Om

 

Jag vill dra mig till minnes statistik i gamla skolböcker om att endast 4% av världens befolkning äger en bit av jordens yta. Jag tillhör sedan 13 år den lyckligt lottade lilla skaran och tänker ofta på att denna häpnadsväckande fördelning påkallar ett stort ansvar. Hur regerar jag bäst i mitt rike? Jag söker svar med ett stort intresse för växter och utomhusmiljöer och ett litet hopp om att inspirera andra trädgårdsägare. Trädgården ligger i Göteborg och har ambitionen att vara tilltalande året runt. Öppen för besökare efter överenskommelse. Välkommen!

  


Samlingsplats för trädgårdsbloggar

Deltar i Tusen Trädgårdar

Www.trädgårdsriket.se



 

Klicka på bilden/texten så kommer du till ett inlägg som beskriver det aktuella området

Entrésidan


Berget


Diagonallinjen 


Bladväxtrabatten


Hassellunden


Körsbärslunden


Björkarna


Skogskanten


Stora perennrabatten


Alunrotrabatten


Dagliljerondellen


Altanen i söder


Röda rummet

Presentation

Senaste inlägg

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Börja blogga!
Helt på svenska!
Börja blogga hos oss.
Skapa din blogg!

Visar inlägg från september 2014

Tillbaka till bloggens startsida

Det blev en pärlrönn

Helgens runda på närliggande Blomsterlandet var tänkt att bli en Feel good- utflykt utan köpplaner. Man vet ju aldrig vad man hittar så här års och det visade sig också att det hade varit självbedrägeri att ha stora förväntningar. 

Utbudet var ganska magert. Några snygga, blommande gräs. Ett enda stackars rhododendron, visserligen Yakushimanum- hybrid, men ändå. En del oigenkännliga hostor utan sortnamn. Jag gick runt och tittade på till synes tomma perennkrukor och spanade på torra buskars etiketter. På trädavdelningen var det kaos, personalen hade inte hunnit plocka upp efter nattens blåst, så de flesta träden låg kors och tvärs på backen. 

Längst in fångade ett litet uppstammat träds vita bär min blick. Det visade sig vara en Sorbus koehneana, pärlrönn. Jag har många "vilda" rönnar runt omkring och en jätte även på tomten och har därför inte varit särskilt intresserad av släktet tidigare. 

När jag tittade lite närmare på mitt lilla fynd fann jag formen på kronan inte särskilt tilltalande. Bladen och bären var däremot i mycket bra skick,  vilket jag tolkar som att det är en rönn som tappar bladen sent på säsongen. 

När jag läste på i all hast på mobilen, förstod jag att formen på den uppstammade varianten hade andra också synpunkter på men att bären inte skulle bli pippimat i första taget, vilket är ju positivt. Trädet växer enligt uppgift långsamt och bladverket är garcilt på tunna, lite hängande grenar. Röd höstfärg kan det också bli. Egenskaper som uppskattas. 

Fuktighetshållande jord och halvskuggigt läge hade jag faktiskt förberett efter flytt av ett judasträd som behövde mer sol och mer framträdande roll i framtiden. Så det blev köp.

 


Jag har en mycket vindskyddad trädgård, så bambupinne räcker som stöd. 



Den spretiga kronan oroar lite, men så tänker jag att sekatören är uppfunnen

 

Bladen är mörkgröna och mycket små jämfört med andra rönnar, vilket är snyggt


Det jag föll mest för var bären och färgkontrasterna


Träd är nog det roligaste och mest spännande man kan odla, tycker jag, eftersom resultatet inte visar sig förrän långt senare. Det kortsiktiga målet är förstås att det lilla trädet (och även alla andra som får flytta runt nu i höst)  klarar vintern. Med de fina bären på. 

Vårfrestelser

De som tittar in hos mig då och då har förstått att min trädgård är numera skyddad av rådjursnät. De kan fortfarande komma in, men besöken har minskar dramatiskt. Rådjursgänget går snällt längst nätet utanför men hoppar inte över. Nätet var tänkt att vara provisoriskt under våren men vi har behållit det och mitt blodtryck är numera nere på 90/55 (faktiskt, jag får det uppmätt när jag lämnar blod) så mycket lugnare har livet blivit. 

Och det innebär också att jag kan för första gånger tillåta mig att frossa i butikernas utbud av tulpaner och hyacinter och allt sådant jag aldrig fick behålla tidigare. 

 

50 st Purissima har det blivit för 100 riksdaler

 

Och 40 hyacinter för 80 kr.  Heja Lidl!

Tanken är att samplantera tulpanerna med hyacinterna och hålla tummarna för att deras storhetstid inträffar samtidigt. Det är något som, jag misstänker, egentligen bara händer på de holländska lökodlarnas hemsidor. Ja, förresten, dagliljornas timning är inte att förglömma, de bör utveckla sina överhängande blad lagom när lökväxterna vissnat ner. Den som lever får se hur det går. 

Helt utan tulpaner har jag i ärlighetens namn inte varit, jag brukade köpa låga sorter som inte är så tjusiga men som går att täcka med nät. Låga sorter är också mer praktiska när det gäller nedvissnandet, som jag har fobi för. Vårträdgården får under inga omständigheter se skräpig ut, förfall hör hösten till. Att gräva upp tulpanlökar är inte heller ett alternativ som passar mig, förvaringen blir besvärlig. Tulpaner som jag odlar i kruka gräver jag ner på avlägsna platser. Att slänga finns inte på kartan.


Här åkte nätet av inför fotograferingen och på igen efter. Svart nät stör inte så värst. 


Gillenia är bra samplanteringsperenn till tidiga lökar

 

Kombinationen hostor och lökväxter är en klassiker 

 

Och kärleksört är lämplig också 

Nu är det helg och om drömmarna ska få chansen att bli verklighet måste jag ut och gräva. Men först blir det en runda till plantskolan som lockar med rea, en höstfrestelse som jag inte heller kan motstå.

 

Flera frestelser finns hos Helena, på hennes blogg Bland rosor och bladlöss.


Min djungelhörna




Jag ägnar mig åt krukodling på stor skala, vilket har sin upprinnelse i att det är mycket berg i dagen och del stenlagda ytor på vår tomt som jag vill pryda. 

I ett hörn har jag samlat växter med exotiskt utseende: canna, montbretia, japanskt blodgräs och senaste tillskottet är gulbladigt hakonegräs. Nästa år ska krukorna med hakonegräs ingå i en annan typ av krukkomposotion, men just nu passar de ljusa smala stråna här alldeles utmärkt.

 
Jag föredrar att ha växterna i var sin kruka och planterar ogärna flera i samma kärl. Blandar definitivt inte perenner och ettåringar på det sättet. 


Det japanska blodgräset, Imperata cylindra 'Red Baron' rekommenderar jag att odla i kruka och gräva ner på hösten för övervintring. Den sticker iväg och blir gles på friland. Härdig hos mig med råge, har överlevt tuffa vintrar. 


Tyvärr tar det lite tid innan cannorna kommer i blom och då gör de det i omgångar. Trixet är att börja driva upp de inomhus tidigt, redan i februari, men inte ens då blommar de förrän i juli hos mig. Av utrymmesskäl, men även för att undvika skilsmässa, slänger jag ut dem från vardagsrummet så fort frostrisken är över. Det är inte särskilt populärt, då tjurar de. Finaste blomman har den med mörka blad, men den behagar inte visa sig just nu.



Iögonfallande blad räcker långt för att skapa exotisk känsla


Montbretian klarar inte vintern i kruka. Antingen kommer dem att grävas ner eller lyftas in i garaget. 



Cannorna låter jag frysa ner på hösten, klipper ner dem och förvarar knölarna i torv i garaget. Knölarna växer till sig ordentligt och kan med fördel delas varje år. 

Aktuell blomning

Två senblommare upptäcktes under helgens intensiva trädgårdsarbete. 

Stormhatten får mindre och mindre sol trots söderläge, beroende av att solen går lägre  och hamnar bakom skogens träd. På gott och ont: sen men lång blomning är att vänta.    

Stormhatten är en ny bekantskap för mig. Stabila höga stjälkar som förhoppningsvis kommer att klara höststormarna.

 

Och en okomplicerad mörkblå färg. Ännu är omgivningen grön, men snart kommer björkarna, gräset och hostorna runtomkring att gulna. Det kan bli en fin färgkombination. 

  


Fräscht ljusgul är vårplanterade fackelliljan 'Pineapple Popsicle' . Den stod i blom när den köptes på Botaniska i våras och nu kommer den med fyra nya blomstänglar. Glad!

  




Hostsilveraxet Brunette har blommat ett tag, åtminstone den som står soligast. Det är märkligt vilka distinkta stråk doften sprider sig. Man kan bli helt överväldigad på ett ställe flera meter ifrån plantan medan ett steg närmare ingenting känns. Doftar sofistikerat som bara en giftig växt kan...

 


Här i knoppar, nästan snyggare är själva blomman. Det mörka bladverket reser sig över sin färgglada omgivning. Brunette kan bli närmare två meter hög. 

 


Svart och vitt

  


Samma planta från ett annat håll. 

 


Inte heller klockrankans blomning är helt ny, men man får gå nära om man vill upptäcka en nyutslagen blomma.  

Och det har jag gjort i helgen, varit mina växter nära. Jag har gått runt och tittat och analyserat  och försökt att måla upp nya vyer i mitt huvud utan att tappa bort växternas behov på vägen. 

Ett gräs, två buskar och tre småträd fick byta plats med varandra. Jag har delat dagliljor, tigerliljor och  sköldpaddsört, planterat kärleksört och satt tulpanlökar och mycket mer. 

Vad kommer orken ifrån, undrar jag ibland. Kan det vara alla spännande förändringar som pågår ständigt även utan min medverkan?

Trädgårdslusten är tillbaka

Perennrean på Mölnlycke Garden center är en av säsongens höjdpunkter för mig. Det brukar inträffa tredje veckan i september och jag spar mina perenninköp till den tidpunkten. För halva priset har man råd att köpa alla de där mängderna som ska skapa den "obligatoriska" masseffekten och pröva nya växter som kanske kan trivas och öppnar nya möjligheter. Inköpet ruskar inte bara om trädgården utan även mig. Det föds nya idéer och jag får ny energi. Nästa säsong börjar nu!

 

Det var ett tag sedan jag hade så här många nykomlingar senast

Efter sommarens utmaningar i form av långvarig torka byter jag ut en del astilbe och självsådda stjärnflockor mot olika , betydligt mer torktåliga kärleksört. Som lycklig ägare av rådjursnät behöver jag inte oroa mig så mycket för bambiattacker längre. (Visste ni att kärleksörtens späda blad är gott att ha i sallad? Inte konstigt att även rådjuren gillar att smaka.)

 

Nu förvuxna och klena men i torr och eländig jord kommer de att bli täta och fina nästa år. Sedum 'Herbstfreude'. Det blev även en Matrona och två namnlösa, men fina. 22,50 kr/styck. 


Jag har också bestämt mig för att minska ner mitt stora bestånd av dahlior och ska istället odla perenna växter och buskar i krukorna. Man får ta höjd för zoner jämfört med att odla på friland men hostor, kärleksört och dagliljor klarar sig i kruka hela vintern utan täckning.

 

Hakonegräset har jag mycket bra erfarenheter av sedan tidigare. Nu kom jag över tre stora exemplar.

Jag ska pröva krukodla gulbladigt hakonegräs. Svart kruka och mörk husvägg som bakgrund borde fungera. Det enda jag är osäker på är vinterhärdigheten, men i värsta fall får jag lyfta in krukorna i garaget.

 

Så här ser min äldsta planta ut. Till höger en skötsam favorithosta som jag också hittat ett par plantor av. 

 

Namnet är 'Harry von Tier', en mycket trevlig låg hosta som breder ut sig fort. Dessa två plantor delar jag till sex redan i år. Lättdelad och mycket härdig. Inte snigelresistent, men ingen snigelfavorit heller. 

 


En skogsaster, den sista på plantskolan, fick också följa med. Jag har två plantor i torra bergsprickor sedan tidigare - till stor belåtenhet. I höger hörn syns det hur den breder ut sig trots att den inte fått en endaste droppe extravatten någon gång. 


En perenn jag länge har spanat på är aralia. Jag gillar ju allt som har ljusgröna blad och den här aralian ska hålla sin gulgröna färg över hela säsongen om den får växa i skugga. Ser ut som en buske, men vissnar ner helt på vintern. 


Aralia 'Sun King' är en ny bekantskap 

Så nu har jag inte tråkigt resten av helgen. Växterna som jag ska ersätta med dessa nya måste ju också tas hand om. Planen är att dela och kruka upp dem och försöka sälja/ge bort på våren när de är snygga och fräscha igen. Någon annanstans kanske de trivs bättre. 


Sommarplåga

Den gångna sommaren har egentligen varit allt annat än plågsam för mig. Den började tidigt, var varm och solig och förlöpte utan större dramatik både i trädgården och i det övriga livet. 


Vattentokiga sonen bröt visserligen en handled mitt i badsäsongen men hade inte särskilt mycket ont och gladdes över försäkringspengarna som bara en tonåring kan. Jag fick i och för sig också avbryta min semester och gå in och jobba några högsommardagar, vilket var väldigt tråkigt, men plågsamt? Nej, det kan jag inte påstå.

Det mest smärtsamma inslaget var en långdragen ångest inför en planerad 10 dagar lång semesterresa i slutet av juli. Skulle min lilla bebis klara sig utan mamma? 

Vi har inte varit bortresta på sommaren längre än tre dagar i sträck på 10 år och jag var rejält nervös. Det enda sättet att stå ut med med oron var att ständigt påminna mig själv om att jag gör resan för mina barns skull. Jag filosoferade om meningen med min trädgårdspassion. I en värld som uppmuntrar till mobilitet och flexibilitet gräver jag ner mig och gör mig fullständigt känslomässigt beroende av en liten plätt på jordens yta. Modigt eller korkat? Finns det något emellan?

Hela försommaren gick jag runt och oroade mig. Jag dammsög vår bekantskapskrets efter vattningshjälp men de flesta håller sig inte hemma i slutet av juli och gör man det, vill man inte binda upp sig, så klart. Eftersom uppdraget kunde bli tungt även om det skulle begränsas till krukorna ville jag gärna ha någon jag kunde avlöna. Inte vänner och grannar alltså utan helst en ungdom i lagom ålder som vill tjäna lite pengar. 

Tills slut hittade jag en gosse som ville och kunde och som jag känner väl och litar på. Krukodlingen, alla törstiga dahlior och fuchsior skulle överleva. 

Vid det här laget var det dock så torrt i backen att även rabatterna  behövde stödvattning. Det kom ju aldrig något lågtryck, hoppet stod till lokala skurar. Förgäves. Solen gassade från klarblå himmel vecka efter vecka. Man vattnade för glatta livet morgon och kväll och det var lika torrt dagen efter.

När man väl reste iväg, lättade ångesten. Jag kunde ju inte göra något, det var bara att hoppas på det bästa och acceptera det som skulle hända. 

Vilka växters blomning jag missade mellan den  24 juli och 3 augusti kan jag bara gissa. 

Dagliljorna, som jag skulle inventera i år, var i alla fall bland dessa. Jag har nästan inga foton alls på dagliljor i år. 


Så här såg min nyinköpta kungslilja 'African Queen' ut dagen innan avresa. Jag fick uppleva den första klockan i alla fall.

 


Tigerliljan, som är en favorit, missades likväl  


Rosor finns inte många i min trädgård, endast två för att vara exakt, och de passade på att blomma när jag inte var hemma
 

Så ni kanske undrar hur det gick.

Hemresan var en pina, den tog 6-8 timmar längre tid än beräknat pga köer på tyska motorvägar. Vi anlände mitt i natten (istället för tidig eftermiddag som var planerat) och jag sprang runt med ficklampa för att kolla läget i trädgården. 

Och det var torrt, mycket torrt. Gräsmattan var i princip död och många växter började tappa sina blad eller gulna längst ner. De flesta astilbe och stjärnflocka dog och jag kommer att flytta dessa till skuggigare platser. En silvrig förgätmigej (Brunnea macrophylla 'Jack Frost') torkade nästan helt in och porslinanemonen, som stod i knopp när vi lämnade, var livlöst torr, trots skuggig placering. Inte ens dahliorna verkade uppskatta hettan. I sådana lägen är man glad att man har många olika sorters växter. 

Men det  mesta har överlevt. Hostorna t ex tål torka betydligt bättre än jag hade trott.

Ångrar jag resan då? Nej, det gör jag inte. Men nästa sommar planerar jag att vara hemma. 

Hur andra plågades i somras kan du läsa hos Helena på Bland rosor och bladlöss .


Nyutslaget

En bit in i september, efter en tidig vår och en överlag torr och varm sommar är upptäckt av ny blomning nästan lika spännande som spaning efter vårtecken i februari. De flesta sommarblommor och vissa perenner, som kärleksört, sköldpaddsört, rosenflockel har blommat länge och är fortfarande fina men de få riktigt senblommande perenna växterna hinner man ju helt glömma bort resten av året. 

Så även om jag vet att skuggliljan (Tricyrtis) inte är någon skuggväxt utan bör placeras i minst halvskugga för att hinna blomma överhuvudtaget, var det en mycket angenäm överraskning att se dem i nästan full blom i ett av trädgårdens mer avlägsna hörn.

 


Skuggliljans bladverk och spridningsförmåga är inget fel på. 

 

Och inte heller på de små, prickiga blommorna. 
 

Många outslagna knoppar - blomning minst en månad framöver kan det bli


En annan växt som har hållit låg profil tills nu är vaxklockan. Kirengeshoma, som vaxklockan heter på latin, borde vara betydligt mer populär än den är. Den vaknar visserligen sent på våren (lökväxtkompis!), men utvecklar fina ljusgröna blad och pryder sin plats hela sommaren. Och som grädde på moset kommer fint formade ljusgula blommor på mörka stjälkar sent på säsongen. 

Mina exemplar fått flytta runt och är tyvärr inte i toppskick, men jag har sett nästan meterhög bestånd i andra trädgårdar som imponerade djupt. Vaxklockan är lite trög i starten och det fel jag gjorde vid planteringen var att jag satte dem mellan rhododendron som växte snabbare och höll på att kväva dem. Nu har de flyttat, fått större utrymme och håller på att återhämta sig. Av mina två exemplar är den som står i mer skugga som mår bäst. Däremot blev den bambiäten, så blommorna är färre. 

 


Högre och tätare ska bladverket bli med åren



Milt gula blommor 

 


med utsökt form

Skugglilja kan man hitta i många olika utföranden (läs färg och form), medan vaxklocka ser ut som ovan. Kanske något att ha siktet inställt på på den stundande höstrean på plantskolorna?

Min falska akacia

När vi köpte vårt hus för drygt 10 år sedan, fanns det redan massor av träd på tomten. Vi behövde snarare ta bort och öppna upp än tillföra. En halvstor ek skuggade nära huset i öster, så vi fällde. Ett äppelträd var sjukt och tappade alla sina blad redan i juli, vi hade inget val. Ett till synes friskt och frukttyngt plommonträd la sig i en sommarstorm. Tre enorma björkar togs ner bit för bit av arborist. Förvuxna barrträd grävdes upp och skogen runt om tomten i söder rensades på de äldsta tallarna efter noga överväganden från markägarens sida.

Trots diverse fällningar har vi fortfarande många stora pjäser; en flerstammig syren, körsbärsträd, rönn, en hööög cypress, björkar, hassel, idegran och sockertoppar. Det är bara de senaste åren jag har börjat sakna prydnadsträd, gärna lite udda och långsamtväxande med snygg siluett, annorlunda bladfärg och/eller vacker blomning. 

Det träd som sticker mest ut är en ung gulbladig robinia pseudoacacia 'Frisia' som bokstavligen lyser i tallarnas skugga. Färgen har varit så här lysande hela säsongen, det är ingen höstskrud. 

Mitt på dagen ligger omgivningen i höga tallars skugga men solen når robinians krona då och då

Växtkraften tyder på att detta kan bli ett stort träd. Från en liten plutt på tre-fyra klena grenar har den växt till den här storleken på ett år. Den hade inget emot sommarvärmen och växte som mest i juli, augusti. Kronan är nu tyvärr överdimensionerat i förhållande till stammen, så helhetsintrycket är lite vingligt. Som tur är ger skogen och berget skydd mot de värsta vindarna. 

 

Lyser även utan solens hjälp

 

Gulare än så här kan knappast bli. 

 

Och bladformen kan man inte heller klaga på

Den här gulbladiga robinian är inget träd för högre zoner, vad jag förstår. Den tål torrare och soliga förhållanden bra. Mitt träd står i full sol på högsommaren när solen går högt, men inga brända blad, som det kan bli på andra ljusbladiga växter, har jag noterat. 


Närmsta grannen, rödbladiga judasträdet har blivit lite utkonkurrerat så det har nu fått flytta till en mer central plats. Flyttkarusellen är i full gång...


Ljungpartiet

Perenna ljung har blivit en populär slit-och-släng växt på hösten. När krukorna behöver  byta innehåll på entrétrapporna är ljung ett självklart val. 

Det är något helt annat att odla ljung på friland. Det kryllar inte av inspirationsplanteringar direkt, vare sig i verkligheten eller i våra trädgårdstidningar, så ingångsporten till ljungväxterna är smal. Men bland trädgårdsamatörerna är ljungfamiljen populär och i deras utmärkta tidning kan man läsa om ljungodling med jämna mellanrum.

Jag har endast tre års erfarenhet, så jag är ingen expert. Mitt första försök till ljungparti strök med våren 2013, alla, precis alla plantor dog. Men jag började om från scratch, den anpassade bädden låg ju där. 

Klart är att ljung behöver komma i backen på våren för att etablera sig. Den förra milda vintern hade även höstplanterade ljung klarat, kanske, men vintrar nästan helt utan minusgrader är lite djärvt att räkna med. 

Att ljung till varje pris måste växa i torv är en myt. Den klarar sandiga, steniga, genomsläppliga jordar galant. Ett tips är att klippa upp de nyinköpta plantornas kompakta rotsystem - som det ofta är på köpeplantor - innan plantering för snabbare etablering. Men som sagt, gör det på våren. Att förbereda planteringsplatsen kan man däremot med fördel göra på hösten. En plats som inte hamnar i skugga på hösten, när solen går lägre är att föredra. 



Lite glest planterat för att vara jag men för eller senare blir det väl en tät matta av ljung här, hoppas jag. 
 

Vårljungen acklimatiserar sig lite snabbare och tillväxten blir därefter
 

Jag har blandat in en del andra växter i mitt ljungparti, av ekonomiska skäl, men är beredd att flytta på dessa när ljungplantorna behagar att visa framfötterna.

 


Ännu så länge får jag nöja mig med att de beter sig som ljung ska, blommar på hösten. Blomningen är dock inte alls lika kompakt som på plantor som är uppdrivna till försäljning så här års. 



Barrväxter är bra kompisar till ljung

  


Formklippt spirea japonica fyller ut 



Rhododendron 'Princess Anne' verkar välmående, men tror att den ändå kommer att fälla sina gamla blad som blir rödare och rödare för varje dag.

 


Ljung + småbladig rhododendron + småväxta barrväxter = åretruntgrönska

En beskrivning av hur rabatten kom till finns i sidopanelen. Klicka på bilden ovanför titeln  "Diagonallinjen" så kommer du till ett äldre inlägg där det finns "före"-bilder. 

Premiär


Jag har vägrat i alla år. Jag tyckte de var skrymmande och fula. Jag ville absolut inte ha en till pryl att ta hand om. Förvaringen på vintern ska vi inte ens tala om. Nej, nej, nej, sa jag. 

Tills nu. Rättare sagt tills för två veckor sedan. Med anledning av en kräftskiva släppte jag in terassvärmaren i våra liv.

 

Schabraket och en halv man som äntligen fått sin vilja igenom (i höger hörn)

 


 


Den gör det möjligt för mig att att skriva det här inlägget ute. Att njuta av våra pelargonior, cannor och dahlior som faktiskt inte har säckat ihop ännu. 

Vi har varit ute hela kvällen. Ätit middag, lyssnat på Enya, druckit vin och slappat och surfat. Det är vindstilla och milt i luften. Inga stjärnor och fullmåne som de senaste dagarna men mysigt ändå. En bra lösning för oss som saknar ett växthus att krypa in i.

Och premiär för Blommig fredag har vi också, härligt! Lite struktur på trädgårdsvardagen, tack vore Helena!

 



Äldre inlägg