Silverfärgade blad är mycket effektfulla och malört, lammöron, blåsvingel, silverek eller silverpäron är klassiska i sammanhanget. 

Till vårt mörka hus har jag i första hand samlat på mig gulbladiga växter och har inte riktigt insett de silvrigas fördelar tidigare. Men det håller på att förändras. 

Avslutningsvis kan jag inte låta bli att visa ett par nytagna bilder på en häftig, silvrig växt från en annan del av världen.

 

Så här ser det ut i Miamis botaniska trädgård. Jag har aldrig tidigare sett silvriga palmer, de är fantastiskt vackra. Inget för oss direkt, men man kan gå och roa sig med att fundera på möjliga ersättare i vårt i klimat.

 

Amerikanska miljöaktivisten,  Marjory Stoneman Douglas ska ha spelat en stor roll i denna tropiska botaniska trädgårds tillkomst och utformning. Här avbildad i naturlig storlek i silverskimrande brons.

 

Gredelin. Jag kanske har hört ordet, men själv har jag aldrig beskrivit en blomma som gredelin.  Jag säger lavendel eller ljuslila. Syren, kanske. Men inte gredelin. Inte för att jag inte tycker om ordet, det är bara ovant. 

Men som alltid med alla dessa färgdefinitioner är jag också lite osäker på vad som åsyftas. 

Dagarna är korta, mörkret faller redan vid fyra och trädgårdsbelysningen gör stor skillnad så här års. Vi är sista huset på en återvändsgränd, huvuddelen av trädgården gränsar till en skog utan gatlyktor och stadsljus, så utan trädgårdsbelysning är mörkret kompakt. 

Mina tre bästa objekt är en lönn, en syren och ett gaffelolvon.

Japansk lön

 

Ja, bilden är tagen den 14 december. Skyddade delar av trädgården har klarat sig helt utan frost hittills. 

 

 Den här plantan får en vecka till. 

Om en vecka är det vinterdagjämning, som efterlängtas av många fler än mig,  gissar jag. 

Jag har hur mycket som helst röda blommor, jag är en samlare. Jag är tokig i rött när det gäller kläder, inredning och även i trädgården. Fråga mig inte varför, jag blir glad av varma färger och upplever rött som den enklaste, varmaste accentfärgen. Ett uppropstecken. Viljan att synas, skrikigheten, som är så osvenskt, kanske också lockar. Röd är ingen lagom färg, den är bara för mycket, som är lite kontroversiellt att tycka om i detta svala nordiska land. 

Men till jul blir den accepterad. Försöken att bryta ner den tomteröda dominansen har varit många de senaste åren, men färgen behåller allt sina positioner som julfärg nummer 1.

Hos mig har den en stark ställning året om. Titta här.

Ja, idag har jag haft extra roligt. Och det är inte slut  ännu. Nu ska jag vandra vidare bland andras röda blommor via Charlottas länksamling.

Jag deltar i en studiecirkel som  handlar om vintergrön trädgård. Många deltagande är trädgårdsamatörer som har odlat sig fram till stor kunskap, importerat växter från utländska plantskolor och testat härdighet, växtsätt och förökning i vårt klimat. Nu delger de sina erfarenheter om ovanliga, tjusiga små barrväxter, långsamtväxande rhododendron och vintergröna perenner. Även lövfällande träd med vinteregenskaper på stam och krona avhandlas. Det är mycket lärorikt men svårt att förmedla här på bloggen utan eget bildmaterial. Jag ska dock ändå försöka återkomma med växtpresentation längre fram. När våra kunskaper ökar, ökar efterfrågan och då kan det vara lönsamt för plantskolorna att ta in flera spännande sorter. På det sättet kan värdefulla växter bli tillgängliga för flera, tänker jag.

Idag vill jag uppmärksamma några japanska spireor ur mitt eget bestånd. Utbudet av japanska spireor på svenska plantskolor kan man inte klaga på, de är också relativt billiga i inköp. De grönskar tidigt på säsongen och fäller bladen sent på hösten. Spireor är tacksamma objekt för frisering och det täta grenverket är fint på vintern. 

 

 

Svart som natten är temat för veckans färgutmaning hos Charlotta.

Jag älskar svart i trädgården. Alla våra utemöbler, krukor, trädgårdsdekorationer och andra trädgårdsprylar är svarta (ja, nästan),  men på växtfronten är svart mer kuriosa. Blad kan jag hitta, men blommor är värre. 

Kamelia och ormskägg i Trädgårdsföreningens växthus i Göteborg

och hemma hos mig.

En hel samling av den svarta färgens förekomst i natur och trädgård finns alltså hos Charlotta.

Vinterfin trädgård ligger mig varmt om hjärtat och nu är det läge att avhandla växter som är värdefulla i sammanhanget. Buskar som inte ändrar skepnad genom årstiderna kan uppfattas som enahanda, men i novemberdimman är man evigt tacksam för att man har dem. 

Lagerhägg är en trevlig vinterväxt som enligt min mening inte används i den utsträckning som den förtjänar. Det kan till viss del bero på att de flesta tror sig veta att den är dåligt härdig men man känner inte till att den bryter utmärkt på gamla ved likt idegran eller rhododendron. 

Man ska inte fästa allt för stor vikt vid härdigheten.  Det är inte hela världen om lagerhäggen fryser tillbaka, det är bara klippa bort de skadade grenarna, den kommer igen och blir snyggare än någonsin. Det är inte kylan som skadar lagehäggen i första hand utan vårsolen. För att minimera skaderiskerna kan man försöka plantera sin lagerhägg i norr, dit vårsolen inte når, alternativt skydda den med säckväv eller liknande. Skulle det ändå bli bruna blad är det bara att klippa. Jag har sett helt tillbakaklippt lagerhägg utan ett enda blad kvar att komma igen. 

 

Lagerhäggens egenskap att bryta på gamla ved ger också möjlighet att bestämma form och storlek på sin planta. Det är mycket viktigt, eftersom vi talar om en yvig buske som inte har särskilt mycket medfödd känsla för att hålla figuren. 

Jag skulle gärna testa några andra namnsorter än Etna och Otto Luyken, men jag ser sällan lagerhägg på plantskolan. 

Någon som har erfarenhet av andra  sorter?