Träd är nog det roligaste och mest spännande man kan odla, tycker jag, eftersom resultatet inte visar sig förrän långt senare. Det kortsiktiga målet är förstås att det lilla trädet (och även alla andra som får flytta runt nu i höst)  klarar vintern. Med de fina bären på. 

De som tittar in hos mig då och då har förstått att min trädgård är numera skyddad av rådjursnät. De kan fortfarande komma in, men besöken har minskar dramatiskt. Rådjursgänget går snällt längst nätet utanför men hoppar inte över. Nätet var tänkt att vara provisoriskt under våren men vi har behållit det och mitt blodtryck är numera nere på 90/55 (faktiskt, jag får det uppmätt när jag lämnar blod) så mycket lugnare har livet blivit. 

Och det innebär också att jag kan för första gånger tillåta mig att frossa i butikernas utbud av tulpaner och hyacinter och allt sådant jag aldrig fick behålla tidigare. 

Tanken är att samplantera tulpanerna med hyacinterna och hålla tummarna för att deras storhetstid inträffar samtidigt. Det är något som, jag misstänker, egentligen bara händer på de holländska lökodlarnas hemsidor. Ja, förresten, dagliljornas timning är inte att förglömma, de bör utveckla sina överhängande blad lagom när lökväxterna vissnat ner. Den som lever får se hur det går. 

Helt utan tulpaner har jag i ärlighetens namn inte varit, jag brukade köpa låga sorter som inte är så tjusiga men som går att täcka med nät. Låga sorter är också mer praktiska när det gäller nedvissnandet, som jag har fobi för. Vårträdgården får under inga omständigheter se skräpig ut, förfall hör hösten till. Att gräva upp tulpanlökar är inte heller ett alternativ som passar mig, förvaringen blir besvärlig. Tulpaner som jag odlar i kruka gräver jag ner på avlägsna platser. Att slänga finns inte på kartan.

Nu är det helg och om drömmarna ska få chansen att bli verklighet måste jag ut och gräva. Men först blir det en runda till plantskolan som lockar med rea, en höstfrestelse som jag inte heller kan motstå.

Det japanska blodgräset, Imperata cylindra 'Red Baron' rekommenderar jag att odla i kruka och gräva ner på hösten för övervintring. Den sticker iväg och blir gles på friland. Härdig hos mig med råge, har överlevt tuffa vintrar. 

Cannorna låter jag frysa ner på hösten, klipper ner dem och förvarar knölarna i torv i garaget. Knölarna växer till sig ordentligt och kan med fördel delas varje år. 

Två senblommare upptäcktes under helgens intensiva trädgårdsarbete. 

Stormhatten får mindre och mindre sol trots söderläge, beroende av att solen går lägre  och hamnar bakom skogens träd. På gott och ont: sen men lång blomning är att vänta.    

Perennrean på Mölnlycke Garden center är en av säsongens höjdpunkter för mig. Det brukar inträffa tredje veckan i september och jag spar mina perenninköp till den tidpunkten. För halva priset har man råd att köpa alla de där mängderna som ska skapa den "obligatoriska" masseffekten och pröva nya växter som kanske kan trivas och öppnar nya möjligheter. Inköpet ruskar inte bara om trädgården utan även mig. Det föds nya idéer och jag får ny energi. Nästa säsong börjar nu!

Efter sommarens utmaningar i form av långvarig torka byter jag ut en del astilbe och självsådda stjärnflockor mot olika , betydligt mer torktåliga kärleksört. Som lycklig ägare av rådjursnät behöver jag inte oroa mig så mycket för bambiattacker längre. (Visste ni att kärleksörtens späda blad är gott att ha i sallad? Inte konstigt att även rådjuren gillar att smaka.)

Jag har också bestämt mig för att minska ner mitt stora bestånd av dahlior och ska istället odla perenna växter och buskar i krukorna. Man får ta höjd för zoner jämfört med att odla på friland men hostor, kärleksört och dagliljor klarar sig i kruka hela vintern utan täckning.

Jag ska pröva krukodla gulbladigt hakonegräs. Svart kruka och mörk husvägg som bakgrund borde fungera. Det enda jag är osäker på är vinterhärdigheten, men i värsta fall får jag lyfta in krukorna i garaget.

En perenn jag länge har spanat på är aralia. Jag gillar ju allt som har ljusgröna blad och den här aralian ska hålla sin gulgröna färg över hela säsongen om den får växa i skugga. Ser ut som en buske, men vissnar ner helt på vintern. 

Så nu har jag inte tråkigt resten av helgen. Växterna som jag ska ersätta med dessa nya måste ju också tas hand om. Planen är att dela och kruka upp dem och försöka sälja/ge bort på våren när de är snygga och fräscha igen. Någon annanstans kanske de trivs bättre. 

Den gångna sommaren har egentligen varit allt annat än plågsam för mig. Den började tidigt, var varm och solig och förlöpte utan större dramatik både i trädgården och i det övriga livet. 

Vattentokiga sonen bröt visserligen en handled mitt i badsäsongen men hade inte särskilt mycket ont och gladdes över försäkringspengarna som bara en tonåring kan. Jag fick i och för sig också avbryta min semester och gå in och jobba några högsommardagar, vilket var väldigt tråkigt, men plågsamt? Nej, det kan jag inte påstå.

Det mest smärtsamma inslaget var en långdragen ångest inför en planerad 10 dagar lång semesterresa i slutet av juli. Skulle min lilla bebis klara sig utan mamma? 

Vi har inte varit bortresta på sommaren längre än tre dagar i sträck på 10 år och jag var rejält nervös. Det enda sättet att stå ut med med oron var att ständigt påminna mig själv om att jag gör resan för mina barns skull. Jag filosoferade om meningen med min trädgårdspassion. I en värld som uppmuntrar till mobilitet och flexibilitet gräver jag ner mig och gör mig fullständigt känslomässigt beroende av en liten plätt på jordens yta. Modigt eller korkat? Finns det något emellan?

Hela försommaren gick jag runt och oroade mig. Jag dammsög vår bekantskapskrets efter vattningshjälp men de flesta håller sig inte hemma i slutet av juli och gör man det, vill man inte binda upp sig, så klart. Eftersom uppdraget kunde bli tungt även om det skulle begränsas till krukorna ville jag gärna ha någon jag kunde avlöna. Inte vänner och grannar alltså utan helst en ungdom i lagom ålder som vill tjäna lite pengar. 

Tills slut hittade jag en gosse som ville och kunde och som jag känner väl och litar på. Krukodlingen, alla törstiga dahlior och fuchsior skulle överleva. 

Vid det här laget var det dock så torrt i backen att även rabatterna  behövde stödvattning. Det kom ju aldrig något lågtryck, hoppet stod till lokala skurar. Förgäves. Solen gassade från klarblå himmel vecka efter vecka. Man vattnade för glatta livet morgon och kväll och det var lika torrt dagen efter.

När man väl reste iväg, lättade ångesten. Jag kunde ju inte göra något, det var bara att hoppas på det bästa och acceptera det som skulle hända. 

Vilka växters blomning jag missade mellan den  24 juli och 3 augusti kan jag bara gissa. 

Så ni kanske undrar hur det gick.

Hemresan var en pina, den tog 6-8 timmar längre tid än beräknat pga köer på tyska motorvägar. Vi anlände mitt i natten (istället för tidig eftermiddag som var planerat) och jag sprang runt med ficklampa för att kolla läget i trädgården. 

Och det var torrt, mycket torrt. Gräsmattan var i princip död och många växter började tappa sina blad eller gulna längst ner. De flesta astilbe och stjärnflocka dog och jag kommer att flytta dessa till skuggigare platser. En silvrig förgätmigej (Brunnea macrophylla 'Jack Frost') torkade nästan helt in och porslinanemonen, som stod i knopp när vi lämnade, var livlöst torr, trots skuggig placering. Inte ens dahliorna verkade uppskatta hettan. I sådana lägen är man glad att man har många olika sorters växter. 

Men det  mesta har överlevt. Hostorna t ex tål torka betydligt bättre än jag hade trott.

Ångrar jag resan då? Nej, det gör jag inte. Men nästa sommar planerar jag att vara hemma. 

Hur andra plågades i somras kan du läsa hos Helena på Bland rosor och bladlöss .

Växtkraften tyder på att detta kan bli ett stort träd. Från en liten plutt på tre-fyra klena grenar har den växt till den här storleken på ett år. Den hade inget emot sommarvärmen och växte som mest i juli, augusti. Kronan är nu tyvärr överdimensionerat i förhållande till stammen, så helhetsintrycket är lite vingligt. Som tur är ger skogen och berget skydd mot de värsta vindarna. 

Perenna ljung har blivit en populär slit-och-släng växt på hösten. När krukorna behöver  byta innehåll på entrétrapporna är ljung ett självklart val. 

Det är något helt annat att odla ljung på friland. Det kryllar inte av inspirationsplanteringar direkt, vare sig i verkligheten eller i våra trädgårdstidningar, så ingångsporten till ljungväxterna är smal. Men bland trädgårdsamatörerna är ljungfamiljen populär och i deras utmärkta tidning kan man läsa om ljungodling med jämna mellanrum.

Jag har endast tre års erfarenhet, så jag är ingen expert. Mitt första försök till ljungparti strök med våren 2013, alla, precis alla plantor dog. Men jag började om från scratch, den anpassade bädden låg ju där. 

Klart är att ljung behöver komma i backen på våren för att etablera sig. Den förra milda vintern hade även höstplanterade ljung klarat, kanske, men vintrar nästan helt utan minusgrader är lite djärvt att räkna med. 

Att ljung till varje pris måste växa i torv är en myt. Den klarar sandiga, steniga, genomsläppliga jordar galant. Ett tips är att klippa upp de nyinköpta plantornas kompakta rotsystem - som det ofta är på köpeplantor - innan plantering för snabbare etablering. Men som sagt, gör det på våren. Att förbereda planteringsplatsen kan man däremot med fördel göra på hösten. En plats som inte hamnar i skugga på hösten, när solen går lägre är att föredra. 

Tills nu. Rättare sagt tills för två veckor sedan. Med anledning av en kräftskiva släppte jag in terassvärmaren i våra liv.