Min besvikelse över mina - numera omfångsrika - löjtnantshjärtans korta fägring ledde mig in i tanken att göra ett inlägg om lundväxter som orkar hålla sig fräscha över hela säsongen och inte lämnar ett svart hål efter sig som vissa andra gör. 

Lundväxterna karaktäriseras av att vakna tidigt på våren, innan deras värdträd vaknar, leverera (blomma) och, ja, vissna ner eller fortsätta att behaga med sina gröna blad. Och i några fall med snygga fröställningar. Bilderna nedan är tagna de senaste dagarna.

Igår var jag i färd med att ta bilder till ett inlägg om vårblommande lundväxter som har lyckats att kämpa sig igenom den varma sommaren. Mitt lilla lundområde brukar inte leverera mycket spänning när försommaren passerat så jag har inte tittat runt där så mycket på sistone, i vart fall har jag inte haft ögonen med mig dit. 

Därför höll jag på att ramla baklänges ner jag fick syn på lila blomknoppar på min "döda " flickmagnolia 'Susan'. Helt fel årstid, för det första. 

För det andra var ju trädet tvärdött hela förra sommaren. Barfrosten 2013 tog den, den slog aldrig ut på våren, inte ett enda blad hade den. Jag använde skelettet som klätterstöd till luktärt sommaren 2013 och när luktärten gav upp på hösten orkade jag inte att gräva bort det döda trädet. Dessutom var den buskiga magnolian en del av trädgårdens yttre vägg, så jag ville inte öppna upp för Bambi utan att veta vad som ska stå där istället - detta var innan vi skaffade vildnät. 

Så magnolian stod kvar i våras och det hände ingenting, den grönskade inte. På våren har man ju multi att göra, gräva bort träd, det kunde man med gott samvete skjuta på framtiden. På sommaren ska det njutas och spaden går på semester. 

DÅ passade magnolian på att skjuta nya skott. Visst har jag noterat att det grönskat,  men några klena skott från grova grenar gör ingen glad. De nya bladen hade inte ändrat mina planer på att magnolian ska bort. Men så kom regnet för ett par veckor sedan och då blev de klena grenarna rejäla och bladen stora som min handflata (överdrift). Och igår fick jag alltså syn på blomningen. 

Jag är djupt, djupt imponerad av naturen i allmänhet och magnolians urkraft i synnerhet men känner samtidigt att det är för tidigt att ropa hej. Med tanke på det sena uppvaknandet kan avmognaden helt utebli och då sitter jag där med ett kalt träd nästa vår igen. 

Men oj så lärorikt det var! Jag som har begåvats med en otålighet utan dess like behövde verkligen uppleva detta! Undrar hur många plantor min brist på tålamod tagit död på. 

Överraskning nr 2 kommer i nästa inlägg.

Det finns goda anledningar att studera växterna i den egna trädgården och i omgivningarna så här års. Vad är det som fortfarande är snyggt och fräscht och vilka växter har säckat ihop? 

Många av vårens lundväxtprimadonnor har vissnat ner för länge sedan. Det är stora svarta hål efter löjtnantshjärtan, trebladen, fotbladen, aklejorna och biennerna likaså. Primulorna har haft svårt för den varma sommaren för att inte tala om astilbe. Sommarblommande skönheter som vi rekommenderas att klippa ner efter blomningen i hopp om höstblomning ska man också se upp med på våra breddgrader. Jag tänker mest på daggkåpa, salvia och många nävor.  Det kan bli en kort fägring följd av lång och betydligt mindre fager återhämtning. 

Några av höstens snyggingar är sena på våren, andra mognar bara långsamt och har lång växtperiod, som t ex höstsilveraxen. Hortensiorna gör inte så mycket väsen av sig tidigare på säsongen, kan t o m vara lite sena, glesa och småfula, men oj, vad de kommer igen. 

Japanska gräs vaknar sent (dock inte i år) men håller stilen hela vintern igenom. Kärleksörten och alunroten har jag ägnat var sitt hyllningsinlägg de senaste dagarna. Har man turen att kunna odla ljung, har man en underbar period att se fram emot på hösten. Till ljung och barrväxter tänker jag återkomma i ett annat inlägg.

Höstsilveraxen i knopp i bladväxtranatten

Så - om jag nu ska basunera ut några råd - går rådet ut på att se upp med den förföriska vårblomningen. Tänk mer höst när du planterar, trädgårdssäsongen får inte ta slut med semestern. Självklart behövs det växter som gör oss lyckliga på våren, men det finns bättre och sämre val i det avseendet. Mer om detta i ett annat inlägg.

Sommaren känns långt borta efter den gångna veckans kyliga, blåsiga väder. Häftiga skurar faller ur mörka moln men det är uppiggande att titta ut genom fönstret och möta färgstarka blommor som ännu inte gett upp hoppet om en lång och varm höst. 

Färgerna runtomkring i trädgården uppskattar jag mest  vid dåligt väder. Bästa humörregleraren för mig.  

Alunrotrabatten har varit fantastiskt frodig och lättskött i år. Den milda vintern och den tidiga våren har gynnat alunrotsläktet, som har "hoppat över" sin egna dipp, den nedgång som brukar inträffa i april.  En fantastisk året-runt-perenn med andra ord, åtminstone i södra Sverige. 

Och alunrotens storhetstid börjar NU! När de flesta andra perenner går mot nervissning och förfall utvecklar alunroten ännu intensivare färg på bladen, skjuter nya skott efter regnet och blommar om. Deras höstlika färgskala stämmer äntligen överens med årstiden i september, oktober, november. 

Förra året grävde jag upp hela rabatten pga att en syren på andra sidan planket har letat sig in i bland och tog all näring från alunrötterna. Jag la planta för planta på en presenning, grävde bort syrenrötterna (inga rotskott fanns det, bara rötter) ända ner till berget och la rotspärr under halva rabatten. På med frisk, genomsläpplig och näringsrik jord och tillbaka med plantorna. Det blev ett mycket bra resultat. 

Arbetet fick gå ganska fort i augustivärmen och etiketterna, som jag innan dess hade hyfsat koll på, hanns inte med. Det innebär att jag nu inte vad de olika sorterna heter, särskilt de rödbladiga är svåra att skilja ifrån varandra. 

Men efter 5 år med rabatten kan jag säga att alla sorter gillade årets väder mycket. De flesta klarar våra tuffa vintrar, men med stor möda. Det blir extra tydligt när man ser deras betydligt stabilare utveckling efter en mild vinter. Sedan tror jag att de trivs ypperligt med att trängas. Trots soligt läge behövde jag knappt vattna rabatten i somras, solstrålarna kommer inte åt jordytan. Plantorna tar hand om sig själva och så ska det vara. 

Maria på Almbacken skrev ett lägg om kärleksört häromdagen och jag vill haka på. 

Allt Maria skriver om sin favoritblomma instämmer jag i. Det är en seglivad perenn med flaggan i topp 365 dagar om året. Användbar i rabatt och övervintrar snällt i kruka. Växtsättet är stabilt, förutsatt att man inte övergödslar sin planta. Sandig, grusig jord, sol-halvskugga och så lite näring som möjligt är receptet. Och torka bekommer den inte. Bara en sån sak.

Kärleksört har på senare år blivit populär som "höstfägring" i krukor och plantskolorna säljer dem dyrt så här års. Vänta med inköp tills de frostskadas längre fram. Plantagen t ex är mästare på att missköta sina plantor så rean kan ligga närmare än du tror. Köp då alla som finns kvar för en bråkdel av det ursprungliga priset. Det gjorde jag när jag anlade en liten perenna häck av vad jag tror är namnsorten 'Carl' utanför vårt tråkiga altanräcke för ca 5 år sedan. 13 oigenkännliga, frysta pinnar utan etikett fick följa med mig hem för totalt 130 kr. Nu ser de ut så här:

Codonopsis lanceolata skaffade jag mig i våras på trädgårdsamatörernas växtmarknad utan att veta något om den. Jag kommer inte ihåg varför jag fastnade för den, det var bara en liten pinne på 20-30 cm. Det kan ha varit att jag mest fastnade för den trevliga och förtroendeingivande säljaren som med stor entusiasm informerade om sina växter medan hennes barnbarn skötte kassan och det praktiska runt försäljningen. 

Jag fick höra att prickig porslinsklocka, som den tydligen också heter, är en klättrande perenn som blommar med snygga gröna klockor i slutet av sommaren. Växter som har sin storhetstid under senare del av växtsäsongen gillar jag och det blev köp. 

På vägen hem hittade jag ytterligare argument för mig själv, nämligen att jag är trött på mina strejkande klematisar som jag bara har urdålig hand med. Klättrare som gröna väggar vill jag ju mer än gärna ha, men det blir sällan som jag vill. 

Men i det här fallet överträffades mina förväntningar. 

Plantan står i kruka och klättrar på en ca 80 cm hög spaljé. 

 

Fulländad formgivning och

spännande insida på klockorna....

Nu slumpande det så att mamman för den här plantan, Ingegärd, som jag tror hon heter, besökte min trädgård i lördags tillsammans med andra trädgårdsamatörer från Bohuslän och Dalsland. Jag fick alltså tillfälle att stolt visa upp min lilla sötnos. 

Tydligen är den mycket mer kraftigtväxande på friland och kan sticka iväg rejält där den trivs. Med tanke på att jag hittade en snigel på plantan häromdagen är jag dock glad att jag pysslade om den i kruka. Den står i halvskuggigt läge och har blivit behandlad som sommarblommorna med regelbunden bevattning och näringslösning.