Allt gillar jag med trädgård, verkligen allt. Att  tänka på trädgården innan jag somnar, att planera, gräva, plantera, inköp av nya växter ska vi inte ens prata om. Till och med att befria trädgården från sniglar och snäckor är bättre än att tvingas vara borta ifrån den. 

Nu när jag inte har riktigt små barn längre, öser jag verkligen all min överbeskyddarkraft på trädgården. Jag springer runt och inspekterar, letar redan nu i februari efter sniglar och liljebaggar, analyserar hur jag kunde ha förebyggt diverse vinterskador orsakade av gnagare, storm och den lilla frost vi ändå haft  (jag experimenterar med krukodlade perenners och sommarblommors vinterhärdighet).

Och det är då det allra roligaste händer, när man vistas i och kommer trädgården nära.  Det är då man upptäcker en blommande fröplanta av helleborus eller en helt utslagen kameliablomma på en flera år gammal buske som aldrig tidigare har blommat. De där bifynden gör mig alldeles lycklig. Det blir ett oväntat men välbehövligt bevis på att man är på rätt spår, att man har gett sina älsklingar rätt förutsättningar  i livet. Och då måste den höga närvarofrekvensen - kärleken - ha varit avgörande, tänker jag.

En annan oväntad händelse inträffade redan den 11 augusti men bilden nedan är tagen den 19. Min alldeles egensådda klockranka började blomma då. Jag hade förvarnats att den var svår att få gå i blom utan växthusvärme och exeptionell omsorg, men för egen del kan jag inte tycka att klockrankan är svårflörtad. Tvärtom. Den är snabbväxande, frodig och klättrar duktigt. Och det bästa av allt, den blommar med fantastiska blommor.

 

Klockrankan slår ut som cremefärgad 

 

och blir lila längre fram

 

Båda vita och lila blommor på samma planta kan vara förvirrande för den som inte känner till den här hemligheten.

Jag anser egentligen  att jag för tillfället lever ett för stressigt liv för att dra på mig ytterligare massa ansvar genom frösådder men de få gånger jag ändå har gjort det (och lyckats) var upplevelsen oförglömlig. Jag har nog lite dåligt självförtroende när det gäller frösådd och förökning och det bidrar säkerligen till att jag blir exta stolt och lycklig när jag väl lyckas någon gång. Från att anläggningsarbete har varit en favoritsyssla känner jag att i framtiden, i ett lite lugnare liv och mindre fysisk styrka,  kan förökning segla upp till en oövervinnlig  etta. 

Mina söta, småblommiga zinnior uppdrivna från frön på friland.

 

På bloggen ' Bland rosor och bladlöss 'kan du läsa om andras favoritträdgårdssyssla.

Veckans uppdrag har gett mig ordentligt med huvudbry. Är det  olika behandlade träslag vi ska fånga eller är det levande träds bark som är intressant. 

Båda, naturligtvis. Det vet man om man någonsinn behövt välja träslag till sitt köksgolv eller om man önskar plantera träd med så många kvalitéer som möjligt.

Jag fastnar ändå för det levande trädet och dess stam och grenar. Och vips, trädfärgat kan plötsligt vara mångfaldigt mer än bruna nyanser. Vitt, grått, rött, grönt och allt där emellan. 

Jag har alltid varit förtjust i träd och buskar med spännande färg på stam och grenverk, just för att ha någon sorts behållning av dem även på vintern. 

När det uppstår diskussioner om våra björkars vara eller icke vara brukar stammarnas fantastiska färg få en helt avgörande betydelse. Visserligen är även deras beaktansvärda ålder och takbildningsförmåga uppskattat,  men det är stammarna som imponerar mest. Det väger med råge upp att de 'skräpar' så ofantligt  - fröer, grenar, löv - och mest hela tiden.

Ett betydligt mindre objekt har röda grenar. Inte bara de nya grenarna är röda, även de gamla behåller rödheten. Jag ser med spänning fram emot att den blir större och mer dominerande i mitt vinterlandskap.  

Vintern är färgfattig, det mesta är svart, brunt och grått i vår del av landet. 

Den förutseende trädgårdsägaren  skaffar sig vintergröna växter men några glada färger är svårt att finna. Man får hålla sig till godo med olika gröna nyanser och det behöver inte vara illa, om man tänker efter. 

Och om jag ska vara riktigt ärlig så längtar jag efter ännu mer, färger. 

Att frossa i penséer är vårvinterns stora happening för mig. Att handla, välja kärl, plantera med frysna händer, placera, gruppera, gå förbi och titta på dem genom fönstret, allt älskar jag. Jag lider med dem frostiga morgnar men vet med mig att de kommer att komma igång och svälla över sina krukor längre fram på våren. 

 

Sä här kommer det bli. Snart hoppas jag. 

Det var en fri tolkning av Blommiga fredagens uppdrag "4 Nyanser av Grönt". (Anspelningen på en viss literär pärla hade jag ingen lust att fånga upp idag.)

 

Min mormor hade en mäktig plantering av palmliljor längst gången mellan grinden och husets entrétrappa. På båda sidorna. Jag var barn och blomstänglarna var högre än lilla mig. De vassa bladen la sig på betongplattorna och var farliga att nudda. 

Jag har inte sett så många palmliljor i svenska trädgårdar så jag har inte vågat skaffa mig denna barndomens karaktärsväxt. En vacker dag upptäckte jag dock två välvuxna exemplar i den nyinflyttade grannens trädgård. Han tog med sig dem från sin gamla trädgård som låg i zon 3, om inte 4, inåt landet, i Boråstrakten. 

Och då la jag ihop ett och ett. I södra Ungern, där mormors trädgård låg, har man inlandsklimat med varma somrar men även kalla vintrar. Med kallt menar jag perioder (visserligen relativt korta, men ändå) av 10-15 minus. Och palmliljan klarar tydligen den ljumma, regniga sommaren i Boråstrakten. Om den orkar blomma årligen spelar faktiskt mindre roll, de palmlika, styva, vintergröna  bladen räcker för mig. 

Så jag köpte en planta våren 2013. Den var i knopp vid inköp och blommade ganska tidigt på sommaren. 

Alla som har trädgård vet vad en växt som väcker barndomsminnen betyder.  

Hösten efter blomningen såg den ut så här och jag väntade på att bladrosetten skulle dö.

På utmaning från Charlotta är dagens tema ultramarin.

Min relation till klarblått i trädgården kan härledas från de där keramikbollarna som var omåttligt populära för några år/decennier sedan.  

Det var snyggt i början, men oj så fult det blev sedan. Jag vet inte vad som har hänt, det blev för mycket på något sätt i kombination med alla blå keramikkrukor som också fanns högt och lågt samtidigt. Den tydliga antydan till havet kan ha bidragit till min aversion, med tanke på att jag har ett mycket mer komplicerat förhållande till havet än jag har till trädgården. 

Det blev alltså tvärstopp för mig och i början av mitt trädgårdsbygge för 10 år sedan tålde jag inte blått i någon form, inga bollar eller krukor, inte ens blommor. Ultramarin skulle inte finnas hos mig. 

Ja, det var då det. Idag är smaken något helt annat, kan jag säga. 

 

Det blev en, ok, två turer till plantskolan i helgen. 

Det primära syftet var inköp av sticklingar och jord.  Jag förvarar mina gamla fuchsior och pelargonior i ett mörkt garage och det är inte idealiskt alls. De tuffaste sorterna klarar dock detta under förutsättningen att vinterförvaringen inte drar ut sig på tiden i onödan. I början av februari är alldeles lagom att ge dem en ny tillvaro, ny jord, vatten, värme och ljus. 

Det stora hotet är lössen som ju också övervintrar, hur försiktig jag än försöker vara. Jag brukar skölja bort elakingarna under rinnande vatten, byta jord (sköljer även rötterna i görligaste mån) och placera krukorna så ljust som möjligt inne i huset. Ingen källare och inget orangeri har jag, men tanken att ta med plantor till jobbet har slagit mig. 

Så här såg de ut i sommaren 2014 

och det är det jag vill återskapa

Men trots kärleksfull behandling klarar sig inte alla gamla plantor så det behövs årliga stödköp. 

 Men det djärvaste inköpet blev en kamelia:

Ja, vad skulle plantskolan leva på om inte såna som jag (vi?) fanns?

Jag fortsätter på temat vårlängtan - eller kanske vårvinterkänsla, som drabbade mig när jag slog upp ögonen idag. Jag kunde ana ovanligt mycket ljus bakom persiennerna strax innan kl 8:00.0, vilket i sig kändes ovant. De senaste veckorna har man vaknat, gjort sig i ordning och cyklat till jobbet i mörker för att sedan återvända hem i samma mörker på kvällen. Att uppleva ljus på hemmaplan känndes lyxigt till en början, men ganska snabbt insåg jag det stora behovet av fönsterputs. Nå ja, allting har minst två sidor. 

Milda vindar och en del sol har de senaste två dagarna fått snötäcket att sjunka ihop. Det är välkommet för min del. Och trädgårdsrundan med kameran i näven blev inte helt utan utdelning. Det här hittade jag:

Och avslutningsvis ett inomhustips, som dock inte handlar om tulpaner utan om modeväxten, tillika subtropiska marktäckaren, svärmorstungan. 

Det är så här det kommer att börja. Några enstaka snödroppar gör ingen större skillnad för mitt stämningsläge, men när ett helt gäng krokusar slår ut - och klarar sig undan från rådjur - då höjs humöret en sträck för varje dag.

Sedan får man bakslag, det vet man ju, men då har man kanske hunnit inhandla lite penséer som piggar upp på trappan.

Att odla korta, knubbiga tulpaner i kruka är ett bra sätt att göra sin krukplantering lite annorlunda. Man kan lätt tidigarelägga blomningstiden genom att ta in krukan i uppvärmt uttrymme på vårvintern, eller bara genom att ställa den vid söderväggen. Vi har vår entrétrappa i norr, där håller de sig fräscha länge i knoppstadiet sedan.

Minipåskliljor är glädjespridare som jag har många av runt mina hostor. 

Julrosen är giftig och slipper bli uppäten. Längre bak en svavelpion med fantastiskt vackra blad. Mitt exemplar är en fröplanta och blommar i stark cerise, men det är helt ok. Ännu längre bak en japansk lönn med röda grenar som jag skrev om i mitt förra inlägg.

Körsbärsträdet blommar kort i maj. Då är det vår på riktigt.

 

Under trädet har lungörten spridit sig med besked

I helgen gjorde jag en växtbeställning från tyska Hachmanns plantskola. Hachmann är känd för sitt rhododendron- och barrsortiment, de säljer ljung, japanska lönnar och annat smått och gott.

Vi är en grupp trädgårdsamatörer som träffas en gång i månaden och pratar vinterskön trädgård, bl a barrväxter,  rhododendron, ljung och ormbunkar. Min beställning är inspirerad från kursen och består av sex sorter. En post sticker dock ut genom att inte vara vintergrön och det är en japansk lönn, Acer palmatum 'Cristatum'. 

Jag har haft den här namnsorten i min "samlig" en gång i tiden, men den mötte döden under en barnrumpa. En av sönernas lekkamrater råkade hamna mitt i grenverket. Jag grät floder och har aldrig kunnat glömma denna lilla planta med sina tätt sittande, vridna, flikiga blad. Nu har jag chansen att komma över en ny. 

Japanska lönnar har ryktet om sig att vara dåligt härdiga, men hos mig har de inte krånglat vare sig långa kalla vintrar eller när vårsolen värmde på dagen medan kalla nätter gjorde att tjälen i backen inte släppte. Däremot har jag hört att de kan dö plötsligt och till synes utan anledning när de blir lite äldre.

Min äldsta planta är lättare att hoppa över än att gå runt, den är låg och bred och har finflikiga blad.

'Dissectum Viridis' såg jag för första gången i en skånsk trädgård och där var den placerad mitt i en perennrabatt. 

Hos mig har den sällskap av bl a stjärnflocka, alunrot, astilbe och daglilja. Bullig och luftig på samma gång.

 

På vintern ser man att det är ett träd.

Den här aprikosfärgade vårutstyrseln tillhör Acer palmatum 'Orange Dream'.

Först blir den guldfärgad (med svart nät över sig)