Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...


Om

 

Jag vill dra mig till minnes statistik i gamla skolböcker om att endast 4% av världens befolkning äger en bit av jordens yta. Jag tillhör sedan 13 år den lyckligt lottade lilla skaran och tänker ofta på att denna häpnadsväckande fördelning påkallar ett stort ansvar. Hur regerar jag bäst i mitt rike? Jag söker svar med ett stort intresse för växter och utomhusmiljöer och ett litet hopp om att inspirera andra trädgårdsägare. Trädgården ligger i Göteborg och har ambitionen att vara tilltalande året runt. Öppen för besökare efter överenskommelse. Välkommen!

  


Samlingsplats för trädgårdsbloggar

Deltar i Tusen Trädgårdar

Www.trädgårdsriket.se



 

Klicka på bilden/texten så kommer du till ett inlägg som beskriver det aktuella området

Entrésidan


Berget


Diagonallinjen 


Bladväxtrabatten


Hassellunden


Körsbärslunden


Björkarna


Skogskanten


Stora perennrabatten


Alunrotrabatten


Dagliljerondellen


Altanen i söder


Röda rummet

Presentation



Senaste inlägg

Visar inlägg från april 2015

Tillbaka till bloggens startsida

Mitt livs första växtimport

"Överkurs, har jag alltid tyckt, det finns så mycket fint här hemma. Gillar inte "postorder", jag vill se och klämma innan jag lägger mina dyrt förvärvade pengar på nåt. Ska man beställa något på nätet får det bli fröer och böcker, men inte levande varelser, som kan ta skada under transporten."

Mina argument mot att beställa växter på nätet, i synnerhet från utlandet, har varit många. Jag har stått emot i det längsta, med undantag från ett mindre inköp av fuchsiasticklingar från några år sedan. 

Men jag gick en kurs om vintersköna växter i trädgårdsamatörernas regi i vintras och kursmedlemmarna organiserade sambeställning från lovordade Hachmanns i norra Tyskland. Här i Göteborg talar alla om Hachmanns, deras enorma sortiment, finfina plantor och humana priser, de anställda benämns med sina förnamn som om de var familjemedlemmar och trädgårdskompisgäng organiserar inköpsresor dit. Hur skulle jag kunnat stå emot? 

Räkningen har jag inte fått ännu, men plantorna. 

 

Tsuga canadensis 'Gentsch White', tunn och fluffig

 

Chameacyparis obtusa 'Kojolkohiba', en plutt som vrider sig.


Fem plantor av calluna vulgaris ' Cottswood Gold'. Guld ska det vara. 

 

Rhododendron 'Goldkrone' ska slå ut i guld. Det återstår att se om det blir den utlovade solgula nyansen som jag hoppas på. För gulblommig rhoddis är fint, nästan som svavelpion, ska ni veta. 😍


 
Abies koreana ' Kohout's Icebreaker', 15 cm hög och en älskling redan. 

Jag har mycket goda erfarenheter av olika namnsorter av abies koreana och kan rekommendera varmt. Det brukar dyka upp enstaka plantor på Plantagen till bra priser framåt sommaren, håll utkik. Många sorter är små och växer lååångsamt. 

Acer palmatum ' Christatum' är inte vintergrön, men jag passade på att ersätta en planta som avled efter att ett lekande barn hade ramlat över den. Den är mer utslagen än den borde vara i vårt klimat så här års, men har fin grundform och bra rötter. Hoppas, hoppas. 

Så här långt är jag nöjd och glad. De vintergröna verkar vara helt oberörda av transporten, som blev en hel vecka istället för de planerade tre dagarna. Lövfällande träd är nog betydligt mer känsliga och med tanke på att de slår ut "för tidigt" i Tyskland, råder jag till försiktighet. 

Summering april

På mina breddgrader har vårvädret varit till stor belåtenhet hittills. Efter två dagars ihållande regn för en och halv vecka sedan kom solen och fick knopparna att svälla. Hostornas spjut lyfter jordskorpan och de flesta perennerna har nu visat livstecken. 

Minusgrader har vi inte haft på länge och avhärdning av frösådda sommarblommor och grönsaker pågår i högsta hugg. Samtidigt har det inte heller varit för varmt, så utvecklingen går i en lagom takt och man hinner njuta av all efterlängtad vårgrönska. 


I den här delen av trädgården, i en stor idegrans kompakta skugga, eftersträvar jag ett naturligt uttryck.


Brunnea macrophylla (kaukasisk förgätmigej)  frösår sig ymnigt och till min förvåning kommer även vitfläckiga varianter vars ädla systrar är så himla dyra i inköp på plantskolan. 

 

Som den, vars namn jag inte har koll på, dock inte 'Jack Frost' . Ju ljusare blad, desto mer känslig blir plantan för sol. Bladen kommer att växa till sig rejält efter blomningen. Jag kanske får låta bli att klippa blomställningarna  i år och se om även den här kan få små barn. 


Dagliljor har man stor glädje av så här års. Önskar att jag hade mer lökväxter emellan dem. 

  

Gyllenlack och pensé. I var sin kruka. Förstår inte vurmen för samplanteringar, växterna har ju olika behov. Pensén tål inte sol och värme i kombination, medan gyllenlacken gör det. Så det blir skilsmässa längre fram.


En sen julros har slagit ut de senaste dagarna. Alltid lika välkommet. 


Körsbärslunden i full prakt. 


Lidlhyacinter, tätt planterade i zinkkruka. 

Det kommer att hända massor i våra trädgårdar i de närmaste veckorna. Explosionen när alla träd slår ut är nära. Och hos mig är hostornas återkomst en milstolpe. Jag tror det kommer att ske i veckan. 

Vårens tre gula

Att jag alltid lyckas snubbla över snygga växter som jag sedan inte kan glömma och måste ha! Nu i dagarna var det tre gula vårskönheter, modell större som jag blev förtjust i. Så kan det gå när man tar en sväng i Trädgårdsföreningen (= en centralt belägen gammal, inhängnad park i Göteborg).


Ett maffigt exemplar av gul hundtandslilja

 

Storvuxen sibirisk nunneört,  ca 50 cm i höjd. 

 

Minst  sagt välmående gullvivor

Och som bonus kommer en fjärde snygging, en blå. Den har jag faktiskt införskaffat efter förra årets vårbesök i Trädgårdsföreningen, men bilden nedan är från parken. 

Utmärkande för den är den intensivt blåa färgen som vanliga lungörter saknar, vad jag vet. Blommorna är också lite större.


Smalbladig lungört 'Blue Ensign'

Bästa vänner

Jag går och funderar på vilken tolkning jag ska satsa på. Den lite mer ordrika och lite tråkiga varianten att intresset för trädgård tenderar att konkurrera ut gamla vänner vars utveckling tar ett annat håll? Jag föredrar att engagera mig för och vistas i min trädgård istället för tillbringa min knappa tid med vänner som pratar antal steg de har tagit de senaste dagarna. Trädgården blir ens bästa vän, som alltid behöver en, som läker en del kroppsliga och själsliga sår och ger massor tillbaka i form av trivsel och skönhet.

Nå ja, en mer självklar tolkning av bästa vänner i trädgårdssammanhang är lyckade växtkombinationer.

Fotorundan i vårträdgården gav dessvärre inte så mycket. Vårblommande lökväxter och perenner vissnar ofta ner tidigt, vilket gör att det är klokast att sprida ut dem mellan sena perenner som kanske fortfarande sover. Dagliljor är dock en fantastisk vän till vårens blommor, pärlhyacint har jag satsat på, men de har inte slagit ut ännu.

Så jag gick till arkivet och valt att lyfta fram min kanske allra största favorit när det gäller växtkombinationer: alunrot + alunrot och alunrot + japansk lönn. 

  

Alunrotens speciella färgskala gör att jag kan uppfatta dem som malplacerade när de är utspridda mellan mer traditionella perenner och ja, även i kombination med rosor.

 

Så jag har skapat en alunrotmatta

 



 

För att få in höjd, dock en låg sådan, har jag tre små japanska lönnar i rabatten plus en vintergrön ilex. En iris har smygit in på försök. Lite tveksamt, mest för irisens skull, men vi får se. Den ska blomma i brunt i alla fall, är det tänkt. 


Det finns även en visst behov av skugga. Alunrot trivs inte i full sol i min jord. 

  

Det är inte första gången jag visar min alunrotsamling och det säkert många som tycker att det tjatigt och enahanda. Just nu i april har den sin lilla dipp dessutom, nerklippt och gles med nät över sig för att skydda från Bambi. Men vid liv. 

Och jag beklagar, men om en månad eller två kan det bli dags för ännu fler bilder med lönnar som har sträckt på sig och iris som blommar. Så god vän är jag med min alunrotrabatt. 

 

Flera tolkningar av bästa vänner finns bakom bilden

Taggat med: 

Längtan efter buxbom

Buxbom är en helt oöverträfflig prydnadsväxt i många hänseenden. Vintergrön, formbar, torktålig, gillas inte av rådjur. Inte så härdig i kruka som många oerfarna tycks tro, men betydligt sköldtåligare i rabatt. Buxbom klarade tjäle i backen i kombination med stark vårsol i stil med idegranen våren 2013.  Inga skador alls, medan i stort sett alla andra vintergröna växter dog eller halvdog hos mig.

 

En 7-8 år gammal inramningshäck. Jämn och fin trots slänten och björkens rotkonkurrens för den nedersta delen


Men så var det den där svampen som fick trädgårdssverige att tappa andan för några år sedan. Gamla kyrkogårdar och kända trädgårdar fick gräva upp sitt bestånd. Häckvis. Mer hjärtskärande kan trädgårdslivet knappast bli. 

Sommaren 2012 hade jag besökare i min trädgård som dagen innan hade besökt Hannu Sarenström drabbade trädgård. Då var jag säker på att de hade burit med sig sporer på sina skor och att sjukdomen när som helst skulle bryta ut. Det gjorde den inte.

Våren 2013 planterade en närliggande bostadsrättsförening massor med buxbomshäckar, antagligen helt ovetande om riskerna. Då var jag helt förfasad och trodde att om inte förr så NU kommer svampen. Den kom inte. 

 


Så jag  övervann min rädsla till slut. 

Förra helgen köpte jag fem nya klot, på Plantagen, av alla ställen. Mina gamla är också därifrån. 

Jag behövde nämligen påfyllning på min nya buxbomsslänt. Under björkarna, i torr, men förbättrad och djup jord har jag samlat mina 10 stycken 5-6 år gamla klot och 5 st helt nyinköpta. Buxbomsplånboken är nu tom, så i mellanrummen hamnar överskottsväxter som nävan Rozanne, klematis 'Annabell' och liljor. Jag får plocka bort dem om det blir rörigt. 

 

Jag har studerat klotgrupper på nätet, men har svårt att få kläm på hur man ska tänka vid planteringen. Så här blev det i alla fall. Det finns plats för framtida förtätning med annan form än klot, om det skulle visa sig "behövas".


Om ni undrar hur små mina barn egentligen är, så kan jag säga att den enda som gungar nuförtiden är jag. Barnen vill ha hängmatta. 

Jag gillar när det svänger lite ...

 

På den här bilden, längst ner till vänster syns fem klena plantor av japansk järnek som vi blev rådda att ersätta buxbom med. De är nu inne på sitt fjärde år och är mindre än när de blev köpta. I år inget livstecken ännu. Dåligt alternativ, kan jag konstatera. 


Hur vågar jag satsa på buxbom, kan man fråga sig. 

Jag tänkte så här: 

1. Vad är det värsta som kan händaJa, det är att jag behöver slänga alla mina 15 klot och gräva bort en etablerad inramningshäck. 

2. Kan jag ta den risken?  Ja, det kan jag. Jag älskar mina klot och älskar häcken ännu mer, men min egna sticklingsförökning går så sakta, så det har jag inte tålamod att vänta på. 

3. Har jag lust att leva utan ens ha försökt att skaffa en sådan underbar klotsamling som typ Ulla Molins, Luna Eks, Katarinas trädgård eller Almbacken har? Nej, det har jag absolut inte!

Det är bara rykten, men jag har i trädgårdsamatörkretsar hört att utbrotten har avstannat. Att man värmebehandlar buxbom som kommer ut i handeln, svampen dör nämligen vid en temparetur som buxbomen fortfarande tål.

Jag har gjort mitt val. För mig återstår det bara att hålla tummarna. 

Taggat med: 

Jag blev med bokhäck!

Jag kan inte sluta sukta efter snygga häckar.

Jag tycker att vår kuperade, steniga tomt ropar efter enhetlighet och lugn. Det är lite svårt att förena med mitt temperament och växtintresse.

Platta, skånska trädgårdar med välklippta häckar och buxbomsklot i grupp är det finaste jag vet. Hjärnan går på högvarv för att lista ut hur jag kan få in åtminstone korta häcksnuttar i vår trädgård utan att för den sakens skull våldta platsens själ. 

Skärskilt förtjust är jag i bokhäckar. De blanka, varmt kopparbruna bladen sitter kvar en bra bit på våren och färg i vinterträdgården har hög prioritet här. 

Att hitta några meter lång fri  planteringsyta med tillräckligt och jämnt jorddjup kunde jag däremot glömma.

Lösningen kom till mig från Ikea. Jag brukar kolla upp deras trädgårdssortiment varje vår och ibland hittar jag grejor som blir favoriter.



En användbar produkt är deras höga, avlånga planteringskärl. Jag köpte tre stycken redan förra året och hade dahlior i dem, två i varje. Min man borrade hål på botten och målade kanterna för att förhindra rost. Lecakulor i uttjänta strumpbyxor längst ner och sedan var det fritt fram att plantera.


Jag tryckte ner tre små häckplantor i varje kärl, lite trångt kanske, men det får gå.

Det man ska tänka på är att inte ställa krukor direkt på träaltan. Vi byggde upp en smal yta av överblivna betongplattor en bit in rabatten och ställde lådorna där. 

Jag hade tänkt att hålla häcken smal och klippa upp en bit ovanför jordnivån  för att kunna kika igenom mellan kärlet och bladverket. Höjden ger sig allt eftersom, tänker jag mig, kanske dryga metern, en och en halv, jag vet inte ännu. 

Jag ser verkligen fram emot att pyssla om, forma och klippa min lilla häck. Vinteröverlevnaden i plåtkärl är förstås ett osäkerhetsmoment, men prövar jag inte, får jag aldrig veta om det det möjligt. 

Min vår

......är full av förväntningar. Stora förväntningar på en lyckad trädgårdssäsong.

 

Alla ser vi fram emot att våra rabatter kvicknar till och bjuder på överdådig grönska. Det händer något nytt varje dag. Våren är minst sagt händelserik.

För mig är våren också synonymt med rådjursbesök. Trots staket, brant berg och nät runt om har vi påhälsning varje vår, så jag tvingas att leva med svart nät på de mest välsmakande växterna.

Gaffelolvonet blommar för fullt (till vänster på översta raden). Ett sååå vackert träd. Förtjänar ett eget inlägg snart.


En favoritsyssla på våren är att följa de vedartade växternas bladutspring. Så vackert och så spännande! I år ligger spänningsmomentet på alldeles lagom nivå, värre är det efter kalla vintrar.

 

Rönnspirean är tidig


Våren är också en färgstark högtid under körsbärsträdet där jag har de flesta av mina vårblommande växter. 
 

     

Och våren är full av  färger:



 



 



 Nya bekantskaper bidrar också till årstidens tjusning.

Alpklocka, blommar för första gången hos mig. Ni anar inte hur liten den är! Höjden är definitivt under 10 cm, allt som allt.

 

Svavelgul vitsippa är inköpt för någon vecka sedan och ska få sprida sig under björken.

 

Clintonian har jag aldrig sett i blom. Ny sedan förra året.

 

Min svavelpion är en fröplanta och blommar inte i gult utan i stark cerise. Högt älskad ändå. 

 

Julrosen är drottningen i vårrabatten

Det som också brukar vara en stor del av min vår är den årliga flyttkarusellen i perennrabatterna. Tidigare års höjd- och färgkrockar vill man gärna slippa uppleva igen. Karusellen brukar puttas på av nyinköp och till slut leda till helt nya projekt. Eftersom jag inte klarar av att slänga växter ägnar jag massor med energi åt att kruka upp och ta hand om överskottet. Om detta får jag berätta någon annan gång.

 


Bakom fotot döljer sig massor med vår. Klicka så får du se...

Vårens trädgårds -TV

En liten påminnelse, hoppas det går att läsa skärmbilden från Göteborgs Postens E-upplaga. 


Jag har sett två av Monty Dons program och det är väl ok.  

Deltagarnas bakgrund och motivation till trädgårdsbygget får stort uttrymme, vilket är trevligt och alltid intressant. Jag kunde kanske önska att man hade följt de nybyggda trädgårdarna under minst en säsong men vem har tid med sånt i dagens värld? 

Tonvikt ligger på helhet och inte på de enskilda växternas prydnadsvärde sett över tid. DET skulle jag i övrigt vilja se TV - program om! Hur en växt/rabatt/trädgård håller i längden.

I programmet "fuskas" en del med nyinköpta plantor i full blom, men omvandlingarna är ambitiösa och programledaren är charmig. 

Det vore intressant att höra vad ni tycker!?

Trädgårdsdekorationer

Trädgårdspynt är ett omstritt kapitel bland trädgårdsvänner men för egen del brukar jag tycka att hemkänslan inte infinner sig utan dessa. Möbler är ett absolut måste om trädgården inte ska upplevas som en park. 

Många låter snygga bruksföremål stå framme; krukor, vattenkannor, korgar med ogräs och vissna blommor, vilket förmedlar en känsla av att det händer saker i trädgården och att den är omhändertagen och älskad. Jag går några steg längre och omger mig med renodlade prydnader, onödiga ting, kan man tycka. 

Jag tillbringade tre hela dagar i trädgården i helgen och funderade  på allvar om jag var riktigt klok. Naken som trädgården känns nu framträder alla dessa prylar så mycket mer än det var tänkt när de blev utplacerade. Till slut såg jag bara saker som var i vägen. I vilt skilda stilar utan avgränsningar emellan. 

Ett hastigt urval ur sortimentet:

Kon, sammanbiten människokropp i miniatyr och solsellampa längst bort


 

För det fall  jag går vilse i mörkret....

 

Trädgårdens ljud är en dimension som vi skriver vi alldeles för lite om, till viss del naturligt, men vad vore trädgården utan fågelkvitter och trädkronors sus. Och lite artificiell vindspel...

 

Björkarna är trädgårdens hjärta, ifall någon skulle ha missat det

 

En tjusig regnmätare som jag fick i julklapp för några år sedan. En viktig pryl här i Göteborg. 

 

Handblåst återvinningsglas som hänger ute året om, finns att köpa hos Fröken Lykke.

 

Rostigt i alunrotrabatten

 

Nytillskottet, en mexikansk påfågel från Florida

 

Sockertoppsgranarna är inte fagra nertill precis, det hindrar dock inte mig från att pynta....


Att jag nu helt plötsligt tycker att det är för mycket malplacerade ting är förhoppningsvis bara tillfälligt. När grönskan växer till sig, försvinner prylarnas dominans, får jag hoppas. 


Hur bemästra vårstressen?

Det är bråda dagar i trädgården nu. Oändlig är listan över saker man måste  göra och ännu fler saker vill man pröva på "i mån om tid".

Som att

  • göra om i stora perennrabatten för ett mer sammanhållet uttryck
  • fälla en sjuk rönn som skuggar det blivande grönsakslandet
  • ta hand fröplantor av sommarblommor och grönsaker
  • dela storvuxna perenner, kruka upp och låta barnen sälja överskottet på loppis
  • byta jord på all krukodling
  • dela mitt enda bestånd av snödroppar 
  • ........
  • njuta?!
 

Tänk om jag hade satt scillor bland dagliljorna i höstas! Dumma mig! 


Hur ska man upprätthålla en balans i sinnet om inte alla dessa saker blir gjorda omedebums? 

Att man har storstädat två uteplatser, tagit fram och monterat möblemanget, fixat vårplanteringar i kruka, sett över det sedan tidigare  uppkrukade perennöverskottet, krattat löv från grusgolv, klippt ner alla perenner och lagt ny jord i rabatterna, spritt ut rådjursmedel lite varstans, planterat fyra nya bärbuskar, sått tagetas, klockranka luktärt, tomater och broccoli mm känns visserligen bra, men räcker inte. Långt ifrån. 


Tomma bäddar? Räknar dagarna till växtmarknaden i maj...


Vad är det jag jagar egentligen?

Fingrarna är svullna så ringarna inte går att ta av, nagelbanden är svarta av jordrester och ett litet sår på höger långfinger har blivit inflammerat under plåstret. Armarna, främst insidan av underarmen, värker av allt kånkande och benen är tunga som sten. Ryggen har klarat sig ovanligt bra den här gången, det kanske ligger något i min nyinlärda lyftteknik. Fast det kan smälla till när som helst, det vet jag.

 

Den här primulan kan bli  många plantor nästa år


Borde jag inte lyssna på min åldrande lilla kropp och slå ner på takten? Varför pressar jag mig, vad vill jag uppnå?

Jag kan höra rösterna i trädgårdsvärlden som säger att en trädgård aldrig får bli stressfaktor. 

Hur gör man då? ???? Jag är ett enda frågetecken. Jag blir kolossalt stressad av ett rörigt hem (= hus + trädgård) eller av att inte ge mina växter de bästa förutsättningar.

 

Julrosor gör mig så barnsligt glad så jag behöver fler


En sak kan jag tala om, det är inte för någon annans skull jag stressar. Inte för alla förbipasserandes skull, för de är ytterst få. Inte för bloggen, för det håller jag mest på med pga trädgårdens förgänglighet, för att själv komma ihåg. Inte ens för mina trädgårdsvänners skull, även om jag skattar deras intresse högt och umgås hemskt gärna med dem. 

Ok, kanske för min döda mormors skull, då. Henne har jag med mig i allt jag gör.


Hyacinterna måste täckas med nät innan Bambi hittar dem

Hon var pedant och ville så gärna fostra en spegelbild av sig själv. Hon satsade på mig av sina fyra barnbarn, hon såg väl potential.  Och jag älskade henne och det liv hon ville skapa, det gör jag än. 


Pionställningarna ska sättas ut i god tid, det får jag inte glömma.

Nu när mina krafter börjar sina borde jag kanske ändå lyssna mer på kroppen än på mormors intentioner. Det skulle hon själv vilja, det vet jag, att jag tar hand om själv. 




Och det är nog det jag gör när jag "stressar". Jag lever med en stark längtan  efter "paradiset" och tar hand om mig själv på bästa sätt genom att jaga det. Jag älskar ju att vara helt slut i kroppen och tom i knoppen efter en heldag i trädgården. Och då får det kosta. 

Oron för att prioritera fel, trädgården före familj och vänner, skaver så mycket mer.

 

Min idol


Äldre inlägg