Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...


Om

 

Jag vill dra mig till minnes statistik i gamla skolböcker om att endast 4% av världens befolkning äger en bit av jordens yta. Jag tillhör sedan 13 år den lyckligt lottade lilla skaran och tänker ofta på att denna häpnadsväckande fördelning påkallar ett stort ansvar. Hur regerar jag bäst i mitt rike? Jag söker svar med ett stort intresse för växter och utomhusmiljöer och ett litet hopp om att inspirera andra trädgårdsägare. Trädgården ligger i Göteborg och har ambitionen att vara tilltalande året runt. Öppen för besökare efter överenskommelse. Välkommen!

  


Samlingsplats för trädgårdsbloggar

Deltar i Tusen Trädgårdar

Www.trädgårdsriket.se



 

Klicka på bilden/texten så kommer du till ett inlägg som beskriver det aktuella området

Entrésidan


Berget


Diagonallinjen 


Bladväxtrabatten


Hassellunden


Körsbärslunden


Björkarna


Skogskanten


Stora perennrabatten


Alunrotrabatten


Dagliljerondellen


Altanen i söder


Röda rummet

Presentation



Senaste inlägg

Visar inlägg från april 2014

Tillbaka till bloggens startsida

Färgprakt och rådjursskador

Det är en härlig tid nu men merparten av mina växter har inte satt fart ännu. Det är fortfarande mycket väntan. Träden grönskar inte riktigt än och det är mycket bar mark i rabatterna. Och så kommer det att vara fram till hostornas ankomst i början av maj. 

Men det finns mycket att glädja sig åt.


Hyacint, långbaldig lungört, skuggröna, brunnäva,  primula, fingertandrot och förgätmigej


 
Pärlhyacint, kungsängslilja, påskliljor, tulpan, hornviol, primula, vintergröna, ljung

Sockblomma, kaukasisk förgätmigej, kungsängslilja, gaffelolvon, sorgklocka, och dvärgaurikel (primula marginata)

 


Det som skulle blivit paradnumret i det här inlägget, min välvuxna, snygga vårärt, ser ut så här idag. Alla blomskott är uppätna. Den kommer att få flytta från sin utsatta plats i körsbärslunden lite längre in i trädgården. Bambi hittar den alldeles för lätt. 

Vi jagar bort rådjursfamiljen varje kväll, så här års är de som jobbigast. I kväll utsattes vi för två attacker! I morgon kommer jag att lägga ut nät över de mest utsatta växterna, tyvärr fungerar luktbomberna inte så bra längre. Jag vet sedan tidigare att även sockblomman,  alunroten, backsippan, brunnävan och kärleksörten är storfavoriter på smörgåsbordet. Azaleans blomskott är också jättegott. 

Det är full upprustning och krig som gäller nu. Runar är min största idol.

Rumavskiljare

Min senaste inspiration kommer från den egna klätterbenveden på berget. Det är en marktäckande växt som har många år på nacken och har krupit upp på berget i brist på bättre alternativ. Den suger sig fast på egen hand utan någon som helst assistans från min sida, likt en klätterhortensia.

Kätterbenved 'Emerald Gaiety'

Kan den klättra på berg, kan den väl också klättra på spaljé, tänker jag. Så jag har skaffat mig ett gäng gulbladiga syskon till min vitbrokiga klätterbenved. Tanken är att de ska klättra på spaljé och bilda en - mest symbolisk - vägg vid vår populäraste uteplats i söder. Dessutom kan de komma att skänka lite eftermiddagskugga åt klematisrötterna i den intilliggande rabatten. 


Euonymus fortunei 'Emerald'n Gold'
 

Krukan kommer från Ikea (jag hade dahlior i den förra året)  och spaljén från Hornbach. Jag ville ha en svartmålad, hemmasnickrad variant men så sprang jag, lite oväntat, på den här romantikbefriade spaljén och slog till. Tid är också pengar.


En gång för många år sedan såg jag faktiskt en krukodlad klätterbenved som agerade som spetsgardin på en uteplats. Den klättrade på ståltrådar. Varje gren hade sin egen tråd på jämna avstånd fast grenarna hann växa lite olika långt. Ni förstår att det gjorde intryck om jag nu flera år senare försöker skapa något liknande. Bilden finns bara på näthinnan, tyvärr. 

Nu är det inte så att jag inte har mina farhågor. Även om klätterbenved uppges vara ganska härdig och lättodlad tror jag kanske inte att den klarar en normalvinter i kruka helt  utan vidare. Antingen får jag  gräva ner krukan eller förvara den i garaget när det är många minusgrader under en längre period. Förutom kylan lär även rådjuren hota. Ja har läst någonstans att klätterbenved är giftig, men inte tillräckligt, kan jag avslöja. Min gamla har blivit halvt uppäten flera gånger om  som ung och ett gulbrokigt exemplar avled av sina skador. 

Sedan undrar jag hur lång tid det här projektet kan komma att ta. Jag befarar tålamodskrävande tillväxt, suck. Men bilden på näthinnan hägrar. 

Fortsättning följer. 

Blommande ädelcypress

I går la jag märke till något så ovanligt som att vår stora cypress skiftade i rosa. Först tänkte jag, aha, hur kunde den få frostskador utan minusgrader, men när jag tittade en gång till såg jag att nästan hela trädet var översållat av rosa blomskott. 

  

Den nedersta delen är grön helt utan blommor.  Bara för att det ska bli svårare att fotografera....här hänger jag i fönstret i barnens rum och zoomar för glatta livet.

Ja, i ärlighetens namn vet jag inte om det är blom- eller barrskott som ser ut så här, men häftigt är det i alla fall. Vissa år finns det kottar och små cypressplantor i rabatterna, så jag tror kanske ändå att det är blommor. Men i dessa mängder!?


  

  


Häftigast är det på nära håll, helt klart. Här har jag klättrat upp i trädet för närbilder.


Tyvärr har jag ingen aning om sortnamn eller andra detaljer,  ännu mindre om vad cypressen lever på där uppe på berget. Det jag kan berätta är att den fanns när vi köpte huset och att jag med framgång bråkade om dennes överlevnad. Maken ville fälla, så klart, den är stor (8-10 m ?) och den tillhör barrväxtfamiljen.  Räddningsinsatserna (sura, tjata, skrika, gråta, hota - jag brukar inte spara på krutet) har jag aldrig ångrat. Den har en fräsch färg,  graciös siluett och växer i en bergspricka där få träd skulle trivas. Och nu bjuder den på överraskning. Jag tackar. 


Pensépotpourri

Det är  penséernas storhetstid nu. Vädret är fortfarande kyligt men ändå tillräckligt milt för att de ska trivas. 

I år har jag lyckats köpa på mig ovanligt många sorter.  Jag skyller på att säsongen började tidigt,  mina första flyttade in redan i februari, och efter vintern är man verkligen utsvulten på färg. De är lättillgängliga, lättplacerade och oemotståndliga. Priset är inte heller avskräckande direkt. 


Här har svarta, perenna horviolen Molly Sandersson blandat sig med de namnlösa ettåringarna. Det är lite tråkigt förstås att handeln inte håller oss med etiketter.


Variationsrikedomen vad gäller färg, form och storlek är stor, valet är svårt. De småblommiga är obeskrivligt söta men jag har inte ratat de storblommiga heller. Det beror på att jag gärna vill behålla dem en bra bit in på säsongen. På de småblommiga blir det väldigt mycket tålamodskrävande plock av vissna blommor och håller man inte efter frökapslarna, ja, då blir blommorna bara mindre, blekare och färre. Till slut gulnar plantan och dör. 

 


Förr höll jag liv i mina penséer hela säsongen, ett år hade jag penséer i balkonglåda i oktober. Nuförtiden tycker jag inte att det är något att sträva efter, det ser inte årstidsadekvat ut helt enkelt. Men att hålla dem fräscha en bit i juni vill jag gärna lyckas med. 

Mitt bästa pensétips är - håll i hatten - att placera dem i skugga.  I sol, särskilt i kombination med värme blir de ofelbart rangliga. Vill man ha kompakta plantor är det husets norrsidan som gäller, i vart fall när temperaturer börja hålla sig över 10-graders sträcket. I skugga kan de husera länge, gärna i kombination med hosta som också gillar svala förhållanden. 

Taggat med: 

Påskpynt


Våra trädgårdar behöver nog inte påskpyntas så mycket i år,  min har aldrig varit så fin så här tidigt på året i alla fall. Det enda jag gjort är att jag har hängt fjädrar på gaffelolvonets nerklippta grenar. Mätt på alla  färgstarka påskfjädrar utanför affärerna på stan ville jag tänka annorlunda.

Jag
valde fjädrar i pastellfärger i år. Tror ni att jag blev nöjd? Nej. På avstånd försvinner arrangemanget bara och det är nog knappast meningen med påskpynt. Vi går inomhus.


Häxan har hängt med i många år


Och porslinkycklingarna också


Mina handmålade ägg från Ungern är sköra och går lätt sönder. Jag blir lika ledsen varje gång det händer, eftersom de är lite svåra att få tag på.


 


Dessa söta påskkycklingar är däremot tåliga

 




Låt mig tipsa om klätterhortensia som visade sig vara mycket lämplig för att driva inomhus. Snygga rödbruna grenar med söta små blad.

 


Nya för i år är dessa spetsklädda gåsägg. Den knypplade lilla duken är arvegods som egentligen inte stämmer med vår övriga inredning, men får komma fram ibland och "chockera".



Jag hittade en knippe med små spetsar på återvinning för några veckor sedan när jag var där och letade efter krukor och planteringskärl. Äggskal och klister (av mycket lämplig kvalitet) finns på Panduro. 



Lite fjädrar och lite björkris till. Jag är mycket förtjust i resultatet, måste jag erkänna. 

 


Tänk så många timmar det tog att virka dessa spetsar och sen går jag och klipper dem i bitar. Livet är orättvist.




 


Tålamod

I mitt förra inlägg skrev jag om hur förtjust jag har blivit i träd och buskar på senare år. Förutom de orsaker jag berättade om finns det ytterligare en anledning och det är att jag roar mig med formklippning. Det är jätteroligt att förvandla en annars rätt så tråkig och intetsägande buske till ett blickfång men det går inte fort. Det kräver tålamod. 

Naturligtvis har jag inte kommit på idén alldeles på egen hand utan har beundrat andra trädgårdsägares resultat. Störst intryck gjorde en idegran som formades på japanskt vis till nakna grenar med runda, platta formationer på grenändarna.

 

Inspirationskällan hos en trädgårdsvän på Hisingen


Inget snabbfix direkt


En vacker dag kommer jag att ge mig på vår stora idegran och försöker omvandla den till ett liknande konstverk, men jag är inte mogen ännu. För tillfället är den platt och kompakt efter friseringen i februari.

 

Klippningen är minst sagt tålamodskrävande, kolla på toppen

 

  fotad från takfönster.


Men jag har flera idegransprojekt på gång, i begynnelsen, men ändå. Hittills är det endast ett träd som jag kan vara stolt över och det är en fröplanta som jag grävde upp, satte i kruka och började forma till en uppstamad boll ca för 8-9 år sedan. 

 

Naturligtvis saknar jag foto på den här plantan som ung och orörd, men det är alltså ett barn till den stora idegranen som jag tog hand om när den var ca 30 cm hög. Nu är den ca 70-80 cm. Det går inte fort det här, inte. 

Ett tredje pågående projekt har en bukettapel som huvudrollsinnehavare.  Den såg väldigt platt och ojämn ut vid inköp, vilket gav mig idén att spaljéra den till en solfjäderform. 

 
Jag tillverkade en spaljé av bambupinnar och försöker att tvinga grenarna att växa tätt intill den. 

Plantan ha nu övervintrat i sin kruka och tanken är att hitta en lämplig plats på friland under sommaren. En framtida rumsavskiljare? Den som lever får se.

Det som inte kräver minsta lilla tålamod är att impulsköpa blommande växter på Grönsakstorget på lunchen.  



Hornviol Molly Sanderson 

Man kan fråga sig vilken sorts lycka håller längst. Trädlyckan eller Viollyckan? Blir det som kräver tålamod och inte kan köpas för pengar mer värt och mer kärt?

Den ena behöver nog utesluta den andra. 

Flera tålmodiga bidrag finns på Blommig fredag.

Taggat med: 

Tidiga buskar och träd

Jag har under senare år blivit väldigt förtjust i träd och buskar. 

De kan inte ha undgått någon att jag strävar efter en åretrunt-trädgård. Långsamt växande barrväxter, rhododendron, lagerhägg, japanska gräs är viktiga inslag i min trädgård, men för att få större variation över årstiderna och ett händelserikt trädgårdsår vill jag även ha lövfällande, vedartade växter. I motsats till de flesta perenner  pryder de sin plats med sitt grenverk även när de går i vintervila. Under odlingssäsongen bjuder de på grönska av olika slag och kanske även på blomning och frukter. Jag tänker dock mycket på storleken, de får inte bli för stora.

Till en början var små söta japanska lönnar mina storfavoriter och jag förtrollades ofelbart av alla möjliga udda, svårodlade zonknäckare som magnolia, judasträd, gleditsia, perukbuske osv. De senaste vintrarna, framför allt vårvintern 2013 gav mig emellertid en rejäl läxa. De många och smärtsamma förlusterna ledde till att jag bytte strategi helt. 

Min trädgårdsamatörvän tillika plantskoleförsäljare ville inte tro sina öron när jag frågade efter ölandstok, aronia och björkspirea förra våren. Men jag var så oerhört ledsen så jag ville ha supertåliga växter för att slippa den sorternas sorg för all framtid. Jag fyllde på med garanterat härdiga växter som (förhoppningsvis) tål beskärning bra och har en lång säsong. 

Vid gårdagens kvällsrunda kände jag mig mycket nöjd med mina "enkla" val. De tjusiga trädgårdsamatördrömmarna, de få som överlevt, sover ännu sin törnrosasömn utan minsta livstecken. Ginko, cornus kousa och cersis canadensis gör ingen i mina trakter glad så här års.

Men det finns en del glädjeämnen.


Spiraea japonica 'Goldmound' får sina gulgröna blad tidigt. Tål beskärning mycket bra, tappar ej heller sin blomning

 

Spiraea japonica 'Magic carpet' blir en orange boll

 


Ölandstoken är lite mer bångstyrig, men boll ska den bli 

  


Gulbladiga Berberis thunbergii 'Aurea'



Flädern slår också ut sina blad tidigt

 

Vinbärsbuskarna är gamla trotjänare och är först ut med grönskan varje år trots halvskuggigt norrläge

  

Vissa japanska lönnar är tidiga på solig plats. Den heter Acer japonicum 'Shaina'


Körsbärsbenved har en mycket snygg blandning av rött och grönt på sina knoppar.

 

Klätterhortensian är dekorativ året runt

 

Det japanska gaffelolvonet har blommat ett tag och nu slår även de snygga bladen ut 

   

Pagodkornellen, Cornus  controversa variegata tillhör visserligen inte de härdigaste, men  är förvånande tidig på sin skyddade plats, vilket ger en lång säsong


Lärdomen måste bli att bygga stomme på beprövade träd och buskar. 

Våren vecka 14

Den här gången kommer bevis på den göteborgska vårens framfart från den egna trädgården. Sådant som odlas i kruka utesluts. 

Jag startar med en liten färgstudie på temat "Det är skillnad på blått och blått". 


Vintergröna


Scilla siberica brukar bli bambimat, men inte i år. 

 

Stor vårstjärna, Chionodoxa Luciliae gigantea. I själva verket är den inte större än en medelstor krokus.


Pärlhyacint, Muscari armeniacum växer bland dagliljorna.


Japanskt gaffelolvon, Viburnum furcatum, blommar tidigt. Tyvärr är blomklasarna få, 6 st. Men då blev den också kraftigt beskuren i höstas. Inte för att den var för stor utan för att den ska bli snyggare. Att forma buskar och träd har blivit min nya passion. 

 


Den här lilla spiraea japonica 'Magic Carpet' ska bli en boll

  

En namnlös storbladig bergenia som växer lite här och där i olika bergsprickor 

 

Och en annan, modell mindre, med färg åt det karminröda hållet


Gullflocka, Hacquetica epipactis



Den japanska lärken, Larix kaempferi 'Blue Dwarf' ska bli spännande att följa, både att titta på och att smeka



Luktpionen är snygg redan nu. Skotten har ungefär samma färg som den blivande blomman


Kärleksört med vitbrokiga blad och vita blommor, Sedum 'Elsies Gold'



En utav de få tulpaner som inte hamnat i Bambis mage, Tulipa kaufmanniana 'Concerto'



Skuggrönans blomma tänker man inte så mycket på

 


Cardamine pentaphyllos, fingertandrot ger ett charmigt tilltyfsat intryck

 


Julrosen mörknar för varje vecka.


Efter förra veckans sol har vi nu haft duggregn och dimma men höga temperaturer i tre dagar, så uttrycket "Det växer så det knakar" är en mild underdrift. Efter att jag har kikat runt på Annicas bloggsamling "Vårteckenspaning 2014" vet jag att det förhåller sig på samma sätt i stora delar av landet.


Taggat med: 

Att klä en dikeskant

I veckan som har varit ägde säsongens första växtbyte rum. Två trädgårdsvänner kom på besök med välfyllda papperskassar och befriade mig från övertaliga dahliaknölar.  

Min lycka var stor, små primulor och andra vårväxter hittar man alltid plats för. 

 


Frågan är om platsen är klokt vald. 

Bladväxtrabatten har kanter som jag inte är helt nöjd med och vill gärna klä in med lite mer grönska. Den här typen av "dikeskant" passar utmärkt för t ex daggkåpa, hosta eller daglilja, men i den här samlingsrabatten växer många plantor utan överhängande bladverk och kanterna är nakna även längre fram på säsongen. Bar jord påverkar helhetsupplevelsen alltid negativt, tycker jag. 

 

Den som lever får se.

Jag vill gärna tro att det finns växter som klarar ett sådant ganska kraftig lutande läge, men har inte riktigt lyckats hittills. Jag har provat brun taggpimpinell, men den frös bort förra vintern.  På en lite mörkare sida av denna trekantformade rabatt har jag en minihosta, som inte är helt nöjd med situationen, men verkar ändå svälja konceptet.  Nu tänkte jag testa denna lilla pigga primula som hos min trädgårdsvän klär in måååånga metrar rabattkanter och har förökat sig från en enda planta. Vad tror ni om det? 

Man kan tycka att en annan typ av kant vore att föredra, men det finns flera faktorer att beakta. För det första måste rabatten hållas upphöjd, björkarna  är inte långt borta. Det är också en kostnadsfråga, snygga kanter kostar. Att min mormor hade den här dikeslösningen överallt i sin trädgård påverkar mig också mycket, man vill ju ha det som mormor hade.... Och många av hennes kanter var gröna. Problemet är att jag inte minns vilken växt hon använde. 

Jag tar gärna emot tips.


En annan kant som har skött sig i många år. Torvblocken är klädda med mossa, påskliljorna täcks senare av daggkåpa. Fungerar alldeles utmärkt längst stigen upp till skogen. 

Taggat med: 

Regn och plantskolebesök

Ja, då kom det välbehövliga regnet. Jag passade på att åka till plantskolan,  i jakt efter amerikanska blåbär. Väl förberedd genom att läsa Christina Winters lysande artikel om trädgårdsblåbär i nr 3/2013 Hemträdgården  stod Bluecrop, Patriot och Emil på min inköpslista. Man är tvungen att ha minst två sorter i närheten av varandra eftersom det är många sorter som inte är självfertila. Bädden med sur, fuktighetshållande och genomsläpplig jord var förberedd, vilket inte händer alltför ofta hos mig innan inköp. 

 

På den här svårtillgängliga platån kommer blåbärsbuskarna att växa. Här fällde vi (läs arboristen) en enorm björk för många år sedan i rädsla för att den skulle falla på grannens tomt. Man kan se på stubben hur trädet lutade utåt. 
 

Bädden ordnade jag under den milda vintern. Tyvärr har jag inte några riktiga "före" bilder, men det var vildvuxet med frystorkat blåbärsris, kaprifol och ormbunkar. Stenar i backen på det. 


Till min stora förvåning hittade jag två av mina favoriter och den tredje, Emil,  skulle med all säkerhet komma in nästa vecka. Till min ännu större förvåning fanns det även en vuxen planta (för 1 250 kr)  så man fick en uppfattning om buskens fulla storlek, drygt en meter hög och lika bred. Det var väldigt bra, eftersom jag aldrig tidigare sett en amerikansk blåbärsplanta. Jag kunde konstatera att jag får plats med de planerade tre exemplaren,  men inte mer.

 

Bluecrop ska ha ett kraftigt, upprätt växtsätt och beskrivs som tålig, produktiv med stora bär. Har en flera år gammal hortensia som granne. 

Amerikanskt blåbär trivs i sol eller halvskugga, och det senare kanske uppfylls, med morgon- och förmiddagsol. Berget får hjälpa till med sin lagrade värme och genom att samla vatten. Blåbär har nämligen ytliga rötter och är därför känslig för uttorkning. Ytliga rötter gör annars inget, eftersom jorddjupet på platsen är inte mer än 40-50 cm.

 

Patriot har också stora bär. Jordtäckning rekommenderas för att motverka uttorkning, jag använde barr från sockertoppgranarna. Så likt skogsmiljö som möjligt ska det vara. 

 

Blomknoppar fanns en del på båda plantorna så jag hoppas på smakprov redan i år.


Förutom lyckat inköp av amerikanska blåbär vill jag också berätta om den nästan euforiska vårkänsla som jag trots regn upplevde på den nya, välfyllda Blomsterlandet på Sisjön i Västra Frölunda. Så fint det var där idag! Stor eloge till personalen, verkligen.  Välordnat, massor med fina, friska plantor, lagom stort och mysigt hela butiken igenom. Och våffelbjudning på det. Jag blev positivt överraskad för även om jag alltid blir väl bemött där så hade de en sådan härlig stämning i butiken idag som jag aldrig har upplevt hos de stora kedjorna tidigare. 

Det hela blev ännu tydligare när jag på vägen hem stannade till vid den närliggande storkonkurrenten. De har också gjort om med den följden att man är nu tvungen att vandra igenom hela butiken för att komma till uteväxterna. Det är väldigt irriterande för mig som gärna hoppar över de andra avdelningarna. Växterna var ledsna, penséerna rangliga (i växthusmiljö, hallå!), uteavdelningen bara fyllt till hälften, inte en enda perenn ("Det är väldigt tidigt på säsongen") och inte en enda personal så långt ögat kunde se.  Jo, i kassan. Men inte ett spår efter ens ambition på mys. 

 


 

  


Men på mysiga Blomsterlandet hittade jag gyllenlack i en härlig orange - lila färg och matchande krusig pensé. Att priserna på blåbär var mindre än hälften av konkurrentens gjorde inte saken sämre. Jag hann inte botanisera bland buskar och perenner, men det fanns en del. Det är roligt att helt plötsligt få en "må bra" plantskola i närheten, även om jag inte inbillar mig att hitta rariteter till vrakpris. Att det känns bra och inspirerande att gå in där när man bara ska rhododendrongödsel, räcker långt. 


Äldre inlägg

Nyare inlägg