Här hade vi grus + fröogräs förr. Nu har penningbladet trängt undan konkurrenterna med besked.

Jag tror att penningblad klarar sig i högre zoner också eftersom den övervintrade i kruka helt utan fjäsk.

Små exemplar men dock.

Hortensian som stal hela föreställningen. Min fotokonst gör den inte rättvisa, den är neonblå i verkligheten. 

Ja, gaffelolvonet och de andra grannarna fick vackert tåla att bli överglänsade. 

KUPP! En av de första besökarna, en busig väninna och hennes ännu busigare barn har smugglat in denna "hemska" sak.   Dock inte alls hemsk i tremasterblommans sällskap, när jag tänker efter. Hm, humor som färgmatchar passar mig....

Här står förövarna. Att de inte vågar visa sina ansikten kan man förstå.....

GP:s fotograf och journalist dök upp överraskande. De tog lite bilder och minglade bland besökarna. Och fastnade själva på bild...

Den gulbladiga perukbusken är en utav dem som blivit attackerad av rådjursbocken i våras. Jag tejpade den skadade grenen, men den gick inte att rädda. Nu är busken ca två tredjedelar av sitt forna jag, men lyser upp skogskanten ändå. Jag älskar allt gulbladigt. 

Och gulblommigt. Detta är i mina ögon ursnygga Lysimachia punctata 'Alexander' , vitbrålig praktlysing

Med dessa bilder från skogskanten hälsar jag besökarna  varmt välkomna på söndag. 

Utanför garaget har blomningen inte kommit lika långt. Det är endast 'Bacon' som har färg på sina knoppar.

Pipfuchsian är ett måste hos mig. De mörkgröna bladen och de orangeröda blommorna i klasar  ger precis den exotiska känslan som jag är ute efter på vår uteplats. Årets exemplar är ännu litet, men jag hoppas snabb tillväxt . Tyvärr lyckas jag inte med övervintringen, så jag köper ny stickling varje år.

Några av dahliorna har också slagit ut sin första blomma. Det är lika trevligt återseende varje år. Jag känner mig lycklig och stolt för att jag har lyckats övervintra dem. Just nu får jag se upp med bladlössen, de är ovanligt många i år. Digitalisarna är hårt drabbade, likaså flädern. Men dahliorna bevakar jag minutiöst. Det enda jag gör är att titta på dem varje dag och spola bort lössen med vatten. Om ett par veckor har problemet med löss lagt sig, inga drastiska åtgärder behövs. 

Mitt första möte med 'Creme de cassis', den är ny för säsongen. Lite blekare rosa än jag trodde, åt det kalla hållet. Men min favoritform, sk dekorativdahlia. 

'Mambo' har spektakulära blommor men lite väl klena stjälkar. Fast i år verkar den stabilare än förra året. 

'Priceless pink' låg, rikblommande och har inga problem med att hålla upp sina blommor. 

'Yoro Kobi', stabilt, buskigt växtsätt. 

'Gallery art deco' är alldeles lagom för krukodling

'Purpinka' är en minidahlia som ska odlas i kruka

Tomteröda 'Linz' är också ny för i år. En lovande, buskig planta med starka, korta stjälkar och mörkgröna blad. 

Nu hoppas jag att några fler slår ut tills på söndag. 

Men mest av allt hoppas jag på lite regn så gräsmattan får en chans att återhämta sig. Det har nu snart gått tre veckor sedan det senaste regnvädret, värt namnet, så vattning har blivit en stående punkt på schemat. Och nu är det samlade vattnet i tunnorna slut. De etablerade växterna klarar sig men krukorna och nyplanteringarna  behöver extra tillskott.  Och både vattnet och min tid skulle kunna utnyttjas bättre. 

En ganska ljus blå iris som jag odlar mest för sina vitvariegerade blad. 

'Arabella' är en mycket skötsam klematis, blommar kontinuerligt hela sommaren, i lugnt tempo. Här med lite oförtjänt fågelbajs på blombladen. 

Knopparna några dagar tidigare

De medelstora blommorna står länge och blir till snygga fröställningar. Vattna och gödsla din klematis, säger jag, som knappt lyckas med några...

En annan långblommare, geranium 'Rozanne'. En storvuxen näva som fyller ut.

Plockar man fröställningarna blommar den oavbrutet ända fram till frosten. 

Tre olika sorters Tradescantia. Limefärgade 'Lycky Charm' i höger hörn har den mörkaste blomman. Tyvärr glömmer jag ibland av att tremastarblommor är fuktighetsälskande, vilket kan få tråkiga konsekvenser. Men återhämtar sig gör de alltid. 

Förutom dessa växter finns det också riddarsporre, stormhatt och lavendel i rabatten. Och en oerhört rikblommande fylld nässelklocka, 'Bernice', som står i knopp nu och ser ut att vilja bjuda på en överdådig blomning. Också hon törstig.

Växternas vilt skilda krav på tillvaron har uppenbarligen inte bekymrat mig vid planeringen. Det skulle bli blått. Punkt. 

Som accent har jag stoppat ner några tigerliljelökar bland nävorna, dessa blommar orange lite längre fram.  

Det här är ingen plantering som drar uppmärksamhet på sig, man får komma nära och studera växterna var för sig. När jag planerade rabatten hade jag en föreställning om att alla dessa blå blommor skulle bilda ett hav och skapa en illusion av vatten på gräsmattan, men så har det inte blivit, förstås. Istället är det en rörig massa av gröna blad huller om buller med lite blå stänk här och där. Ganska olikt det jag brukar tycka är snyggt. 

Ibland funderar jag på vad jag gjorde för fel. I böcker och utställningsträdgårdar har jag sett många lyckade exempel på planteringar  med ambitionen att föreställa vatten. Jag skulle ha min egna tolkning. Tydligen var det svårare än jag trodde. 

Men egentligen spelar det ingen roll. Jag  älskar ju salvians mörklila ton och Arabellans fina form. Jag kan aldrig motstå att stryka fingrarna genom lavendelplantorna när jag går förbi. Doften  -  eller också är det minnena  -  vaknar till liv när man rör på bladen, oavsett årstid. Lavendel passar inte alls in i skogsmiljön här, men det kvittar.  Kanske en vacker dag får jag till en torr grusplantering och då kan lavendelplantorna flytta till en värdigare plats. 

Pelargonium zonale 'Mallorca' är en växtmarknadsfynd, men bråkbladiga  'Contrast' är köpt som liten stickling på Plantagen.  Fuchsiasticklingarna börjar också gå i blom. De gamla, övervintrade behöver några veckor till för att producera blomknoppar, men då har de drivits igång ute, helt utan växthusvärme och fjäsk. 

Och rabatterna då. Jag vet inte om jag ska vara stolt eller skämmas men jag känner inte till någon trädgård där det finns så många röda blommor som i min. Jag gick hårt ut i början av min trädgårdskarrier och samlade på mig en massa, både rödbladiga och rödblommiga växter, det lär ni få se allt eftersom. 

Med facit i hand tycker jag nog att de är häftigare på bild än live, särskilt vid dåligt väder eller när de ligger i skugga. Jag tror att de måste "lättas upp " lite med andra mättade färger och ljusgrönt för att det ska bli riktigt bra. Därmed inte heller sagt att de är lätta att fotografera, det kan lätt bli lite dystra bilder. Men jag älskar mina röda växter ändå, inte minst för att de ger mig anledning att fundera på förbättringar. De är en utmaning både i rabatten och på bild.

Som t  ex denna underbart mörka stjärnflocka. Man ser den inte förrän man kommer nära, men då häpnar man, i alla fall jag. Men inte förstår man P å denna bild varför. Jag får nog gå ut och fota den igen. 

Först ut bland liljorna är en flockliljan 'Monte Negro'. Två veckor tidigare än vanligt. En kompis till mig fyller år den 25 juni och hon brukar få de första utslagna röda liljorna på sin födelsedag. I år får hon nog de sista. 

Den tidskrävande liljebaggebevakningen förlåter jag i ett nafs när jag ser detta. Ett tips är att plantera liljor där man går/vistas ofta och helst i upphöjd rabatt så man lättare kan hålla koll på förövarna. 

Årets första bärskörd. Daggkåpa och röd lilja som grannar kanske vore nåt.....

Krollilja är inte den mest lättodlade men åtminstone en stängel har klarat sig undan alla liljebaggar 

Jättevallmo 'Perry's White' blommar med sin första blomma. Det här råkar vara en så pass medveten kombination så jag köpte ny perukbuske när den gamla dog förra våren (trodde jag i alla fall, den slog nya skott från rötterna på trädgårdens rehabiliteringsavdelning senare och i år är allting frid och fröjd).

Vallmo eller muffinsform?

Fingerborgsblommorna får sprida ut sig på berget. De vita är lite ovanligare.

 I mitt tycke härlig kombination med vit astilbe som är på väg att slå ut. 

Hur de överlever på det karga berget är en gåta

Ett barnbarn till berömda 'Pam's choice'

Alla mina fingerborgsblommor är självsådda. Precis som akleja och nunneört bosätter de sig mer än gärna i trånga bergsprickor och andra platser där man aldrig skulle komma på tanken att plantera. Jag brukar märka ut de plantor som blommar rikligast och har den finaste färgen eller häftigaste täckningen och tar bort alla andra när de har blommat över. Det är bara de snyggaste som får sätta frön och sprida sig. Metoden ger snyggare och snyggare plantor för varje år. 

Fingerblommorna kastar ett romantiskt skimmer över trädgården vilket jag inte är helt bekväm med men som jag ändå inte kan tänka mig att vara utan. De präglar helhetsintrycket just nu men om ett par veckor är de helt borta och liljorna tar vid. Fördelen med att ha en "tolerant" smak och många arter är att trädgården blir  föränderlig. 

Vilt var ordet

Och bångstyrigt

Fådd planta av hosta, gissningsvis undulata 'Univittata'.

"Som tur" har det lila Rhododendronet bakom bergknallen har blommat över.... Längre bort klätterhortensia i blom. 

Det här en höstflox med vita kanter på bladen. Blommar i ljuvlig gammalrosa i augusti

Det är på intet sätt så att jag tycker illa om vita blommor eller vitvariegerade blad, inte alls. Men vita blommor i samma rabatt avslöjar varandras ickevithet och det är det jag inte är förtjust i. 

Hur vit en daglilja än är, intill en snövit flox blir den gulaktig och smutsig och ful. Och det förtjänar den inte. Eller stackars koreansk plymspirea. Den ter sig grådaskig  och trött intill en vit pion. En salvia nemorosa 'Schneehugel' är också mycket vitare om de slipper konkurrens av andra vita skönheter. 

Så en sak har jag lärt mig: det finns många nyanser av vitt.

Ja, man får ställa sig lite längre bort och då blir det "njutbart",  det medger jag. 

Blåa 'Arabella' är en  favoritklematis som klarar sig fint med hjälp av hopsnörande pinnar

Knopparna högst upp börjar slå ut. 

Spiralerna hänger i ett (ihåligt) bamburör högst upp och förankras i jorden med en krok längst ner. Höjden beror alltså  på bambupinnes höjd. 

Den hemmasådda klockrankan har en klädhängare från Ikea, upphittad på kommunens återvinningsstation, att klättra på. 

Rosenflockel blir två meter hög och har en benägenhet att lägga sig vid störtregn och blåst. Vågiga svarta pinnar från Rusta stödjer och håller upp. 

Codonopsis på pyramid från Hornbach och klockranka nr 2 på CD-ställ från forna tider

Klätterhortensia är en mycket alert växt som fäster på sitt underlag med sina sugrötter. Det är välkänt att den är trög i starten men efter 3-4 år kommer överraskningen. Två av mina tre plantor har invaderat berget de senaste två åren och jag för en nästintill daglig kamp för att rädda min bärodling på en platå högre upp på berget. Den tredje plantan flyttade jag intill en tall på skogskanten när jag insåg vad som höll på att hända. Så se upp! Möjligen kan man tämja en klätterhortensia i kruka med hjälp av bonsaimetoder men på friland beter den sig som om den var drogad med anabola steroider. 

Undrar hur länge den här symbiosen kommer att fungera.

I blöt skugga blir klätterhortensians blad mörkare och blommorna fler. Bilderna är tagna kvällstid med bara några minuters mellanrum och speglar verkligheten hyfsat.

Trädgårdens stolthet, den enkla hemmabyggda spaljén med bänk har jag visat flera gånger

Ena sidan pryds med pipranka och den andra med kameleontbuske, men det är bara piprankan som är bofast, kameleontbusken står i kruka och kommer att flyttas när piprankan gjort sitt jobb och när jag med framgång tjatat mig till en ny, stabil spaljé. Kan/orkar/vill(?) inte bygga själv. 

Drömmen om att få gifta sig med en trädgårdsintresserad snickare i ett nästa liv kvarstår....