fanns massor med blå hyacinter på våren.
 
 


Tulpanerna ska ersättas med dahlior som är på uppdrivning i sina provisoriska plastkrukor på en mycket solig och varm plats i söder.

 

Ett nyförvärv för i år

 


Den här piedestalen ("Socker") står som rumsavskiljare mellan "soff"- och "matsalsdelen". Min enda förväntning på den är att den inte välter. Att den är från Ikea känns som en viss garanti. Tanken är att pelargoniorna ska trivas här och blomma ohejdat i olika mättade röda och rosa nyanser. Även penséerna ska ersättas med pelargonior så småningom.

Jag har inte lyckats övervintra alla mina pelargonior, tyvärr, men några. Med tanke på att jag hade svårt lusangrepp sent på hösten är jag ändå nöjd. Jag klippte ner alla plantor kraftigt och sköljde bort all jord från rötterna för att bli av med lössen. Jag tvättade dem helt enkelt noga i rinnande vatten innan plantering i ny jord inför vinterförvaringen, så det är inte så konstigt att några sa upp sig. Sedan fick jag också slänga några som levde, men visade tecken på löss, trots ovan nämnda behandling, för att undvika spridning. 

Längst ner till vänster en Lewisia som står på soffbordet. Jag ser mig inte som en pelargonsamlare, men uppskattar deras förmåga att tåla torka och därmed klara att växa i mindre krukor.

 


Minipenséerna verkar ha funnit sig till rätta i behållaren från Venso Eco Solutions. I hörnet fuchsior på uppväxt och i betongkrukan till höger växer en canna. 

Om allting går som planerat kommer även dahlior, cannor och en klockranka dyka upp som inredningsdetalj längre fram på sommaren. 

  


Den här hemmasådda  klockrankan fick stå med en forcerad avhärdning, vilket ledde till att de översta bladen vissnade. Men nu är den i farten igen och ska lära sig att hitta sin dam, en klädhängare (från Ikea) som jag fyndade på loppis för något år sedan.

 


Vaxduken är helt matt av all pollen.



Soffhörnan är under tak så vi slipper samla in dynorna och kuddarna. 


Loungen är en mycket uppskattad plats av hela familjen, var och en har sitt eget motiv. P äter gärna frukost här, jag solar gärna i förmiddagssolen och barnen tar med sig hit sina läsplattor på eftermiddagen när det är skugga. På kvällen trängs vi alla här, tänder i eldkorgen, lyssnar på musik och äter "läskemat".

Taggat med: 

Vår i kruka

Jag bedriver en omfattande krukodling och skriver med jämna mellanrum om ettåringar, dahlior, fuchsior, hostor, gräs och unga träd i kruka. 

Krukor har mycket fördelar och är ofrånkomliga om man vill inreda en entré, balkong eller uteplats. Nackdelen är att det är en ganska arbetsintensiv verksamhet.  

Krukorna behöver en del tillsyn. De behöver vattnas flitigt i torra perioder, det går åt mycket jord, mycket lecakulor, mycket vatten och mycket näring helt enkelt. Tömningen av ettåringarnas och dahliornas krukor på hösten är verkligen inte upplyftande och träden och perennerna kan behöva skyddas på vintern. Mina krukor är väldigt tunga, och tyngre blir de för varje år som går, tyvärr....Underlag av trä behöver skyddas från dräneringsvatten. Listan över vad man ska tänka på en lång.

Men den som hittar fungerande rutiner och hjälpmedel belönas med en fantastisk möjlighet att förvandla en kal plats till en frodig oas. 


Vad vore den här - för tillfället även smutsiga - trappan utan krukor?  Entrén får bara ett par timmars sol tidigt på morgonen, så här passar pensé, hosta och senare på säsongen fuchsia. 


Nu har hostan 'Fire Island' börjat kampen om att vara blickfång nr 1 på trappan lägre fram

Vårkrukorna som jag planterade redan i början av mars har nu artat sig och gör sitt bästa som humörhöjare. Gyllenlacken testar jag för första gången och den har infriat alla mina förväntningar med råge. Den gör sig fantastiskt bra med penséer och verkar tåla skuggigare läge också, vilket man får göra om man vill ackompanjera penséer. Fast jag kan erkänna ett jag flyttar krukan med gyllenlacken till en soligare plats då och då. Färgerna på gyllanlack borde falla de flesta i smaken, så man kan undra varför den inte slagit igenom som vårplanta i kruka. Jag tycker den är svår att få tag på. 


Gul, aprikos och lila på samma planta



Jag älskar dessa varma odefinierbara färger på gyllenlack, men det finns även en svalare syrenlila variant 

 



Primula pubescens 'Nanni' passar fint in i färgskalan. Efter blomningen kommer den ner i rabatten, är tanken.

 


Här även en "namnlös" primula med blommor som påminner om rosknoppar. Den gillar också skugga. 

 


Toffelblomman är jag inte lika betuttad av som av gyllenlacken men visst fungerar även den

  


Den här klockrankan är nu avhärdad och behöver växa till sig under sommaren för att förhoppningsvis blomma i höst, om den ens hinner gå i blom. Gammalt cd-ställ får hjälpa den unga plantan upp mot staketet. Experimentsådd för i år, men bladen är redan utöver det vanliga. (Jag tog bild ovanifrån för att ni ska slippa se vad som finns bakom staketet)

Krukor som mobil trädgård är ett viktigt inslag i inredningen hos mig och jag kommer att hålla på så länge jag orkar. Flera inlägg i ämnet följer .

Taggat med: 

,

Mina vyer

Den fantastiska sommardagen igår  tillbringades huvudsakligen i horisontellt läge i bikini. Jag bemödade mig endast med att byta uteplats allt eftersom solen rörde på sig. Jag fick anstränga mig lite, men lyckades tills slut att göra så lite som möjligt. Jo, tidigt på morgonen sprang jag en mil, ska jag kanske erkänna.

 

Stooora körsbärsträdet som vi delar med grannen var min utsikt på förmiddagen 

  

Från en annan vinkel såg jag även grannens forsythia som söker sig över staketet mot solen 

  

Och lilla körsbärsträdet och björkarna på andra sidan huset på eftermiddagen


På kvällen föreslog mannen en promenad (han kan inte springa nu pga sin allergi) och marschen  i vårt backiga närområde behövde inte mina stackars snart femtioåriga höftleder, kände jag redan efter 10 minuter. Men vi gick i hela en och halv timme, jag stupade på soffan efteråt, somnade mitt på Selfridge (som jag älskar) och nu vill jag inget hellre än en repris av gårdagen. 

Vi får se om jag orkar hålla i min iPad och skriva ett litet inlägg i alla fall. Det saknas vare sig motiv eller idéer så här års. 


Våren hos mig

....har aldrig varit bättre. Lyckan över att komma hem på eftermiddagen, gå runt i ljummen magnoliadoft och upptäcka dagens händelser på marken, på väggarna och i trädkronorna är obeskrivlig. Det är bara umgänget med barnen som kan mäta sig med den. Det finns ingen annan plats i hela världen där jag hellre vill vara just nu. Eller någon annan gång för den delen (möjligen kan jag ta en liten resa mitt i mörkaste vinter, kanske).

Det slår mig att jag har grävt ner mig själv på min skogsbacke. Djupare och djupare för varje år och varje spadtag. Likt mina lantbrukarförfäder som bodde på samma plats i generationer. De hörde hemma där det växte. De odlade sin mat, jag odlar mitt välbefinnande. Det är i grunden samma sak. 

Vi måste vara en krympande skara människor som är modiga (eller fega?) nog att göra oss så härligt beroende av en plats. Är det någon som känner igen sig? Rädslan för att behöva lämna trädgården, oron för att inte orka i framtiden? Skräcken att inte få vara med om det som händer just nu, att se sin egenhändigt skapade trädgård vakna till liv. Och den fullständiga lyckan över att ha den här och nu. 


Mobil trädgård med substitut för damm. 

 


Den rödbladiga japanska lönnen som är på väg att slå ut är en fröplanta som jag har tagit hand om sedan den var 10 cm liten. Hostorna har också flera år på nacken och är på väg upp i sina krukor.


Bärnsten och vinrött

 

Jag har aldrig varit med om att alunroten vaknat till liv så tidigt. Några av dem har blomspiror redan. 

 

Solfjäderlönnen i alunrotrabatten 

 

En annan tjusig lövsprickning, uppstamad karagan

 


Uppstamad rödbladig ormhassel

 



  


På norrsidan täcker liljekonvalj marken under klätterhortensia. Det tog nästan tio år att få den att sprida sig. Bergenia blommar längre bort. I bergsprickorna växer självsådd akleja.

 


Stjärnmanolia, rododendron, flocknäva och blåbär. Blåbären blommar just nu och det ser ut att bli mycket bär i år. 

 


Både vitsippan och förgätmigejen har valt platsen själva


Och färgprakten:


 

Våren hos andra bloggare kan du uppleva via länksamlingen Blommig fredag

Körsbärslunden

Så här års är det mina två lundområden, hasselunden och körsbärslunden som är mest intressanta att studera. Båda utmärker sig med var sin marktäckande växt som grund och en salig röra av tidigt blommande perenner och lökväxter. Några genomtänkta kombinationer är inte frågan om här, utan snarare en arsenal av impulsköp. Då och då breddar jag lunden för att få mer planteringsytor. Hoppas, hoppas att jag aldrig behöver sluta impulsshoppa....



Maj 2013. I år kommer vi inte behöva vänta på blomningen så länge. Bara några dagar kvar.

 



   
Sprängfyllda knoppar redan till påsk.

Körsbärsträdet är nyckfullt. Ena året har vi inte ett enda bär för att nästa år få hur mycket som helst. Bären är stora och mycket smakrika. Man undrar hur det kommer att bli i år. Förutsättningarna borde vara goda. Bara det blir soligt och varmt när blommorna slår ut så hoppas jag att bina ordnar resten.

Basen i körsbärslunden är skuggröna. Inte det bästa valet kanske, pga att den sprider sig med utlöpare, men den är vintergrön och är inte särskilt svår att rycka upp från min steniga jord. Hasselörten, som är grunden i hassellunden, sprider sig med fröplantor, så en viss förmåga att ta för sig får man nog acceptera hos effektiva marktäckare. 


Skuggrönan gör sitt jobb på vintern, men egentligen är alldeles för aggressiv för att samplantera med känsliga vårprimadonnor. Lökväxter funkar dock. 


Påsk- och pingstliljor återkommer pålitligt varje år. Men att de blommar till påsk hör till ovanligheterna.



De tomma fläckarna rymmer var sin hosta. Hosta är en vacker men feg, eller om man så vill, klok perenn, den tar inga (frost)risker. 


En annan växt som trivs bra i detta område är lungörten. Vad jag kan minnas har jag bara köpt en vit sort med fläckiga blad, men dennes fröplantor är  ljusblå, så nu har jag även den. Men den snyggaste är den smalbladiga lungörten med sina mörkblå blommor. 
 


Pulmonaria officinalis 'White swings'


Primulan trivs i lungörternas sällskap

Pulmonaria angustifolia 'Blue Ensign'


Limegul julros och treblad

 


En salig blandning



Vid utkanten av körbärslunden växer en flikbladig fläder och under flädern bor den underbaraste av alla vårlökar, kungsängsliljan. 



Tvillingar

  




Cardemine pentaphyllos, fingertandrot

 

Vit löjtnanthjärta på väg att slå ut.

 


Sorgklocka, uvularia grandiflora

 


Sockblomma

 


Lönnbräcka, Mukdenia rossi blev också offer för Bambi, men de snygga bladen, som slår ut senare, brukar klara sig.  



Gullflocka, hacquetica epipactia frösår sig flitigt. Med det här utseendet gör det inte så mycket.

 


Den enda blomstjälk som är kvar på vårärtplantan efter Bambis framfart. 


Bland utmaningarna när det gäller en lyckad lundplantering kan nämnas torkskuggan och det faktum att blomningen avtar längre fram på säsongen. En del växter som trivs här vissnar helt ner redan i juli. Därför har jag inte någon renodlad lund utan jag smygglar gärna in vintergröna marktäckare och hosta under mina större träd. Akleja  tycker jag också är tacksamt att låta härja här med sin vilda, busiga uppenbarelse. Tigerlilja får stå för färgprakten på sensommaren. Under körbärsträdets täta krona vissnar lundväxterna inte heller ner för tidigt, men i Hassellunden,  som är soligare, blir de inte lika långlivade. 


Bergenia

Bergenia är favorit i min bergiga trädgård då den passar utmärkt i bergsprickor. Den klarar alla lägen, är vintergrön och finns numera i alla möjliga storlekar och bladformer. Jag gissar att bergenia funkar också utmärkt i kruka utan några vidare åtgärder för övervintring. 

 

Den vanliga storväxta hjärtbergenian finns förvildad i trakterna runtomkring
 
 


Härlig stark rosa färg på hyacintliknande blomma. Tyvärr tar Bambi dessa,  så det gäller att hinna före. 

 


Jag gillar även när bladen skiftar i rött

 

En mellanstor vit sort med mindre och mer ovalformade blad en föregående. Jag är något osäker på namnet, 'Bressingham White'?

 

Vit blomma på lite lösare, rosaröda stjälkar

 

Minibergenian med ljusrosa blommor. Plantan inhandlades på Göteborgs Botaniska förra sommaren,  växt till sin dubbla storlek till omfånget men bladen är små, ca 10- 12 cm med skaft. Rikblommande. MEN! Etiketten är borta! Någon?

 

Den här plantan skulle fungera utmärkt som kantväxt, tror jag. 


Jag kommer absolut att bevaka Botans växtbord på jakt efter flera nya sorter, snygga vintergröna blad kan man inte få för mycket av. 


Taggat med: 

Färgstarka vårtecken

På påskafton lyste solen från en klarblå himmel hela dagen och det känns som att man fått färg i ansiktet. Tiden ägnades till stor del till en omfattande flyttkarusell och omkrukning av fuchsiasticklingarna. Avhärdning av fuchsior, pelargonior och cannor pågår också, ett himla meck. 

Det mest uppseendeväckande i trädgården just nu är en liten tulpanplantering som jag - lite otippat - lyckats rädda. Jag är inte så mycket för tulpaner i rabatterna, i första hand pga rådjuren, men också pga den långdragna nervissningen (ofta till ingen nytta, de blommar ändå dåligt nästa år), men när det är lökrea sent på hösten blir denna inställning helt bortblåst. Då är inställningen istället att "går det så går det". Och "jag ska täcka med nät".  Svart nät syns faktiskt nästan inte alls på håll. 

Behöver man täcka är det bra med låga sorter och då är de ofta röda. Botaniska tulpaner finns i lite mildare färger, men de blommar inte än hos mig. 

 




Dagliljor ska täcka de vissnande tulpanbladen längre fram. 

Barnen är fascinerade hur blommorna ändrar sig beroende om det är skugga eller sol, som om det inte ens var samma blomma.

 



 

 Orangeröda är dessa små groteska varelser på kortkorta stjälkar. Namnet är Scarlet     Baby. De utslagna blommorna är säkert 8-10 cm i diameter och stjälkarna är kanske 12-15 cm. 


Liknande sort men med randiga blad i kruka. 

 

En flera år gammal fylld historia som var vit vid tidernas begynnelse

  


 

Pärlhyacinter brukar man inte heller få behålla, men i år smakar träden bättre (suck)

 


Vitsippan i hassellunden är odödlig

 


Det här fluffiga trädet växer tyvärr inte hos mig. Fotad på stan. 


Hur långt våren har kommit i landet kan du följa hos Annica Det grå huset på kullen.

Då och nu

Tidigare i veckan roade jag mig med att titta på fjolårets vårtecken i mitt arkiv. Jösses, jag skrek rakt ut, skillnaden mot årets vyer kunde inte varit större. 

2013 hade vi tjäle i backen fram till runt 25 april och alla vintergröna växter for illa. Ljungen klarade sig överhuvudtaget inte, de unga barrväxterna tvärdog och många rhododendron likaså. Vår blåbärsbacke, som är så dominerande i vår trädgård, var flammigt röd hela säsongen. 

Bilderna är tagna den 19 april 2013 respektive den 18 april 2014. Jag lyckades inte alltid fånga samma vinkel, men budskapet framgår nog ändå. 



Frostskadade blåbär och rhododendron 2013  


2014. Blåbärsriset är delvis borttaget men det mesta jag behöll har skjutit nya skott och börjat återhämta sig i år.



2013


2014

På berget gjorde jag om och är numera helt övertygad om att det kommer att bli bättre på sikt. Blåbär låter gott och lättskött, men i själva verket växte det upp sly, rotskott av rönn och vildkaprifol som behövde hållas efter hela säsongen. Nu är dessa borta med rötter och allt och prydnadsbuskar är planterade i bergsprickorna. Även mycket blåbärsris är borta, men vi har fortfarande blåbär till husbehov. 

  


Den här vyn hittar jag inte motsvarighet till från 2013, men så här ser det ut just nu vid bergets fot. Svärdlilja, dagkåpa och daglilja är tidiga perenner. Redan nu finns en fascinerande variationsrikedom av gröna nyanser.



Körsbärslunden den 19 april 2013



Körsbärslunden den 18 april 2014


 Min uppstammade älsklingsrhododendron visade prov på mycket bra härdighet.



2013


2014


I år har lilla damen flocknäva och kirgislök att trösta sig med i hörnet intill hammocken.


2013


2014


Bladväxtrabatten och pionrabatten finns inga bilder på  från april förra året, det var nog inte så kul här då.  


2014  I den främre rabatten har jag pioner, flox, astilbe och vårlökar. I triangelrabatten växer bladväxter, bl a en del hostor som ännu inte har gjort så mycket väsen av sig. 



2014  Från andra hållet



Alunrotrabatten brukar även normalvintrar ha en rejäl dipp i april, men inte i år. 


Man kan reflektera över vädrets makter över oss men det jag blir mest häpen över är växternas - och även min - förmåga att gå vidare. Blickar man tillbaka känns den här våren ännu mycket mer underbar och fantastisk! 


Svart

Länksamlingen Blommig fredag önskar sig svarta bidrag den här veckan. Till viss del blir det repris av ett tidigare inlägg med samma tema, men Molly Sanderson, min enda "helsvarta" blomma är ny.

 


Hornviolen Molly är så mörk som en blomma kan bli, tror jag. Två plantor fick det bli, en på friland och en i zinkkruka. Ljuset runt om kring gör nyansskillnaden.
 


Färgtark pensé med svart mitt är en favorit

 

Inspirerad av trädgårdsbloggar skaffade jag mig riktigt mörka irisar tidigare i år. De till synes livlösa knölarna har nu börjat skjuta skott i sina krukor så det finns hopp om fler svarta blommor i min trädgård i framtiden.

Perenner och buskar med riktigt mörka blad är inte helt ovanliga. För att de ska göra sig bra behöver de oftast en ljus granne som bjuder på kontrast. Mörka blad har svårt att hävda sig mot jordens färg. Alunrot, höstsilverax,  fläder kan vara riktigt mörka - med lite välvilja  - svarta.

 

Kärleksört 'Jose Aubergine' och höstsilverax 'Brunette' i sällskap av bl a hosta 'Sun Power'


 

Flikfläderns blad utvecklas åt det svartbruna hållet med tiden. Just nu är den full av små svarta tofsar på ljusgråa grenar. Sambucus  nigra 'Black Lace' .

Så här blir det längre fram, förhoppningsvis.


Pelarformade Sambucus nigra Black  Tower's bladutsprång. Senare på säsongen skiftar bladen i mörkgrönt.


Fjolårsblad på ormskägg


Svarta blommor och blad finns det inte överdrivet mycket av hos mig däremot är alla våra möbler i trädgården svarta. På den punkten har jag, mirakulöst nog, lyckats vara konsekvent och avstå från alla färgglada lockelser (nja, jag har faktiskt en cafégrupp i rosa)


Hammocken var honungslaserad från början men jag målade den svart för några år sedan. Pallen med min vertikala plantering är målad med överbliven husfärg av barnen. Solsängen och karmstolarna är köpta på Rusta respektive Ikea. De runda stolarna  är loppisfynd men kommer ursprungligen också från Ikea. De är av plast och tål att vara ute året runt. Den lilla matgruppen är från kommunens återvinningsstation. 

 


Jag är svag för trädgårdsdekorationer och min favorit är den här sammanslutna lilla damen. Just nu kan hon njuta av flocknävornas och kirgislökanas grönska. Lite längre fram kommer en mörkbladig höstsilverax resa sig framför henne


Avrundar med en tjusig bild från främmande mark. 

Dessa svarta ormskägg (Ophiopogon planiscapus) växer i Palmhuset  i Trädgårdsföreningen. Bilden är inte arrangerad, det råkade bara ligga en vissen kameliablomma på backen när jag var där i februari. Tjusigt. 

Flera svarta inlägg hittar du på bloggen Bland rosor och bladlöss.

Äldre inlägg