Lilium regale 'Afrikan Qween' var ett misstag. Jag var ute efter en högvuxen, orangeröd lilja utan att veta namnet och beskrev den för Peter Korn på en växtmarknad i våras. Jag hade sett en sådan lilja  i hans trädgård i Eskilsby för några år sedan och blev stormförälskad. 

Han nickade igenkännande på min halvtaskiga beskrivning och räckte över en planta. Det var många spekulanter vid hans stånd och det gick för fort. Jag betalade utan att titta på etiketten och var lycklig. Jag insåg dock ganska snart att det var ett misstag. Jag hade odlat regale tidigare och visste att liljan som jag åtrådde, inte var en sådan. Med hjälp av tips från bloggvännen Carina har jag så småningom identifierat liljan på min näthinna som lilium canadensis. 

Men i alla fall. Så här ser en afrikansk drottning ut, om ni undrar.

 

Hm. Möjligheten finns, de blommar samtidigt.

http://helenstrdgrd.blogspot.com/2011/07/hemma-igen.html

Synd  bara att  allting går så fort. Även inläggskrivandet måste gå fort idag så jag hoppar över de flesta sortnamn. Hör av dig ifall du vill veta så återkommer jag.

Jag har en färgstark, blommande trädgård med tonvikt åt sensommarhållet och idag visar jag lite planlöst några av mina favoritväxter. Favoriter just nu, ska jag säga. De riktigt stora favoriterna har under blivit växter med prydnadsvärde året om, dvs blad och grenverk.  

Blomningen är tillfällig och tillför variation, men är egentligen överkurs. En bra trädgård bygger på planlösning (golv, väggar och tak, ni vet), behovsanpassad infrastruktur och grönska. Blomning är sekundärt. Det är lite lustigt att för väldigt många (så har det varit även för mig) är ändå blomning som är det första och starkaste incitamentet för att vilja ha en trädgård. Önskemålen och visionerna samlas kring färg och doft och jag kan tänka mig att trädgårdsdesigners har många gånger full show med att byta färdriktning hos sina uppdragsgivare. Jag vet inte, men jag skulle tro det. När jag blir rådfrågad av kompisar och arbetskamrater handlar det nästan alltid om längtan efter en vit, rosa eller blå rabatt. Ibland röd. 

Nåväl. Jag blir också glad av färger och har just nu ingen som helst anledning att vara ledsen. 

.... är fjärilbusken just nu.

Det klagas ibland på frånvaro av fjärilar och bin och mitt bästa recept för att motverka detta är en buddleja. Yvig, knappt härdig och sådär stilig men ack så populär. Vi räknade upp till 8-9 stycken fjärilar på samma buske vid ett tillfälle, tre olika modeller. Att fånga allt detta på bild var en grannlaga uppgift för mig av olika skäl; hög buske, motsol, blåst och rastlösa fjärilar motarbetade mig. 

Buddleja finns i många olika nyanser av vitt, rosa, purpur och blått och levererar fint varma somrar. Kalla vintrar fryser de ner helt men kommer ofta igen och blommar trots allt på årsskotten. I England växer de vilt längst vägar och i andra tuffa miljöer, vilket gav mig idén att försöka sticklingsföröka förra sommaren. En av misstag avbruten gren rotade sig utan större omvårdnad och har blommat i år. Det är en mycket lättförökad buske med andra ord.

En annan populär fjärilväxt är solhatten.

Att solhatten, som även kallas rudbeckia luktar honung upptäckte jag häromdagen när jag åkte från Lund till Göteborg med fyra plantor vid fötterna i en fullproppad bil. Fagra 'Green Jewel', 'Fatal Attraction' och 'Orange Passion' har nu fått en något trevligare tillvaro mellan gräs och knappt synliga buxbomsklot i stora perennrabatten. 

Nyss hemkommen från en mycket lyckad inspirationsresa i Skåne och Danmark försöker jag se min trädgård med lite nya ögon. 

För det första så hinner det hända jättemycket på bara 4-5 dagar i högsommarvärmen efter regn. Nya blommor slår ut, andra träder tillbaka efter att ha dominerat mitt synfält i flera veckor. Så det jag ser nu är inte det samma som jag såg när jag lämnade. Det gillar jag. Föränderligheten. 

Men även mitt ideal och mina förväntningar på trädgården påverkas hela tiden. Både på lång och kort sikt. Det räcker med att besöka en vacker trädgård och vips: Jag vill göra om. Jag glömmer som regel att inspirationskällan bygger på andra förutsättningar och en annan grundidé. Jag vill ha det lika fint, jag vill göra om.

Jag gör inte det på riktigt, inte på direkten i alla fall, men i huvudet. Jag blundar på den välbekanta sträckan på motorvägen (annars spanar jämt efter idéer överallt)  och försöker applicera en bild som hade fastnat på näthinnan på en plätt hemmavid. Jag ser bilder, jag drömmer men jag ser också massa svårigheter. Jag öppnar ögonen och låter blicken vila på de hallandska skogarna en stund. Blundar och försöker igen. 

Så har min trädgård blivit till, småkaotiskt utan särskilt mycket röd tråd. Många mindre projekt på stulen tid.  Och jag ser det tydligare och tydligare för varje år, att jag måste knyta ihop säcken lite mer, skapa en gemensam nämnare som kan bli trädgårdens kännetecken. 

Ja, och vad gör jag under resan då? Låter mig förföras gång på gång och handlar massor med växter som känns som fynd och bara måste hem till Martas redan överfyllda rike.  

Men nu är det högsommar, tid för njutning och behaglig småpyssel. Och ännu mer vattning, befarar jag, när jag ser prognoserna. Bort med missnöje och slit.

Jag sådde direkt på växtplatsen, som är en rund odlingskrage, i mitten  av maj. Nu får plantorna  vatten, näring och snigelbevakning dagligen. I bakgrunden stoppade jag ner en luktärt som ännu inte blommar och det finns  även några Monbretia, förhoppningsvis orange sådana (också från Lidl) bland zinniorna för att få in lite höjd i planteringen. Det är mina överblivna monbretialökar som hamnade här, de etablerade  står i blom redan. 

Man kan undra varför man ska odla en luktärt på vilken de två mest utmärkande egenskaperna har hybridiserats bort. Ingen höjd och ingen doft. Ja, säg det.... Jag var nyfiken. 

Det slutliga omdömet kommer vid slutet på säsongen.