Trädgårdens skogsnära delar står i fantastisk färgprakt just nu. Rhododendron har en förmåga att byta skepnad från gröna blad med gröna blomskott till djupa, mörka nyanser på nyutslagna blommor som sedan bleknar rejält i solen, inte sällan till vitt. 

Fast i år går det inte fort. Vi har kyligt och skurigt, perfekt rhododendronväder med andra ord. 

Tur att man själv sitter på kontor hela dagarna...

Zoomad vy från huset

Det krävdes  10 år av trädgårderarande för mig för att plantera fruktträd. Min satsning på ätbart har hittills mest resulterat i jordgubbar, bärbuskar och potatis men i den gångna helgen slog jag till och investerade i äppelträd. Och om jag ändå var i farten planterade jag två stycken. 

Som alltid drar det ena med det andra. Bästa platsen att plantera åtminstone det ena trädet på var förståss den öppna gräsmattan. Och ska man gräva där måste man lösa övergången mellan trädets territorium och gräset. 

Jag brukar normalt använda mig av en metallkant som heter Ever Edge, men den är lite för styv för att böja till en så liten cirkel som ett pelarträd behöver. Efter några minuters googlande fann jag en kant som jag inte kände till sedan tidigare, en produkt bestående av återvunnet kompositmaterial. Utseendet är tilltalande och den enda funktion som jag förväntar mig, att den ska hålla gräsmattan borta från trädet, verkar inte bli några problem, trots att den är endast 9 cm bred.

Min för närvarande hetaste passion är buskar och träd. Perenner är i all ära, man blir glad vid varje återseende och nöjd när de trivs, men att få träd och buskar att hitta sig till rätta i trädgården slår perennlyckan med råge. Vedartade växter är en större investering i både pengar och tid, man vill inte misslyckas. Att forma ett träd eller en buske till en tilltalande siluett är dessutom fantastiskt kul. 

En favorit på beskärningsfronten är spirea japonica. Jag ser den ibland lös och friväxande i offentliga planteringar och i privatträdgårdar och då kliar det i fingrarna ordentligt. På bara några veckor kan man omvandla en rufsig buske till en välformad och då förstår jag inte varför man inte gör det.  Våga klippa!

 

Antony Waterer är den mest storvuxna av alla 

Nytillskottet Firelight nyss hemkommen och innan frisering

 

I år känns våren som en evighet. Klart bättre än en vinterevighet, men min längtan efter vissa värmeälskande växter gör att jag upplever denna kalla vår som lite tjatig. Favotiter som judasträdet, ginkon, kopparlönnen, robinian och perukbusken har inte slagit ut ännu och jag går och väntar otåligt. 

En av fördelarna med denna kyliga vår är dock att man hinner lära känna sin vårträdgård lite bättre. 

Under en utav gårdagens många rundor i trädgården la jag märke till flera mycket bra sorter av rams som jag tycker är värda att uppmärksamma. Inga okända rariteter direkt, men ändå lite vid kanten av de vanliga plantskolorna vanliga sortiment. Botaniskt tillhör de inte samma släkte men har en del gemensamma nämnare, såsom lundkaraktär, utbredningsförmåga och siluett, förutom det svenska namnet. 

Jäteramsen finns ofta i överflöd i gamla trädgårdar, den är livskraftig och bildar stora bestånd. Om förutsättningarna är de rätta, dvs fukt och skugga finnes,  håller den sig snygg igenom hela säsongen. Hos mig växer jätteramsen i karantän, omgiven av berg.

En variegerad sort som jag oerfaret planterade i rabatt. Å andra sidan är det inte hela världen om så här vackra stjälkar sticker upp här där. 

Småramsen bildar täta mattor. Här har de inte vecklat ut sina blad till fullo ännu.

 

Samma vita pärlor även på smårams

Tyvärr har jag ingen bra bild på en vinterramsen som är, som namnet antyder, vintergrön. Storleksmässigt är den halvvägs mellan de två tidigare och har lite styvare, tjockare bladverk. Konstigt nog är den också den sort som blir mest angripen av sniglar och snäckor. 

Vinterrams, Disporopsis pernyi

En nytt tillskott till ramssamlingen hittade jag på växtmarknad häromveckan. Den tillhör inte heller Polygonatum släktet, men kallas vipprams på svenska och påminner  om de andra. Blomman sitter dock samlade i vippor på stjälkens topp. Jag har ännu inte hittat någon bra växtplats för min nya lilla planta som tydligen ska växa till ett 60-80 cm högt, buskliknande bestånd. 

Mianthemum racemocum, vipprams

Behöver man pålitliga bakgrundsväxter till sin skuggplantering, under träd och andra solfattiga partier kan dessa rams vara stiliga alternativ.

Det är inte förrän hostorna breder ut sig över bar mark och nervissnande lökväxter jag känner mig hemma i min trädgård. I år fick jag vänta ovanligt länge men utslagningen har nu kommit en bit på vägen. De krukodlade exemplaren har hunnit lite längre, men i vissa skuggiga rabatter är bladen fortfarande ihopkrullade och små. Det går inte fort i år. 

Nu blommar många tidiga rhododendronhybrider och trädgården genomgår säsongens första färgexplosion. 

Jag är en stor rhododendronfantast, dock inte pga blomningen utan pga vintergrönskan. Trädgårdens till naturen avgränsande delar är som gjorda för rhododendronodling med den sura jorden och tallarnas skugga som finns där. Under sådana förhållanden är rhododendron  ytterst lättodlade. Det enda jag gör är att jag lägger ut lite anpassat gödsel efter blomningen, fast inte ens det blir av varje år. 

Under mina tio år som rhododendronälskare har jag lärt mig att rhododendron visar tydligt om den inte mår bra. Det största hotet är kombinationen tjäle i backen och sol på vårvintern. Vattenbrist på försommaren påverkar tillväxten och nästa års blomning negativt. 

Rhododendron har kompakt rotsystem och är lätt att flytta. I stort sett alla rhododendron tål beskärning bra, även ganska hård sådan. 

En sak jag inte visste i början är att blomknopparna har en mycket starkare färg är den utslagna blomman. En vitblommande rhododendron kan mycket gärna ha en stark rosa knopp. En ljusgul har ofta häftiga orangefärgade knoppar. 

Med åren kom jag att föredra lite lösare blomklasar i mjuka färger och vill numera helst skippa röda sorter. Den starka färgen som Halvdan Lem och Scarlet Wonder har är för påträngande så här års, den skär sig med vårens annars skira färgskala. 

En utslagen Sneezy

Sneezy på nära  håll

Vi har inte ett, utan fyra vårdträd. 

De är nog lite yngre än mig själv, men var, liksom jag, fullvuxna när vi kom in i varandras liv. Det var kärlek vid första ögonkastet. Jag förstod med en gång att de gjorde hela trädgården. Det var vildvuxet överallt, nästan helt utan kulturväxter, men det var ändå en trädgård. 

Redan husets förra ägare uppvaktades av bedjande grannar som ville fälla. Han var norrman och en norrman fäller inte björkar, lär han ha sagt. Nytt hopp tändes på de omkringliggande skuggiga uteplatserna när han sålde till oss men det dröjde inte länge innan konflikten var ett faktum. Oturen gav björkmotståndarna ännu en granne som vägrade tillmötesgå deras önskan. Dungan om de fem björkarna skulle stå kvar och fortsätta att växa.

Ingen av oss var dock helt hårdnackad. Vi anlitade arborist för att smala in den sammanväxta trädkronan (en björk fälldes, vilket jag ångrar) och grannarna hälsar faktiskt fortfarande. Men jag lärde mig att stora träd väcker starka känslor. När det handlar om skugga tvekar man inte att riskera långa relationer för att få sin vilja igenom.  

Gaffelolvon är ett utav mina favoritträd. Jag uppskattar det för sin långa säsong med tidig blomning, välformade blad och ovanliga höstfärg.

Mitt exemplar kommer från en utförsäljning på Botaniska trädgården och har många år på nacken. Trädet ligger, på grund av sitt tidiga bladutsprång, i farozonen för rådjursattacker och har blivit rejält "beskuren" några gånger. Jag har också hjälpt till och tagit bort de nedersta grenarna för att få fram en smalare form. Även som enstämmigt träd är gaffelolvonet ganska brett och yvigt fast ändå på ett elegant sätt. Jag är mycket förtjust i grenverket, som framträder när trädet är naket. 

Jag lägger på ett svart nät på senvintern för säkerhets skull. Det slutar alltid med att jag får klippa loss nätet för att inte skada de söta bladen som tränger igenom. 

 

Det är nästan att jag får nypa mig i armen. Är det verklighet eller dröm? 

Jag har nu fått behålla mina blommande tulpaner i typ hela två veckor. Det känns som en gåva från ovan.

Jag brukar aldrig planera för tulpanblomningen utan köper, nästan lite motvilligt, lökar på rea sent på hösten. Det får inte kosta för mycket,  eftersom jag inte kan räkna med att få uppleva dem i blom. 

En del tulpaner gick mycket riktigt åt tidigare på våren, men när gräset i naturen växer till sig och buskarna slår ut, blir djursbesöken glesare.

 

Jag har två tre tulpanbestånd kvar som ännu inte har slagit ut, två är kortväxande botaniska tulpaner som återkommer varje år och det tredje är en senblommande som har 2-3 blomknoppar på varje stjälk. I det här kyliga vårvädret lär det tyvärr dröja innan dessa slår ut. Det är inte kul när vårblomningen går över på en vecka, men årets utveckling måste vara av det långsammaste slaget. 

I januari, när törsten efter trädgårdsliv är som störst säljer plantskolorna kamelior i knopp. De är inte billiga och absolut inte lättskötta. Utan orangeri eller motsvarande ljus och sval plats är kamelian dödsdömd. Tror de flesta. 

För några år sedan kom jag över en tilltufsad planta för 100 kr. Jag har haft den ute i kruka året runt, med undantag för långvariga sköldperioder (minus 4-5 grader eller under), då jag lyfte in den i vardagsrummet. När det blev mildare igen, åkte den ut direkt. Det självklara, bra torvblandad jord och regelbunden vattning skötte jag till punkt och pricka. 

Kamelian växte till sig men utvecklade inge blomknoppar på 2-3 år. Men förra året fick jag till slut en blomma, den slog ut i maj. 

Den här positiva erfarenheten gjorde att jag slog till i vintras och köpte en kamelia till. Utan namn och etikett. Så lite knoppar och så bra rötter som möjligt. Mitt enda önskemål var att den inte ska vara samma sort som min gamla. 

Den nya plantan har inte varit inne i huset överhuvudtaget, men vintern var ju mild. Dock inte utan minus.

Min "gamla" kamelia har också blomknoppar, 4-5 stycken, så kamelior klarar sig visst - med lite stöttning - i  vårt västkustklimat. 

Nästa  gång ska jag testa en namngiven skönhet, en ljusrosa eller vit.