Om

 

Jag vill dra mig till minnes statistik i gamla skolböcker om att endast 4% av världens befolkning äger en bit av jordens yta. Jag tillhör sedan 13 år den lyckligt lottade lilla skaran och tänker ofta på att denna häpnadsväckande fördelning påkallar ett stort ansvar. Hur regerar jag bäst i mitt rike? Jag söker svar med ett stort intresse för växter och utomhusmiljöer och ett litet hopp om att inspirera andra trädgårdsägare. Trädgården ligger i Göteborg och har ambitionen att vara tilltalande året runt. Öppen för besökare efter överenskommelse. Välkommen!

  


Samlingsplats för trädgårdsbloggar

Deltar i Tusen Trädgårdar

Www.trädgårdsriket.se



 

Klicka på bilden/texten så kommer du till ett inlägg som beskriver det aktuella området

Entrésidan


Berget


Diagonallinjen 


Bladväxtrabatten


Hassellunden


Körsbärslunden


Björkarna


Skogskanten


Stora perennrabatten


Alunrotrabatten


Dagliljerondellen


Altanen i söder


Röda rummet

Presentation

Senaste inlägg

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Gratis blogg!
Enkelt och snabbt!
Helt på svenska!
Gratis blogg!

Visar inlägg från juni 2014

Tillbaka till bloggens startsida

En favoritmarktäckare

Så här "dagen efter" (Tusen Trädgårdar) behöver jag ett enkelt tema att skriva om  - återhämtning pågår  -  och då passar lilla gulbladiga penningbladet, Lysimachia nummularia 'Aurea' utmärkt som huvudrollsinnehavare. 

En fullständigt okomplicerad växt, härdig i zon 2 med råge, tål tuffa förhållanden och lätt att rycka upp om den blir för mycket. Vid sidan om flocknävan är den den enda marktäckare som fungerar under vår stora idegran, en - om inte helt mörk - men torr slänt.

  



Den ramar in hostorna så fint så.

 

Bar jord eller penningblad, valet är enkelt.

 

I skugga blir färgen inte lika intensiv

  


Här hade vi grus + fröogräs förr. Nu har penningbladet trängt undan konkurrenterna med besked.



Jag tror att penningblad klarar sig i högre zoner också eftersom den övervintrade i kruka helt utan fjäsk.

 


Små exemplar men dock.


Min Tusen Trädgårdar - dag

Helt utmattad ligger jag nu i min säng och försöker varva ner efter en fantastisk och händelserik dag. Tack alla ni som  - trots stora problem med överbelastning på Trädgårdsrikets hemsida  - tog er hit och förgyllde min dag med er uppskattning, entusiasm och nyfikenhet.

Vi vaknade till grått väder och det kändes lite snopet efter alla vackra, soliga morgnar vi haft. Men vi slapp regn och vi hade förberett oss så gott vi har kunnat.



 

Kommersen pågick på garageuppfarten. Plantorna såldes för 10, 20 respektive 30 kr. Nästan allting gick åt och jag hoppas nu att plantorna uppför sig som de ska. Alla var välrotade i sina krukor, förutom de indiska fotbladen som jag tog upp för ett par veckor sedan. 

 

Muffins och frallor i barnens kafé.  Tänk hur stor deras lycka är! Fem hundra kronor var tjänade de på att sälja hembakt och kaffe. Tack snälla ni som haft tålamod och överseende med deras små nybörjarfingrar. 

 


Hortensian som stal hela föreställningen. Min fotokonst gör den inte rättvisa, den är neonblå i verkligheten. 

 


Ja, gaffelolvonet och de andra grannarna fick vackert tåla att bli överglänsade. 

  


KUPP! En av de första besökarna, en busig väninna och hennes ännu busigare barn har smugglat in denna "hemska" sak.   Dock inte alls hemsk i tremasterblommans sällskap, när jag tänker efter. Hm, humor som färgmatchar passar mig....



Här står förövarna. Att de inte vågar visa sina ansikten kan man förstå.....

 


GP:s fotograf och journalist dök upp överraskande. De tog lite bilder och minglade bland besökarna. Och fastnade själva på bild...


Men vad hände med hemsidan?  Flera besökare har berättat att det var omöjligt att söka och det har stått konstiga uppgifter de få gångerna man ändå har lyckats. Och all den tid vi  fick lägga ner på att uppdatera när man gjorde om i vintras. Det verkar inte ha hjälpt ett dugg.

En sak som gläder mig mycket dock är att flera från vårt egna villaområde har hittat hit. En man, född 1947, förlåt mig om jag minns fel, har berättat att han var uppvuxen i området, levt här hela sitt liv men aldrig varit uppe på vårt berg och inte i sin vildaste fantasi kunde ana att det fanns en trädgård här. Men nu vet han och jag fick lov att knacka på på vår nästa kvällspromenad när vi går förbi deras. Och det ska jag absolut göra. 

Tänk så många murar mellan människor har blommorna rivit idag!

Två dagar kvar

Jag älskar förberedelserna inför en fest nästan mer än själva festen och Tusen trädgårdar är en stor trädgårdsfest för mig. Adrenalinet stiger lite för varje timme.

Jag gjorde alldeles nyss en inspektionsrunda inför de två sista dagarna, en inventering av vad som återstår att göra. Bl a 

  1. Skriva etikett till  överskottsplantorna som är till försäljning
  2. Namna de mest iögonfallande växterna så jag slipper skämmas för att jag inte kommer ihåg det när jag får frågan. 
  3. Snygga till kanterna. Att klippa gräsmatta lär inte bli av om det ska regna.
  4. Fixa  "cafét" som barnen ska driva 

Ett dilemma är om jag ska klippa daggkåporna eller inte. På fredag-lördag väntas regn och då kommer blommorna att lägga sig på backen som döda fiskar. Eller också blir det bara lagom mängd regn som får blommorna att resa sig och se så där lagom försommarfrescha ut. Hm. Det blir nog att bestämma sig på lördagkvällen. 

Gången är trång och svårtrafikerad, trots att jag har växtstöd utplacerade.
 

Hakonegräs och daggkåpa i en mörk fläders skugga

En andra kandidater för klippning är fingerborgsblommorna. Nu är de på upphällningen, men hade det inte varit för besöket hade jag  inte klippt dem riktigt ännu. Å andra sidan ger de trädgården en lite väl rufsig touch, ett tillfälligt "digitalisrufs" som jag ser som en kortvarig episod, men det vet ju inte den som kommer hit första och sista gången.

 

Klippa eller inte klippa?

 

Snygga 'Pam's choice' klipps inte. Hon får sätta frö och föröka sig.

 

Gärna intill judasträdet, tack. 

 


Den gulbladiga perukbusken är en utav dem som blivit attackerad av rådjursbocken i våras. Jag tejpade den skadade grenen, men den gick inte att rädda. Nu är busken ca två tredjedelar av sitt forna jag, men lyser upp skogskanten ändå. Jag älskar allt gulbladigt. 

 


Och gulblommigt. Detta är i mina ögon ursnygga Lysimachia punctata 'Alexander' , vitbrålig praktlysing



Med dessa bilder från skogskanten hälsar jag besökarna  varmt välkomna på söndag. 

Status på sommarkrukor

Mina många fuchsior och dahlior har nu börjat blomma lite försiktigt. Det är väldigt fin timning till Tusen trädgårdar och med tanke på att jag har dem främst för deras sensommarprakt. Blomning i juni är ovanligt utan växthusvärme, men vi har haft en mycket solig och varm försommar på västkusten och det, i kombination med ihärdig gödselvattning (hönsgödsel upplöst i vatten), ger nu resultat. 

 Flying Scotsman i februari och idag, den 23 juni. Bamseblommor är bara förnamnet.  

 

Som ni ser är sorten blomvillig också, den har massor med vita knoppar. Här i sällskap av röd-cerise Display.

 

Enkelblommande Display ha en härlig färgkombination 

 


Utanför garaget har blomningen inte kommit lika långt. Det är endast 'Bacon' som har färg på sina knoppar.

 


Pipfuchsian är ett måste hos mig. De mörkgröna bladen och de orangeröda blommorna i klasar  ger precis den exotiska känslan som jag är ute efter på vår uteplats. Årets exemplar är ännu litet, men jag hoppas snabb tillväxt . Tyvärr lyckas jag inte med övervintringen, så jag köper ny stickling varje år.


Några av dahliorna har också slagit ut sin första blomma. Det är lika trevligt återseende varje år. Jag känner mig lycklig och stolt för att jag har lyckats övervintra dem. Just nu får jag se upp med bladlössen, de är ovanligt många i år. Digitalisarna är hårt drabbade, likaså flädern. Men dahliorna bevakar jag minutiöst. Det enda jag gör är att titta på dem varje dag och spola bort lössen med vatten. Om ett par veckor har problemet med löss lagt sig, inga drastiska åtgärder behövs. 


Mitt första möte med 'Creme de cassis', den är ny för säsongen. Lite blekare rosa än jag trodde, åt det kalla hållet. Men min favoritform, sk dekorativdahlia. 

 


'Mambo' har spektakulära blommor men lite väl klena stjälkar. Fast i år verkar den stabilare än förra året. 

 


'Priceless pink' låg, rikblommande och har inga problem med att hålla upp sina blommor. 

 


'Yoro Kobi', stabilt, buskigt växtsätt. 

  


'Gallery art deco' är alldeles lagom för krukodling


'Purpinka' är en minidahlia som ska odlas i kruka

 


Tomteröda 'Linz' är också ny för i år. En lovande, buskig planta med starka, korta stjälkar och mörkgröna blad. 

Nu hoppas jag att några fler slår ut tills på söndag. 

Men mest av allt hoppas jag på lite regn så gräsmattan får en chans att återhämta sig. Det har nu snart gått tre veckor sedan det senaste regnvädret, värt namnet, så vattning har blivit en stående punkt på schemat. Och nu är det samlade vattnet i tunnorna slut. De etablerade växterna klarar sig men krukorna och nyplanteringarna  behöver extra tillskott.  Och både vattnet och min tid skulle kunna utnyttjas bättre. 

Fast i låsta roller?

I torsdags gjorde jag något så ovanligt som att titta på fotbollsmatch på tv. Stundvis somnade jag förstås, men har ändå klara minnesbilder av att det var matchen mellan Uruguay och England jag såg och att jag blev väldigt förtjust i en engelsk spelare vid namn Rooney. Han var målfarlig, outtröttbar och behöll fokus trots otur och motgångar. Dessutom kunde han med sitt engelsmannalika utseende lika gärna varit en begåvad trädgårdsmästare, så han vann mina sympatier direkt.


När åttaåriga sonen upptäckte vad jag ägnade min dyrbara kvällstid åt, blev han förvånad, ja, synbart chockad, skulle jag vilja påstå. 

"Tittar DU på fotboll?!"

"Ja, det är spännande. Känner du till Rooney?

Självklart gjorde sonen det, kände till Rooney. Han beskrev honom som mini-Zlatan. Och inte bara Rooney utan så gott som alla spelare på planen var han väl bekant med, visste vad de heter i förnamn, vilket lag de spelar i och vad de har för styrkor och tillkortakommanden. Jag höll på att tappa hakan. Ingen annan i familjen intresserar sig för fotboll det minsta. Och min första-anblicksbedömning på Rooney stämde visst dåligt, han kunde minsann vara hetlevrad emellanåt. 

"Men mamma! Otto (storebror) är datanörd, pappa är bilnörd, jag är fotbollsnörd och du, du ska BLOGGA!" Så tryckte han min IPad ner i knäna på mig. "Jag känner inte igen dig."  - la han till med smått skräckslagen blick. 

 


Jag är ändå glad för att jag valde bort mitt trädgårdsliv denna kväll. Utan mitt "felsteg" hade jag aldrig fått veta hur djupt intresserad och kunnig lille sonen är när det gäller fotboll och hur han ser på sig själv och på oss andra i familjen. Tror han att man måste vara nörd om man tillhör den här familjen eller är det ett genuint intresse? 

Kanske måste vi också göra lite oförutsedda saker lite oftare så att våra fördomar om varandra får en chans att komma på skam.

Fast det får bli senare på semestern. Nu väntar Tusen Trädgårdar den 29 juni och det är en del småpyssel med det. Men så roligt! Sönerna ska få ta hand försäljning av överskottsplantor och "kafét". De vill baka våfflor till gästerna för någon kanske släpar med sig ett litet uttråkat barn som då finner tröst....

 


Högst upp i sidopanelen finns klickbar länk till Tusen Trädgårdars hemsida där man hittar besöksträdgårdarna. 

I det blå

"Naturligtvis"har jag en blå rabatt. Den är tänkt att vara substitut för damm. Någon riktig damm lär det aldrig bli i min trädgård, den oberäkneliga bergiga topografin och de skötselkrav som jag förknippar med dammar avskräcker.  Därtill kommer björkarna och tallarna, som skräpar en del; massor, om jag ska vara ärlig. 

Blåa rabatten har börjat blomma nu. Det är en del trevliga individer som dock har lite svårt för att samspela med varandra. 

 

Obligatoriska salvia nemorosa 'Caradonna' i motljus.
  

 I stark sol blir inte färgen så mörk och speciell som man förväntar sig.

 

Älskad av bin och troligen av alla trädgårdsmänniskor också.


Man undrar vad iris är gjord av egentligen. Silkespapper?

  


En ganska ljus blå iris som jag odlar mest för sina vitvariegerade blad. 



'Arabella' är en mycket skötsam klematis, blommar kontinuerligt hela sommaren, i lugnt tempo. Här med lite oförtjänt fågelbajs på blombladen. 

 


Knopparna några dagar tidigare

 


De medelstora blommorna står länge och blir till snygga fröställningar. Vattna och gödsla din klematis, säger jag, som knappt lyckas med några...

 


En annan långblommare, geranium 'Rozanne'. En storvuxen näva som fyller ut.

 


Plockar man fröställningarna blommar den oavbrutet ända fram till frosten. 

 


Tre olika sorters Tradescantia. Limefärgade 'Lycky Charm' i höger hörn har den mörkaste blomman. Tyvärr glömmer jag ibland av att tremastarblommor är fuktighetsälskande, vilket kan få tråkiga konsekvenser. Men återhämtar sig gör de alltid. 

Förutom dessa växter finns det också riddarsporre, stormhatt och lavendel i rabatten. Och en oerhört rikblommande fylld nässelklocka, 'Bernice', som står i knopp nu och ser ut att vilja bjuda på en överdådig blomning. Också hon törstig.

Växternas vilt skilda krav på tillvaron har uppenbarligen inte bekymrat mig vid planeringen. Det skulle bli blått. Punkt. 

 


Som accent har jag stoppat ner några tigerliljelökar bland nävorna, dessa blommar orange lite längre fram.  


Det här är ingen plantering som drar uppmärksamhet på sig, man får komma nära och studera växterna var för sig. När jag planerade rabatten hade jag en föreställning om att alla dessa blå blommor skulle bilda ett hav och skapa en illusion av vatten på gräsmattan, men så har det inte blivit, förstås. Istället är det en rörig massa av gröna blad huller om buller med lite blå stänk här och där. Ganska olikt det jag brukar tycka är snyggt. 

Ibland funderar jag på vad jag gjorde för fel. I böcker och utställningsträdgårdar har jag sett många lyckade exempel på planteringar  med ambitionen att föreställa vatten. Jag skulle ha min egna tolkning. Tydligen var det svårare än jag trodde. 

Men egentligen spelar det ingen roll. Jag  älskar ju salvians mörklila ton och Arabellans fina form. Jag kan aldrig motstå att stryka fingrarna genom lavendelplantorna när jag går förbi. Doften  -  eller också är det minnena  -  vaknar till liv när man rör på bladen, oavsett årstid. Lavendel passar inte alls in i skogsmiljön här, men det kvittar.  Kanske en vacker dag får jag till en torr grusplantering och då kan lavendelplantorna flytta till en värdigare plats. 

Jag ser rött

Vädret fortsätter att vara fantastiskt och vi tillbringar all vår lediga tid ute. 

Favoritplatsen är klädd i varma färger, olika nyanser av rött, rosa och med inslag av orange. Jag älskar färgskalan i både kläder, inredning och trädgård men det är bara på den här uteplatsen i öster jag känner att jag vågar släppa loss. 

I år hittade jag inte min orangeröda favoritpelargon på plantskolorna och bara tre av förra årets bestånd överlevde. Så denna säsong finns det lite mer rosa är vanligt.  Mattan under soffbordet har också bleknat från rött till rosa, ser jag plötsligt. 

  

Här hänger mina barn en del. 


I bildens mitt är det faktiskt en dahlia som blommar. Ovanligt tidigt i år. 

 


Pelargonium zonale 'Mallorca' är en växtmarknadsfynd, men bråkbladiga  'Contrast' är köpt som liten stickling på Plantagen.  Fuchsiasticklingarna börjar också gå i blom. De gamla, övervintrade behöver några veckor till för att producera blomknoppar, men då har de drivits igång ute, helt utan växthusvärme och fjäsk. 

Och rabatterna då. Jag vet inte om jag ska vara stolt eller skämmas men jag känner inte till någon trädgård där det finns så många röda blommor som i min. Jag gick hårt ut i början av min trädgårdskarrier och samlade på mig en massa, både rödbladiga och rödblommiga växter, det lär ni få se allt eftersom. 

Med facit i hand tycker jag nog att de är häftigare på bild än live, särskilt vid dåligt väder eller när de ligger i skugga. Jag tror att de måste "lättas upp " lite med andra mättade färger och ljusgrönt för att det ska bli riktigt bra. Därmed inte heller sagt att de är lätta att fotografera, det kan lätt bli lite dystra bilder. Men jag älskar mina röda växter ändå, inte minst för att de ger mig anledning att fundera på förbättringar. De är en utmaning både i rabatten och på bild.

 


Som t  ex denna underbart mörka stjärnflocka. Man ser den inte förrän man kommer nära, men då häpnar man, i alla fall jag. Men inte förstår man P å denna bild varför. Jag får nog gå ut och fota den igen. 



Först ut bland liljorna är en flockliljan 'Monte Negro'. Två veckor tidigare än vanligt. En kompis till mig fyller år den 25 juni och hon brukar få de första utslagna röda liljorna på sin födelsedag. I år får hon nog de sista. 

 


Den tidskrävande liljebaggebevakningen förlåter jag i ett nafs när jag ser detta. Ett tips är att plantera liljor där man går/vistas ofta och helst i upphöjd rabatt så man lättare kan hålla koll på förövarna. 

 


Årets första bärskörd. Daggkåpa och röd lilja som grannar kanske vore nåt.....


Mera vitt och ett överflöd av fingerborgsblommor

Det finns allt en del vita inslag i min trädgård. Här kommer en fortsättning på mitt senaste inlägg

Pionen 'Festiva maxima' är den pion som är blomvilligast hos mig. Den har minst tre knoppar på varje stjälk och har så stora blommor att den behöver allt stöd den kan få. Jag satte dit ett nät av metall för några veckor sedan men fröken Festiva är så hög och omfångsrik så det knappt gör någon nytta. 

Festiva maxima börjar blomma tidigt och slutar sist, luktar också angenämt, vilket långt ifrån alla luktpioner gör. De röda stänken i blomman gör den också mycket fotogen, vilket jag dock inte är helt rätt person att leverera bildbevis på. 

Ja, jag gör ett försök ändå.

Drottningen i stora pionrabatten just nu.

 


Reser sig över sina grannar

 

Den berömda röda stänken skymtar här 

  


Och lite mer här 



Nästan rosa. Varje blomma förtjänar att studeras


En äkta hosta 'Elegans' har fantastiska vita stänglar, i vart fall i början av blomningen. De nedersta blommorna vissnar och faller av så man får städa bort dessa från de ännu vackrare bladen med jämna mellanrum.

  


Krollilja är inte den mest lättodlade men åtminstone en stängel har klarat sig undan alla liljebaggar 



Jättevallmo 'Perry's White' blommar med sin första blomma. Det här råkar vara en så pass medveten kombination så jag köpte ny perukbuske när den gamla dog förra våren (trodde jag i alla fall, den slog nya skott från rötterna på trädgårdens rehabiliteringsavdelning senare och i år är allting frid och fröjd).

 


Vallmo eller muffinsform?

  


Fingerborgsblommorna får sprida ut sig på berget. De vita är lite ovanligare.

 


 I mitt tycke härlig kombination med vit astilbe som är på väg att slå ut. 

  


Hur de överlever på det karga berget är en gåta



Ett barnbarn till berömda 'Pam's choice'


Alla mina fingerborgsblommor är självsådda. Precis som akleja och nunneört bosätter de sig mer än gärna i trånga bergsprickor och andra platser där man aldrig skulle komma på tanken att plantera. Jag brukar märka ut de plantor som blommar rikligast och har den finaste färgen eller häftigaste täckningen och tar bort alla andra när de har blommat över. Det är bara de snyggaste som får sätta frön och sprida sig. Metoden ger snyggare och snyggare plantor för varje år. 

Fingerblommorna kastar ett romantiskt skimmer över trädgården vilket jag inte är helt bekväm med men som jag ändå inte kan tänka mig att vara utan. De präglar helhetsintrycket just nu men om ett par veckor är de helt borta och liljorna tar vid. Fördelen med att ha en "tolerant" smak och många arter är att trädgården blir  föränderlig. 

Taggat med: 

Lunden är vit

Jag ondgör mig på vurmen för vita planteringar med jämna mellanrum, men upptäckte häromkvällen att jag har en själv. 

Just nu är hassellunden väldigt vit. Den  vita pionen 'White wings' har börjat blomma och aklejorna har inte slängt in handduken ännu. Hostan 'Patriot' lyser med sina vita kanter och floxen och liljorna har inte hunnit förstöra vitheten med sina skära blommor. Ja, självsådda, rosa, spanska nävor och gul nunneört växer lite här och där, men de bleknar i pionens skugga...., säger vi.

Hassellunden är den mest vilda avdelningen i min trädgård med tuff konkurrens mellan marktäckarna hasselört och gul penningblad. Vårlökarnas och vitsippornas blad har precis vissnat undan och självsådder av nävor, förgätmigejer och aklejor lämnas i fred. Primadonnor som pion, lilja och flox står för blomprakten och staketet mjukas upp med bambu i bakgrunden. Ärligt talat så finns det inte särskilt mycket spår av färgtänkande här. 

 

De tre vitkantade hostorna 'Patriot' är stommen. 

   


Vilt var ordet

 


Och bångstyrigt

 


Fådd planta av hosta, gissningsvis undulata 'Univittata'.



"Som tur" har det lila Rhododendronet bakom bergknallen har blommat över.... Längre bort klätterhortensia i blom. 

   


Det här en höstflox med vita kanter på bladen. Blommar i ljuvlig gammalrosa i augusti



Det är på intet sätt så att jag tycker illa om vita blommor eller vitvariegerade blad, inte alls. Men vita blommor i samma rabatt avslöjar varandras ickevithet och det är det jag inte är förtjust i. 

Hur vit en daglilja än är, intill en snövit flox blir den gulaktig och smutsig och ful. Och det förtjänar den inte. Eller stackars koreansk plymspirea. Den ter sig grådaskig  och trött intill en vit pion. En salvia nemorosa 'Schneehugel' är också mycket vitare om de slipper konkurrens av andra vita skönheter. 

Så en sak har jag lärt mig: det finns många nyanser av vitt.

Ja, man får ställa sig lite längre bort och då blir det "njutbart",  det medger jag. 

Klättrare

Trädgårdens infrastruktur är ett ämne som intresserar mig mycket. Det är inte bara genom växtval vi skapar en personlig trädgård, det är i ännu högre grad genom alla de materiella ting vi själva och växterna behöver för att trivas. 

Två saker som man är i brinnande behov av så här års är spaljéer och växtstöd. Återanvändning av gamla prylar, helst i helt nytt sammanhang, är hetast, men hemmabygge följer strax efter. Att köpa sig färdiglevererade lösningar är fantasilöst och opersonligt men eftersom både loppisjakt och snickarprojekt  är tidskrävande aktiviteter blir inköp på byggmarknad många gånger räddningen för min del. 

Växtstöd är alltså inte min trädgårds starka sida. Jag fastnar ofta för klematisar när jag är på plantskolan och det blir impulsköp. Jag tänker att det alltid finns en liten plats att gräva ner den och stöd fixar jag längre fram. Sen glömmer jag min nyinköpta, ofta klena klematis för att ett par år senare upptäcka den klängandes på sina grannar. Och då blir det bråttom. 

I värmen, efter regnet går utvecklingen fort och några av klematisarna har redan växt ut sitt stöd.  

Fyra klematisar delar på detta hemmabygge, som är lite för lågt, tyvärr.

 

Men blomningen har börjat så smått. 'Ville de lyon'.


Den här tjusiga pjäsen med prydnadsvärde året om heter Tin Tree, men även den är för kort. 

 


Blåa 'Arabella' är en  favoritklematis som klarar sig fint med hjälp av hopsnörande pinnar

 


Knopparna högst upp börjar slå ut. 

 


Spiralerna hänger i ett (ihåligt) bamburör högst upp och förankras i jorden med en krok längst ner. Höjden beror alltså  på bambupinnes höjd. 


Den hemmasådda klockrankan har en klädhängare från Ikea, upphittad på kommunens återvinningsstation, att klättra på. 



Rosenflockel blir två meter hög och har en benägenhet att lägga sig vid störtregn och blåst. Vågiga svarta pinnar från Rusta stödjer och håller upp. 

 


Codonopsis på pyramid från Hornbach och klockranka nr 2 på CD-ställ från forna tider

Klätterhortensia är en mycket alert växt som fäster på sitt underlag med sina sugrötter. Det är välkänt att den är trög i starten men efter 3-4 år kommer överraskningen. Två av mina tre plantor har invaderat berget de senaste två åren och jag för en nästintill daglig kamp för att rädda min bärodling på en platå högre upp på berget. Den tredje plantan flyttade jag intill en tall på skogskanten när jag insåg vad som höll på att hända. Så se upp! Möjligen kan man tämja en klätterhortensia i kruka med hjälp av bonsaimetoder men på friland beter den sig som om den var drogad med anabola steroider. 

 


Undrar hur länge den här symbiosen kommer att fungera.

 


I blöt skugga blir klätterhortensians blad mörkare och blommorna fler. Bilderna är tagna kvällstid med bara några minuters mellanrum och speglar verkligheten hyfsat.

 


Trädgårdens stolthet, den enkla hemmabyggda spaljén med bänk har jag visat flera gånger


Ena sidan pryds med pipranka och den andra med kameleontbuske, men det är bara piprankan som är bofast, kameleontbusken står i kruka och kommer att flyttas när piprankan gjort sitt jobb och när jag med framgång tjatat mig till en ny, stabil spaljé. Kan/orkar/vill(?) inte bygga själv. 

Drömmen om att få gifta sig med en trädgårdsintresserad snickare i ett nästa liv kvarstår....


Äldre inlägg