Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Om

 

Jag vill dra mig till minnes statistik i gamla skolböcker om att endast 4% av världens befolkning äger en bit av jordens yta. Jag tillhör sedan 13 år den lyckligt lottade lilla skaran och tänker ofta på att denna häpnadsväckande fördelning påkallar ett stort ansvar. Hur regerar jag bäst i mitt rike? Jag söker svar med ett stort intresse för växter och utomhusmiljöer och ett litet hopp om att inspirera andra trädgårdsägare. Trädgården ligger i Göteborg och har ambitionen att vara tilltalande året runt. Välkommen! 

Deltar i Tusen Trädgårdar

Www.trädgårdsriket.se

Öppet för besökare efter överenskommelse 


 

Klicka på bilden/texten så kommer du till ett inlägg som beskriver det aktuella området

Entrésidan


Berget


Diagonallinjen 


Bladväxtrabatten


Hassellunden


Körsbärslunden


Björkarna


Skogskanten


Stora perennrabatten


Alunrotrabatten


Dagliljerondellen


Altanen i söder


Röda rummet

Presentation



Senaste inlägg

Visar inlägg från augusti 2014

Tillbaka till bloggens startsida

Höst eller vår eller båda och

Min besvikelse över mina - numera omfångsrika - löjtnantshjärtans korta fägring ledde mig in i tanken att göra ett inlägg om lundväxter som orkar hålla sig fräscha över hela säsongen och inte lämnar ett svart hål efter sig som vissa andra gör. 

Försommarfägring i körsbärsträdets skugga. Lunddocka (Glaucidium palmatum) gulbladig löjtnanthjärta (Dicentra spectabilis 'Golden Heart') sorgklocka (Uluvaria) och fingertandrot (Cardemine pentaphyllos)

 

Löjtnantshjärtan och fotblad (ljusrosa blommor i höger hörn) är ett minne blott i slutet av augusti, ja, redan i slutet av juli gav de upp:


Julrosorna och skuggrönan kommer dock att hålla ställningarna hela vintern. 


Hål efter löjtnantshjärta. Och det finns inte på kartan att jag ställer en kruka här, fast jag har många. Nää, i min värld passar det inte med kruka i en plantering vars främsta idé är att se naturlik ut. 

Lundväxterna karaktäriseras av att vakna tidigt på våren, innan deras värdträd vaknar, leverera (blomma) och, ja, vissna ner eller fortsätta att behaga med sina gröna blad. Och i några fall med snygga fröställningar. Bilderna nedan är tagna de senaste dagarna.


Min gamla lunddocka väller över daggkåpan som är kantväxt i den här planteringen. Yngre exemplar av lunddocka vissnar dock ner tidigt.


Syneleisis, Lathyrus vernus (vårärt) och Uvularia (sorgklocka) - om inte i toppform men i acceptabelt skick.

  


Stockblommor är ett säkert kort för lång säsong



Krypfloxen är egentligen vintergrön, rosenpionens flikiga blad sköter sig, dvärgramsen likaså. Julrosen är en julros, lönnbräckan (mukdenia rossii) klarar sig hyfsat i skugga och lungörten förökar sig ivrigt. I år har den också haft turen att slippa mjöldagg.

 


Jätterams får  en del sol på sig under sommaren hos mig men håller stilen ändå


Bland dem som vissnar ner tidigt hos mig finns - förutom dicentrasläktet - förföriska  lundpärlor som tolvgudablommor, blodört, fotblad, skogsvallmo och trillium. Men naturligtvis är det så att lundväxterna klarar sig betydligt längre in på säsongen om de slipper värme och heta solstrålar samt har god tillgång till vatten. Vissa somrar har väletablerade plantor inga problem med att hålla sig fräscha en bra bit in på hösten medan andra somrar ger de upp tidigt. Med vattning kan man hjälpa dem igenom torra perioder. 

Och som jag skrev i ett tidigare inlägg som handlade om höstfägring: självklart behöver vi blommor som gör oss lyckliga på våren. Men om man i förväg känner till att en växt har en kort livscykel, kan man beakta det vid placeringen.



Trillium, vars blad har lagt sig på backen

 


...... och har i hemlighet utvecklat röda fröställningar

Treblad, trillium brukar vissna ner hos mig i juli eller i vart fall försvinner spänsten och därmed skönhetsvärdet ur bladen. När jag skulle fotografera häromdagen gick jag nära för att lyfta bladen och då fick jag syn på röda fröställningar. Jag har odlat trilium i några år, men frö brukar det inte bli, jag hade ingen aning om att fröställningarna var så här fina. Så nu ska jag försöka att driva upp plantor, man blir ju så lycklig när man lyckas. Även om de är kortlivade.


Suprise

Igår var jag i färd med att ta bilder till ett inlägg om vårblommande lundväxter som har lyckats att kämpa sig igenom den varma sommaren. Mitt lilla lundområde brukar inte leverera mycket spänning när försommaren passerat så jag har inte tittat runt där så mycket på sistone, i vart fall har jag inte haft ögonen med mig dit. 

Därför höll jag på att ramla baklänges ner jag fick syn på lila blomknoppar på min "döda " flickmagnolia 'Susan'. Helt fel årstid, för det första. 

För det andra var ju trädet tvärdött hela förra sommaren. Barfrosten 2013 tog den, den slog aldrig ut på våren, inte ett enda blad hade den. Jag använde skelettet som klätterstöd till luktärt sommaren 2013 och när luktärten gav upp på hösten orkade jag inte att gräva bort det döda trädet. Dessutom var den buskiga magnolian en del av trädgårdens yttre vägg, så jag ville inte öppna upp för Bambi utan att veta vad som ska stå där istället - detta var innan vi skaffade vildnät. 

Så magnolian stod kvar i våras och det hände ingenting, den grönskade inte. På våren har man ju multi att göra, gräva bort träd, det kunde man med gott samvete skjuta på framtiden. På sommaren ska det njutas och spaden går på semester. 

 

Så här mycket blad har magnolian helt plötsligt

DÅ passade magnolian på att skjuta nya skott. Visst har jag noterat att det grönskat,  men några klena skott från grova grenar gör ingen glad. De nya bladen hade inte ändrat mina planer på att magnolian ska bort. Men så kom regnet för ett par veckor sedan och då blev de klena grenarna rejäla och bladen stora som min handflata (överdrift). Och igår fick jag alltså syn på blomningen. 

  


Jag är djupt, djupt imponerad av naturen i allmänhet och magnolians urkraft i synnerhet men känner samtidigt att det är för tidigt att ropa hej. Med tanke på det sena uppvaknandet kan avmognaden helt utebli och då sitter jag där med ett kalt träd nästa vår igen. 

 

Ett kompakt litet träd med lite bonsai - känsla över sig numera.


Men oj så lärorikt det var! Jag som har begåvats med en otålighet utan dess like behövde verkligen uppleva detta! Undrar hur många plantor min brist på tålamod tagit död på. 

Överraskning nr 2 kommer i nästa inlägg.

Mina sensommarfavoriter

Det finns goda anledningar att studera växterna i den egna trädgården och i omgivningarna så här års. Vad är det som fortfarande är snyggt och fräscht och vilka växter har säckat ihop? 

Många av vårens lundväxtprimadonnor har vissnat ner för länge sedan. Det är stora svarta hål efter löjtnantshjärtan, trebladen, fotbladen, aklejorna och biennerna likaså. Primulorna har haft svårt för den varma sommaren för att inte tala om astilbe. Sommarblommande skönheter som vi rekommenderas att klippa ner efter blomningen i hopp om höstblomning ska man också se upp med på våra breddgrader. Jag tänker mest på daggkåpa, salvia och många nävor.  Det kan bli en kort fägring följd av lång och betydligt mindre fager återhämtning. 

Några av höstens snyggingar är sena på våren, andra mognar bara långsamt och har lång växtperiod, som t ex höstsilveraxen. Hortensiorna gör inte så mycket väsen av sig tidigare på säsongen, kan t o m vara lite sena, glesa och småfula, men oj, vad de kommer igen. 

Japanska gräs vaknar sent (dock inte i år) men håller stilen hela vintern igenom. Kärleksörten och alunroten har jag ägnat var sitt hyllningsinlägg de senaste dagarna. Har man turen att kunna odla ljung, har man en underbar period att se fram emot på hösten. Till ljung och barrväxter tänker jag återkomma i ett annat inlägg.


Gräs, kärleksört och hortensia är stommen i en trädgård med höstambitioner. Blodormroten 'Firetail' är en effektiv marktäckare som inte ger upp i första taget. 
 


Nyplanterade hortensior på berget

  

Gulbladig robinia 'Frisia' skiftar inte färg under sommaren utan håller sig gul säsongen igenom. Flocknäva och brunnäva (nerklippt i juli) täcker jorden under det unga trädet.


Ettårig zinnia, stilfulla Miscantus sinensis 'Melapartus', rosenflockel, sköldpaddsört, dahlior och rödbladigt japanskt blodgräs


Höstsilveraxen i knopp i bladväxtranatten

 

Japanskt blodgräs gör sig bäst i kruka. På friland sticker den iväg okontrollerat och blir gles.

Så - om jag nu ska basunera ut några råd - går rådet ut på att se upp med den förföriska vårblomningen. Tänk mer höst när du planterar, trädgårdssäsongen får inte ta slut med semestern. Självklart behövs det växter som gör oss lyckliga på våren, men det finns bättre och sämre val i det avseendet. Mer om detta i ett annat inlägg.

Det här är också mitt rike

Trädgård i allmänhet, naturtomt i synnerhet slutar aldrig att överraska en. Jag hittar fortfarande små bitar av orörd natur innanför tomtgränserna. Trots 10 års idogt grävande. 

Som den här skuggiga hörnan dit solens strålar nästan aldrig når

 

Och bergsprickan där ljungen verkar trivas


 


Högst upp på berget växer lingon 

Allt detta helt utan min inblandning. 

Den dagen jag inte orkar leka bergget längre kommer naturen att sakta krypa nedför berget och ta tillbaka tomten som jag en gång erövrade. Och det kan faktiskt bli riktigt bra. 


Grå himmel men färg på backen

Sommaren känns långt borta efter den gångna veckans kyliga, blåsiga väder. Häftiga skurar faller ur mörka moln men det är uppiggande att titta ut genom fönstret och möta färgstarka blommor som ännu inte gett upp hoppet om en lång och varm höst. 

 

Färgerna runtomkring i trädgården uppskattar jag mest  vid dåligt väder. Bästa humörregleraren för mig.  

Créme de Cassis, Happy Single Wink, Star's Lady och på stora bilden Mambo

 

Dekorativdahliorna 'Claudette' och 'Melody Harmony', halskråsdahlian 'Teesbrook Audrey'och en kaktusdahlia som jag inte har namnet på

 

Mörkbladiga Classic Elise, Gallery Art Deco och Karma Fuchsiana

 


Excentrique


Alunrot i repris

Alunrotrabatten har varit fantastiskt frodig och lättskött i år. Den milda vintern och den tidiga våren har gynnat alunrotsläktet, som har "hoppat över" sin egna dipp, den nedgång som brukar inträffa i april.  En fantastisk året-runt-perenn med andra ord, åtminstone i södra Sverige. 

Och alunrotens storhetstid börjar NU! När de flesta andra perenner går mot nervissning och förfall utvecklar alunroten ännu intensivare färg på bladen, skjuter nya skott efter regnet och blommar om. Deras höstlika färgskala stämmer äntligen överens med årstiden i september, oktober, november. 




Förra året grävde jag upp hela rabatten pga att en syren på andra sidan planket har letat sig in i bland och tog all näring från alunrötterna. Jag la planta för planta på en presenning, grävde bort syrenrötterna (inga rotskott fanns det, bara rötter) ända ner till berget och la rotspärr under halva rabatten. På med frisk, genomsläpplig och näringsrik jord och tillbaka med plantorna. Det blev ett mycket bra resultat. 


 



Arbetet fick gå ganska fort i augustivärmen och etiketterna, som jag innan dess hade hyfsat koll på, hanns inte med. Det innebär att jag nu inte vad de olika sorterna heter, särskilt de rödbladiga är svåra att skilja ifrån varandra. 

Men efter 5 år med rabatten kan jag säga att alla sorter gillade årets väder mycket. De flesta klarar våra tuffa vintrar, men med stor möda. Det blir extra tydligt när man ser deras betydligt stabilare utveckling efter en mild vinter. Sedan tror jag att de trivs ypperligt med att trängas. Trots soligt läge behövde jag knappt vattna rabatten i somras, solstrålarna kommer inte åt jordytan. Plantorna tar hand om sig själva och så ska det vara. 


 

 

 

 

 

  


Kärringkål - som kärleksörten också heter

Maria på Almbacken skrev ett lägg om kärleksört häromdagen och jag vill haka på. 

Allt Maria skriver om sin favoritblomma instämmer jag i. Det är en seglivad perenn med flaggan i topp 365 dagar om året. Användbar i rabatt och övervintrar snällt i kruka. Växtsättet är stabilt, förutsatt att man inte övergödslar sin planta. Sandig, grusig jord, sol-halvskugga och så lite näring som möjligt är receptet. Och torka bekommer den inte. Bara en sån sak.

Kärleksört har på senare år blivit populär som "höstfägring" i krukor och plantskolorna säljer dem dyrt så här års. Vänta med inköp tills de frostskadas längre fram. Plantagen t ex är mästare på att missköta sina plantor så rean kan ligga närmare än du tror. Köp då alla som finns kvar för en bråkdel av det ursprungliga priset. Det gjorde jag när jag anlade en liten perenna häck av vad jag tror är namnsorten 'Carl' utanför vårt tråkiga altanräcke för ca 5 år sedan. 13 oigenkännliga, frysta pinnar utan etikett fick följa med mig hem för totalt 130 kr. Nu ser de ut så här:

 

Det är lite olika nyans på blommorna, vilket var till en början en besvikelse, men nu tycker jag att det är snyggt med lite  färgvariation 

Blomställningarna har precis börjat skifta i rosa, färgen blir mer intensiv längre fram. 


Herbstfreude som infattningshäck i perennrabatt. Vårens rådjurskada är ett minne blott.

 



Hostan 'Sun Power' och tjusiga 'José Aubergine'

 


 
Purple Emperor 


Problemen men kärleksört är två. Det ena är att rådjur tycker att kärleksört är mycket gott. Hittar dem kärleksörten på våren kan de orsaka stora skador, men kärringen  kommer igen! Blommorna blir något mindre, plantan lägre, men den överlever och blommar samma år. Upprepade uppätningar får man dock undvika (nät på).

Det som också är ett dilemma är att en skyddsvärd fjärilart har kärleksört som sin värdväxt.  Apollofjärillens gröna larver kläcks i april och tuggar i sig bladen och blomskotten. På grönbladiga kärleksört ser man inte larverna förrän skadan har skett, på de rödbladiga är det något enklare, förutsatt att man har som vana att gå sina växter nära, vilket kan vara svår att hinna med på försommaren. Så jag har skador på några av mina kärleksört, även om efterforskningar på nätet gav en viss tröst då det verkar vara en stor, synnerligen vacker och fridlyst fjärils larv som är förövaren. Trots det brukar jag inte tveka när larven kommer i min väg, måste jag erkänna, jag klämmer. Gift skulle jag dock aldrig använda. 

Mest ledsen är jag för angreppen på sällsynta 'Elise's Gold' som har/hade vita bladkanter. 

 



Vitbråkiga 'Elise' gold' är tuggad på kanterna.

 


Den kinesiska kärleksörten är lite lägre och nättare än de föregående.

Ett ytterligare bonus med kärringkålen är att man kan äta upp den. Bladen, särskilt de späda,  är goda att blanda i sallad.  Jag  har sagt det förut och jag säger det igen: rådjuren är inte dumma. 

En söt liten klättrare

Codonopsis lanceolata skaffade jag mig i våras på trädgårdsamatörernas växtmarknad utan att veta något om den. Jag kommer inte ihåg varför jag fastnade för den, det var bara en liten pinne på 20-30 cm. Det kan ha varit att jag mest fastnade för den trevliga och förtroendeingivande säljaren som med stor entusiasm informerade om sina växter medan hennes barnbarn skötte kassan och det praktiska runt försäljningen. 

Jag fick höra att prickig porslinsklocka, som den tydligen också heter, är en klättrande perenn som blommar med snygga gröna klockor i slutet av sommaren. Växter som har sin storhetstid under senare del av växtsäsongen gillar jag och det blev köp. 

På vägen hem hittade jag ytterligare argument för mig själv, nämligen att jag är trött på mina strejkande klematisar som jag bara har urdålig hand med. Klättrare som gröna väggar vill jag ju mer än gärna ha, men det blir sällan som jag vill. 

Men i det här fallet överträffades mina förväntningar. 

 

Plantan står i kruka och klättrar på en ca 80 cm hög spaljé. 


 
Fulländad formgivning och

spännande insida på klockorna....


Nu slumpande det så att mamman för den här plantan, Ingegärd, som jag tror hon heter, besökte min trädgård i lördags tillsammans med andra trädgårdsamatörer från Bohuslän och Dalsland. Jag fick alltså tillfälle att stolt visa upp min lilla sötnos. 

Tydligen är den mycket mer kraftigtväxande på friland och kan sticka iväg rejält där den trivs. Med tanke på att jag hittade en snigel på plantan häromdagen är jag dock glad att jag pysslade om den i kruka. Den står i halvskuggigt läge och har blivit behandlad som sommarblommorna med regelbunden bevattning och näringslösning. 

 

Njut av augustikvällen

Utan växthus/orangeri får man från och med mitten av augusti vara tämligen uppfinningsrik för att hålla sommarkänslan kvar. Ett, hos oss mycket beprövat sätt är att elda i eldkorg. Eldkorgen är visserligen tung, men går att flytta runt mellan olika platser, så vi kan variera oss. Hammocken är populär men vår absoluta favoritplats så här års är vår skyddade och övermöblerade altan utanför vardagsrummet. Det är ett rum som ser smått kaotiskt ut utifrån men som alla älskar att vistas i. Vi hade en lite kylig men stilla kväll igår (som yngsta sonen uttryckte det: "hela världen har pausats") och vi passade på.


Färgtemat styrs till viss del av vaxduken på bordet.


  Här lever jag ut min passion för starka färger. Avancerad färgmatchning: rosa pelargon på rosa cafébord. Det ni....Det är inte alltid jag vet hur jag tänkte.....

Cannorna har blivit lite överdimensionerade, men hellre det än strejk. 




 


Pelargonior och dahlior trängs i hörnet

  

Och en jättebegonia

I vart fall två månader till kommer växtligheten att hålla sig i njutbart skick så vi har förhoppningsvis många mysiga kvällar att se framemot. 

Overdams plantskola

Overdams plantskola är säkert välkänt för många för sitt Piet Oudolfs inspirerade växtsortiment. (Eller är det Piet Oudolf som hämtar inspiration här?) En överväldigande visningsträdgård där gräs kombineras med odlingsvärda perenner och buskar. Allting är skyltat, ordningen är stor utan att vara paralyserande, priserna är ok och småskaligheten bevarad (kontantbetalning, handskrivet kvitto). 

Här kan man låna idéer till otaliga växtkombinationer och sedan plocka på sig anläggningens finfina egenodlade plantor, fylla bilen och ta färjan hem. Nu gjorde jag inte det, för bilen var redan full och jag har knappt några planteringsytor kvar i min trädgård, men jag kan varmt rekommendera att göra den trippen. Mitt besök ägde rum i mitten av juli och det är inte ens gräsets högtid men ändå såg det ut så här:




Jättekattfot var okänd för mig. Den har ryktet om sig att vara en fenomenal marktäckare i soligt läge. 




   





 

 


Två av mina sensommarfavoriter, hortensia och solhatt


Lammöronsläktingen (?) Stachys 'Hummelo' växte till min förvåning i skugga här och var mycket söt. Ångrar djupt att jag inte köpte en liten planta. 
 

 


 

  


Jag kan inte påminna mig om att jag varit på särskild många plantskolor som hade en egen produktion av plantor. Förutom att vissa sorter tillhandahålls i olika storlekar/åldrar är det också mycket lärorikt att se hur det går till. Dock varning för att förtroendet och i förlängningen köplusten kan skjuta i höjden......!


Äldre inlägg