Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...


Om

 

Jag vill dra mig till minnes statistik i gamla skolböcker om att endast 4% av världens befolkning äger en bit av jordens yta. Jag tillhör sedan 13 år den lyckligt lottade lilla skaran och tänker ofta på att denna häpnadsväckande fördelning påkallar ett stort ansvar. Hur regerar jag bäst i mitt rike? Jag söker svar med ett stort intresse för växter och utomhusmiljöer och ett litet hopp om att inspirera andra trädgårdsägare. Trädgården ligger i Göteborg och har ambitionen att vara tilltalande året runt. Välkommen! 

Deltar i Tusen Trädgårdar

Www.trädgårdsriket.se

Öppet för besökare efter överenskommelse 


 

Klicka på bilden/texten så kommer du till ett inlägg som beskriver det aktuella området

Entrésidan


Berget


Diagonallinjen 


Bladväxtrabatten


Hassellunden


Körsbärslunden


Björkarna


Skogskanten


Stora perennrabatten


Alunrotrabatten


Dagliljerondellen


Altanen i söder


Röda rummet

Presentation



Senaste inlägg

Visar inlägg från augusti 2014

Tillbaka till bloggens startsida

Axplock från en torr augustiträdgård

Det är svårt att hålla trädgården fräsch efter denna heta sommar. (Det är ett konstaterande och inget klagomål.)
 


Gräsmattan är torr och björkarna fäller gula blad. Fyra såna här högar har jag krattat ihop redan. 


Allting har blommat 2-3 veckor tidigare än normalt och ingen kylig period har stoppat upp farten. Regn lovas varje dag, men det faller inte, inte just här. Det kan komma en skur i stan, där jag jobbar, och då ringer jag genast hem och frågar sonen om det regnar hemma, för då måste han öppna stupröret och samla vatten, men nej, "här regnar det inte". SUCK. Jag rullade upp vattenslangen häromkvällen, trött på att snubbla över den hela tiden, men den får rullas ut igen om inget händer. Fast jag vattnar så ogärna på friland. 

Inte trodde jag att jag, här i regniga Göteborg, skulle behöva fundera på vilka torktåliga växter jag ska ge större utrymme. Jag kommer inte att tillföra nya, men försöker identifiera dem som verkar klara sig bra. Solhattar, i vart fall etablerade och skogsaster är några av de torktåligaste, kärleksörten likaså. Astilbe, som jag har mycket av, har varit ett sorgligt kapitel i år. Inte alla namnsorter, men de flesta. Även dagliljorna har lidit, de nedersta bladen gulnat och bladrosetterna har lagt sig platt på backen. 


Det gula dagögat (heliopsis) har däremot blommat sedan juni och anpassat sig fint till de rådande omständigheterna. Solhattarna är trädgårdens stora behållning just nu.


Även gräset tuffar till sig om det behövs. Men det blir mycket större och piggare om det får rotblöta med jämna mellanrum. I förgrunden överblommade vit stäppsalvia. 

 

Nyplanterad skogsaster i bergspricka.


Seglivad blodormrot och ännu mer seglivad kärleksört. 

   

I utsatt läge på berget


Höstfärger på hortensia

 


Apträdet framför den stora stenen har sydamerikanskt ursprung och känner sig hemma i det varma vädret. Den har klarat tre vintrar så nu vågar jag tro på att dennes karaktäristiskt strikta siluett reser sig stolt över omgivningen om några år. 

 


Skogskanten är en djungel. Solstrålarna når inte backen och växterna hjälper varandra i nöden. 

Lagom medan det här inlägget färdigställs kommer det till slut en rejäl skur på dryga 5 mm. Tack och lov. 


Dagens blålila överraskning

I år är det första gången jag odlar klockranka och efterforskningar på nätet har inte gett mig några större förhoppningar om blomning. Klockranka ska vara svår att få blomma, behöver en lång och varm säsong, mycket värme, näring och sol. Min inställning har varit att även bladen är vackra och jag var beredd att misslyckas vad blomningen beträffar. Men det hade jag inte behövt. Jag höll på att ramla baklänges när jag fick syn på en helt underbart vacker blomma igår morse. Solen låg på så det blev bara ett enda kort med mobilen. Det är inte förrän jag skulle fotografera den på eftermiddagen jag upptäckte att det även finns tre knoppar. Vilken överraskning!

 

Sååå snygg efter regn i morgonljuset
 


Lite mörkare på eftermiddagen



Blomman är ca 5-6 cm stor

 


En av de tre knopparna ser ut så här

 


Plantan växer i kruka och har en klädhängare från Ikea som klätterställning.


Och hur kommer det sig att jag gav mig in på ett så svårt projekt som att fröså klockranka? 

Inspirationen kommer från ett besök på Tjolöholms slott i Kungsbacka som jag besökte i slutet på november förra året. Det var faktiskt med anledningen av en julmarknad vi var där. Bilderna nedan är tagna den 26 november i slottsträdgården. 


  

Jag blev så imponerad av denna växt som aldrig tycktes ge upp. Växtkraften, de läderartade bladen och de stora blommorna i vitt och rosalila, åh, vad jag föll pladask. Så när jag fick syn på fröpåsen på Blomsterlandet i februari, tvekade jag inte en sekund. Jag fick 7 plantor, (grobarheten var nästan 100%) men endast två klarade utskolningen, som råkade bli av det tuffare slaget med bl a en nollgradig natt och stark solsken på dagarna. Med undantag för en liten svacka då, har plantan haft en jämn tillväxt sedan dess och har klätt in sin dam pö om pö. För en månad sedan såg det bäst utvecklade exemplaret ut så här:

 


Spaljén visade sig vara något underdimensionerad senare



Och jag hade sparat några fröer till nästa år!

I jämförelse med luktärt, som jag också sår varje år, har klockrankan en mycket större tolerans mot livets påfrestningar. Klättrar mer bestämt, tål blåst bättre, blir inte sur vid lite torka i krukan och som sagt, även bladen har ett prydnadsvärde. Inte lika tidig blomning kanske, men förhoppningsvis längre säsong. Glömmer man plocka fröställningarna på en luktärt, lämnar den in på bara en vecka, åtminstone hos mig som odlar i kruka. Klockrankan tenderar att konkurrera med klematis och andra fleråriga klätterväxter och har väldigt lite "sommarblomma" över sig. Så jag är mäkta glad för att jag åkte på julmarknad i vintras. 


Trädgårdsprylar i romantisk stil

Den nyblivna trädgårdsentusiasten upptäcker ganska snabbt att det inte är helt okomplicerat att hitta hållbara, praktiska trädgårdsmöbler och annan inredning som också harmoniserar med husets och växtlighetens stil. Jag är mycket road av trädgårdsprylar, även sådana som jag aldrig skulle köpa till vår halvmoderna 70-talshus. Därför blev jag mycket glad när jag hittade en utomhus - antikvitetsbutik under en bilutflykt till Danmark. För skåningar och annat folk som ofta besöker Danmark är den här affären säkert inte någon större nyhet, men för mig, som åkte kustvägen från Helsingör till Köpenhamn för första gången var stämningen och utbudet en mindre chock. I positiv bemärkelse. 

Alldeles säkert är grejorna inte någon antikvitet heller, utan nytillverkade i romantisk och jugend stil. Trots det hade jag glatt kunnat handla om jag hade ett hus från början av 1900-talen. 

Priserna? Ja, 1 200 danska kronor för en stol. Inte så att man rusar och köper sex stycken direkt, men i våra trädgårdstidningar har jag sett bord för 45 000 kr så allt är relativt. 

  

 

 




 





 





  

 


Det fantastiska är att jag, som vanligt, inte hade sinnesnärvaro att lägga butikens namn på minnet. Men den ligger på vänster sida om kustvägen (som är ett måste om man befinner sig i trakterna), om man kör söderut och går bara inte att missa. 

Men jag är hundra på att många vet......?


Nyttoinslag i vår prydnadsträdgård

Våra vilda blåbär har ännu inte återhämtat sig till fullo från förra årets torkfrysning så blåbär har vi snålt med i år. Å andra sidan har vi att utomordentligt bra björnbärsår här på Västkusten. Sedan ett par veckor tillbaka plockar jag mer björnbär (ca varannan dag) än vi kan äta upp. Sylt är vi inte så förtjusta i  men styckfrysning är ett alternativ. Jag lägger bären på bakplåtspapper på ett fat som åker in i frysen. Först i fryst tillstånd hamnar bären i burkar. Men allra bäst smakar färska björnbär, till yoghurt, grädde, glass. 

Vi har både köpta och vilda plantor på vår tomt, på avlägsna och lite otillgängliga platser.  Björnbärsbuskarnas prydnadsvärde är låg, om jag ska vara ärlig.

Dagens skörd

 

Idag var det vår vilda buskes tur att bli plockad. Bären är små pga torkan men smakar inte sämre för det. Tvärtom. 
 

Björnbär har den goda smaken att mogna allt eftersom, så säsongen är lång

 


Här växer våra björnbärsbuskar, på en smal platå uppe på berget. Olika namnsorter så klart, med olika smaker och storlekar på bären.

Igår, på en äventyrsfylld inköpsrunda till Blomsterlandet och Plantagen (som slutade med att nya Volvon vägrade lyda mig och fick bärgas) köpte jag ännu en björnbärsplanta vid namn 'Oregon Thornless'. 

 


'Oregon Thornless' har trots allt lite dekorativa blad. Något att klä en solig spaljé med? 


Nu måste jag bara hitta en lämplig odlingsplats, varm, solig  och avlägsen då jag inte tänker bry mig om spaljé och uppbindning, den kommer att få växa som den vill. Några högre krav på tillvaron har den inte, björnbär kan klara sig i bergsprickor på överraskande lite jord. Uttorkning mitt på sommaren blir då ett hot och gamla grenar måste gallras ut, men annars är björnbär mycket lättskött. 

När jag ändå skriver om bärodling måste jag också visa nytillskottet, amerikanska blåbärsbusken 'Patriot' som jag köpte i våras. Jag planterade egentligen tre olika namnsorter. Två av buskarna har vi redan skördat men den tredje är i färd med att producera bamsebär och låter vänta på sig. 

 


God skörd för att vara första året.

Min trädgård är en utpräglad prydnadsträdgård, grönsaker lyser med sin frånvaro, men bär smyger in hela tiden. Det är ett enkelt sätt att tillföra ytterligare dimension  till trädgården, bär tycker alla om. Jordgubbar kan jag inte med gott samvete rekommendera för hemodling, men vinbär, krusbär, amerikanska blåbär och björnbär kräver ingen stor insats. Amerikansk  blåbär sägs behöva sur jord, men jag har sett den välmående i vanlig lucker trädgårdsjord, så jag undrar om den är så kräsen som den framställs. Lerjord funkar säkert dåligt, men en blandning av sand, grus och kompost borde funka.  Smultron är också självgående. Jordgubbar har jag sett som kantväxt i perennrabatten, superfiffigt, men som sagt, arbetskrävande. 

 


Och till sist: kantareller från tomten. I skogen hittade jag inga.


Exotisk sensommarblomning

Canna är en sommarblomma som är mycket värmekrävande och blommar relativt sent på säsongen. Jag driver igång rhizomerna i vardagsrummet i februari - mars, även det tar lång tid.  Det optimala är nog växthusvistelse under hela våren, men det kan jag tyvärr inte bjuda på. 

De stora vackra  bladen, den exotiska känslan och plantans volym kompenserar dock i viss mån för den långa väntan på blomning. För rik blomning behövs mycket näring, mycket sol och mycket vatten. Vindskyddat läge är en fördel, bladen kan bryta mitt itu vid stark blåst. 

Jag har svårt att föreställa mig trädgårdsmiljö där canna skulle passa in på friland (möjligen tillsammans med dahlior och höga gräs i så fall) så jag har mina i krukor. Jag har placerat dem i anslutning till uteplatser men även där kan de behöva exotiska kompisar för att "landa". 



 

Bara 2 av 4 plantor blommar än

  

Den här gula köpte jag som 'Pretoria' men fick nog fel knöl.  'Pretoria' har randiga blad och orange blommor. Eller också är det en tolkningsfråga. 

 

Plantorna i "röda rummet" har siktat in sig på 3 meter, känns det som

  


En mörkbladig sort är den mest blomvilliga hos mig.


Utomlands är canna mycket vanlig som utplanteringsväxt i parker och på badanläggningar. Förklaringen är nog inte att den är särskilt lättskött utan att den är lättförökad och ger mycket volym. Rhizomerna växer till enormt under en säsong, en enda planta kan ge 3-5 nya efter delning på våren. Det är nästan att man undrar hur man ska bli av med alla knölar. Variationsrikedomen är stor, det finns massor med namnsorter med olika blad, blomfärg och höjd. 


Den omdiskuterade hostablomman

Idag är det min tur att lämna bidrag till "debatten" kring hostablommornas vara eller icke vara. 

Hostor odlar man för bladens och inte för blommornas skull, det är nog alla överens om. De flesta verkar också föredra att klippa bort blomställningarna. Ja, det gör även även jag. Blommorna håller väldigt kort tid och skräpar ner de fina bladen. Rätt så onödigt. Ett par dagar man kanske tycker att det är värt besväret att plocka rent, men sedan tröttnar man. Sekatören åker fram och man klipper. 

Men som alltid finns det "men".

Jag har fyra, fem namnsorter vars blommor jag väljer att behålla tills blomningen är helt över. En gemensam nämnare är att alla dessa har relativt korta blomställningar som knappt reser sig över bladverket. 

Först och främst är det sieboldiana 'Elegans' som har vita blommor som slår ut redan i slutet av juni.

 

Äkta 'Elegans' har vita blommor som klär bladen precis så elegant som namnet antyder. (Oäkta 'Elegans' har gråa eller ljuslila blommor och blad som är mindre buckliga.)

 

I drygt två veckors tid  vid månadsskiftet juni/juli händer det något i grönskan.

   


Pluttisen 'Blue mouse ears' är också supersöt med sina prydliga blommor. En solklar hostafavorit. Bladen är inte större än 5-6 cm, runda och kraftiga. Grannen 'June' har ännu inte hunnit bli så solblekt som på bilden nedan.


Lite senare, i slutet av juli blommar läckra 'June'. Mina exemplar står lite väl soligt och blir blekta, men jag tror att det bidrar till att mättnadsnivån på blommans och bladens färg passar så bra. 



'June' har också klädsamma, kompakta blomstänglar. 

 


Jämnt fördelade ljuslila blomställningar reser sig över bladverket.

 


'Harry van Trier' har lite högre blomställningar men de är många och sitter tätt. En utmärkt, låg hosta som breder ut sig fort och är mycket lämplig som kantväxt. Klarar torka och sol bra. Blommar i slutet av juli. 


De femte sorten som får blomma hos mig är en namnlös hosta som min familj haft i våra trädgårdar i minst tre generationer. (Min mamma kallar  den för "den vackra damens handflata".) Den blommar väldigt sent på säsongen, kalla  somrar blommar den inte alls i Sverige. Den har snövita blommor som luktar himmelskt. Jag väntar fortfarande. 

Avslutningsvis en tanke som slog mig när vi körde förbi den här offentliga planteringen i Tyskland. 


Här har blomställningarna fått vara i fred. Fult? Tvärtom, tycker jag. 

När blomningen väl har passerat kvar står dekorativa föreställningar som inte längre skräpar. Och en sak, som jag tror, vi som klipper, har missat: fröställningarna är kvar även efter att bladen har vissnat ner efter den första frosten. De sitter ju hela vintern. 

Och hur kan jag, som också klipper, veta det? Jo, jag brukar behålla de nerklippta stumparna för att markera den nervissnade plantan. Det har jag nytta av på vintern när jag letar plats för reatulpaner i december och även på våren,  eftersom hostorna vaknar så sent. Jag tar bort dem först ner plantan visar livstecken på våren.

Det jag funderar på är om det inte vore snyggare med hela pinnar än med nerklippta. 


Nyare inlägg