Trädgården börjar nu inta sin sommarskrud.

I stort sett alla växter är "på plats", träden har slagit ut och hostorna är nästan färdiga med att rulla ut sina blad. Mina perenna häckar har tagit form och vårlökarnas vissna blad nu täcks av de frodiga grannarna.  Några ormbunkar segar förstås och gräsen och de sensommarblommande  perennerna kommer att växa mycket till, likaså alla krukodlade dahlior oh fuchsior som fortfarande ligger i startgroparna. 

Men helhetsintrycket förmedlar sommar och det har även vädret gjort de senaste två dagarna. Klarblå himmel och över 20 grader varmt har vi haft och jag var tvungen att dra fram slangen och ge yngsta sonen det efterlängtade bevattningsuppdraget. Krukorna torkar snabbt ut i värmen och även alla överblommade rhododendron behöver påfyllning med både vatten och näring nu inför knoppsättningen. 

Jag fascineras av uppvuxna trädgårdar med snygga och lagom stora vedartade växter. Det beror nog på att träd och buskar är inget snabbfix. De är trädgårdens mest resurskrävande projekt istället, de kostar mest, tar längst tid på sig att bidra till helheten och kräver mest utrymme. Det är träden som ska planteras först men det är också träden som lever kvar längst. Med lite tur. 

Det fanns stora träd på vår naturtomt när vi flyttade in, bl a björkar, idegran, cypress och mitt intresse för träd och buskar är därför ganska nyväckt. Jag började min trädgårdskarrier med perenner och mina lite mer "exklusiva"  träd är ännu unga. Dessutom försöker jag hålla mig till långsamtväxande sorter så några är så små att de försvinner nästan bland alla medelstora perenner. 

Av alla mina växter ömmar jag mest för träden och lyckan är stor när de mår bra (och depressionen  är ett faktum när de inte gör det). Idag  har jag med stor glädje konstaterat att jag har framgångsrikt spolat bort lössen från min naverlönns klena grenar. Operationen genomfördes med slang och rent vatten för några dagar sedan men ibland kommer lössen tillbaka och man får börja om. Allt spolvatten gör också att plantan ser betydligt piggare ut än för en vecka sedan. 

Alunrotrbatten har aldrig tidigare varit så frodig och välmående i maj månad som i år. Man kan diskutera hur väl färgskalan stämmer överens med den förväntade så här års, den är ju höstlig med gult och brunt och brons, men blomspirorna signalerar ändå att det tidigt på säsongen. Och tiden jobbar åt oss, bladfärgerna mognar och rabatten 'landar' i årstiden längre fram.

Här har en daglilja (orangeblommande) smugit in för att bryta lite mot den rådande ordningen. Jag får se om den får stanna kvar. Längst ut i höger hörn finns även ett gulbladigt hakonegräs. I framkanten tilltufsade unga plantor, egna rotsticklingar från i augusti förra året.

Ena hörnet av rabatten är  lite "efter", vilket delvis beror på att Bambi brukade börja sina måltider här i vintras. Han käkade upp fjolårsbladen någon gång under vintern, men de nya bladen har han inte ätit på eftersom jag hade nät över rabatten ända fram tills vi drog upp 1,5 m högt rådjursnät runt hela trädgården.

Den andra delen, som Bambi inte ätit på, är betydligt frodigare. Min slutsats blir att heuchera behöver energin från sina nedvissnande blad för att skjuta nya. Lite som att vi låter lökväxterna vissna ner för att samla kraft och näring i lökarna. Rimligtvis skyddar de gamla bladen även mot kyla och uttorkning. 

Jag vill därför bestämt avråda från att klippa ner vissna alunrotblad på vårvintern, för det är precis vad rådjuren gör när de är som hungrigast. Jag vet att många klipper, jag gjorde det också förr, men plantan blir försvagad. Ju mer bråttom man har desto större risk för att tillväxten bromsas. Tids nog täcks alla fula blad av nya, så det gäller att hålla sitt ordningssinne på avstånd under en övergående period. Det kanske ska tilläggas att olika namnsorter har väldigt varierande växtkraft och det är inte de mest stadiga jag är orolig för. Men vissa svagväxande sorter, ofta de mest attraktiva, kan behöva lite extra omtanke.

Jag är väldigt förtjust i olika namnsorter av prakttry. 

Weigela florida, som den också heter, är en relativt liten buske som tål beskärning bra, är blomvillig och många namnsorter har intressanta, variegerade blad. 

Det här med beskärning är en fix idé jag har.  Vill inte ha yviga, löst övervuxna buskar, det har jag inte plats för. Sedan jag såg en blommande, mörkbladig weigela (purpurpraktry) formad till en perfekt boll på en utav mina många trädgårdsbesök någonstans i Skåne formar jag också mina prakttryn så gott jag kan. Under etableringsåren får man vara lite försiktig, men efter ett par år kan man ta i hårdhandskarna. Att anpassa formen till buskens naturliga växtsätt är en del av utmaningen. 

Vissa sorter blommar väldigt länge, lite i omgångar, vilket jag tycker är mycket trevligt. 

Enligt odlingsråden ska weigela stå i full sol, men jag har alla mina exemplar i snål halvskugga och de verkar gilla läget. De har inga som helst härdighetsbekymmer i min zon, trots ovanligt tuffa vintrar. De grönskar ganska tidigt, dock inte så tidigt så de riskerar att frysa tillbaka. Och på hösten är de uthålliga, kan t o m blomma om. 

Monet är låg och har ett krypande växtsätt vilket utnyttjas vid en rabattkant. Det är min enda planta som har fått växa i fred utan saxens inblandning. 

Egentligen är jag för tidigt ute med att presentera mina prakttryn, det är bara Monet som är fullt utslagen. 

Är du intresserad av att testa weigela, brukar det finnas flera namsorter att köpa hos de stora kedjorna. De är billiga och lättodlade. Utan att säga för mycket tror jag inte att zon 3 är något problem, med tanke på vilka kalla, långa och snöfattiga vintrar vi haft på västkusten och som mina plantor har klarat utan minsta fjäsk. 

Kameleontbusken kommer antagligen att behöva en mycket större kruka nästa år och så småningom kanske flytta till friland. Eller också lyckas jag med en bonsaiodling, vi får se. 

För det fall min djärva satsning på fleråriga spaljéväxter i kruka skulle misslyckas sådde jag i februari ettårig klockranka. Klockrankan var tänkt att vara reserv, men det verkar inte behövas.

De två klockrankorna som överlevde min hänsynslösa avhärdning (glömde dem en natt när temperaturen låg på nollan) får nu klättra på andra ställen. De tappade mycket i farten i början av utelivet,  men nu har de återhämtat sig.

Jag har aldrig odlat klockranka förut men har förstått att det är svårt att få dem att blomma. Bladen är dock väldigt fina och det är roligt att testa en ettårig klätterväxt någon gång.

Jag är ingen expert på aklejor och samlar inte på dem, varför jag blir nästan lite förvånad över deras antal i rabatterna. 

Jag har lärt mig känna igen fröplantor av akleja och försöker ta var på dem. Självsådda plantor brukar klara alla lägen, det är inte så noga. Förutom blomningen uppskattar jag dem för sin goda vana att visa livstecken tidigt på vårvintern. 

Särskilt många sortnamn kan jag inte leverera, så gott som alla mina aklejor är självsådda. Frön till tjusiga sorter som  jag - förförd av frökataloger - inhandlar på vintrarna gror nästan aldrig, vilket gör att jag till slut köper plantor i blom i hopp om  avkommor.

Det är i såna lägen man säger att det är för bladens skull man odlar en växt. Typ, när svavelpionen blommar i rosa. Jag visste att det var en chansning. Plantan var billig på TAG:s (TrädgårdsAmatörerna i Göteborg) växtmarknad och tanten som sålde kunde inte nog betona att jag inte skulle förvänta mig ljusgula blommor. Och hon hade rätt.  Men jag har en frisk, ganska stor och snabbväxande pionplanta som blommar med 5 knoppar i år. Det är mer än jag kan säga om några luktpioner som härstammar från Krupkes bestånd. 

2-3 års funderingar är över. Bladväxtrabatten, även kallad triangelrabatten fick en rygg i form av en idegranshäck i helgen.

Före

Rabatten ligger i björkarnas skugga med morgon och lite kvällssol. En aning rörig tack vore min samlarmani, men frodig och lite intressant för den växtintresserade. Det tog många år att tänka ut rabattens form och redan när jag började anlägga visste jag att det behövdes en bättre förankring till alternativt markering från den övriga trädgården. Den kändes utslängd på gräsmattan helt enkelt. Jag har varit inne på spaljé men den behöver borras ner i berget och det klarar jag inte. Jag vet att jag  borde ha gift mig med en snickare, men nu är det som det är, och efter flera års väntan på en utlovad spaljé tröttnade jag och bestämde mig för en inramningshäck tidigare i år.

Processen sattes i rullning med ett telefonsamtal från Gissléns entreprenad  i mitten av förra veckan: min beställning av favoritkantstödet Ever Edge har äntligen kommit. Rabatten i fråga är upphöjd med ca 15 cm i förhållande till gräsmattan och den befintliga dikeskanten skulle inte fungera för en häck pga det tunna jordlagret. Så jag fyllde upp diket och satte metallkant istället. På det viset vann jag både bredd på rabatten och jorddjup till häckplantorna. 

Som inramningshäck har buxbom diskvalificerat sig pga svamprisken. Vintergrönt är tacksamt och idegran fungerar ju på mina breddgrader. Problemet är att jag aldrig sett en välklippt, smal och relativ låg idegranshäck. Jag har själv erfarenhet av idegran och har fått vår jättebuske både mindre och tätare under årens lopp än den var från början, ändå tvekade jag. Alla mer eller mindre övervuxna idegran man ser i trädgårdarna runtomkring skrämde.

Sofiero ersatte sina svampdrabbade buxbomshäckar med Taxus cuspidata 'Nana', och det skulle jag också ha, tänkte jag. Det lilla, försumbara problemet var bara att denna sort finns knappt tillgänglig i Sverige och då för drygt 249-279 kr per planta. Fem plantor per meter. 10 meter häck. Det går ju inte. 

Då kom Taxus x media 'Groenland' in i bilden. Den uppges vara lägre och mer bredväxande än vanliga Hillii, lämplig  till formklippning, typ klot. Jag sökte info på nätet och frågade trädgårdsmästare på olika plantskolor och fick lite olika info och råd. Till slut var det flera som tyckte (bl a bloggerskan och trädgårdsdesignern Luna Ek, som fick utslagsröst. Tack, Luna, beslutsångest är det värst jag vet) att relativt vanliga Hilli skulle bättre motsvara mina förväntningar. Så det blev Hillii och den lilla häcken är nu planterad och klar. 

Den som lever få se. Jag återkommer om sisådär 5-6 år och berättar hur det gick. 

Rhododendronblomningen brukar vara en utdragen historia hos mig, från april till midsommar. I år är blomningen mer koncentrerad, azalean till exempel, som slapp både kyla och bambibett i år, har redan slagit ut, vilket är tidigt hos mig. På grund av den samlade värmen som vi har haft i år blommar även plantor som framlider sina liv huvudsakligen i skugga och normalt brukar vara sena. 

Azalea 'Klondyke'

När jag var ny på odlingsbanan, visste jag inte att rhododendronknopparna ofta har en helt annan färg än den utslagna blomman. När en, på pappret vit yakushimanums knoppar skiftade i mörkrosa var jag på väg att gräva upp plantan för att lämna tillbaka den. Jag hann, som tur var, inte och knopparna bleknade timma för timma allt eftersom de slog ut sina klockor. Idag tycker jag att blekningsprocessen är fascinerande, men det är också en omständighet som den färgstämda trädgårdsdesignern måste beakta. Hybrider med starka färger bleknar mer än ljusa. Röda rhododendron bleknar ofta till rosa i sol. Vill man att blomman ska behålla knoppens starka färg någorlunda bör man undvika att placera plantan i stark sol. Lite sol behöver dem dock, med betoning på lite. Stora träds skugga är det bästa, även av andra skäl, fast det vet väl alla. Färgskiftningen kan också variera från år till år, beroende på vädret under blomningsperioden.