Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Om

 

Jag vill dra mig till minnes statistik i gamla skolböcker om att endast 4% av världens befolkning äger en bit av jordens yta. Jag tillhör sedan 13 år den lyckligt lottade lilla skaran och tänker ofta på att denna häpnadsväckande fördelning påkallar ett stort ansvar. Hur regerar jag bäst i mitt rike? Jag söker svar med ett stort intresse för växter och utomhusmiljöer och ett litet hopp om att inspirera andra trädgårdsägare. Trädgården ligger i Göteborg och har ambitionen att vara tilltalande året runt. Välkommen! 

Deltar i Tusen Trädgårdar

Www.trädgårdsriket.se

Öppet för besökare efter överenskommelse 


 

Klicka på bilden/texten så kommer du till ett inlägg som beskriver det aktuella området

Entrésidan


Berget


Diagonallinjen 


Bladväxtrabatten


Hassellunden


Körsbärslunden


Björkarna


Skogskanten


Stora perennrabatten


Alunrotrabatten


Dagliljerondellen


Altanen i söder


Röda rummet

Presentation



Senaste inlägg

Visar inlägg från maj 2015

Tillbaka till bloggens startsida

Rhododendronblomningen fortsätter

Trädgårdens skogsnära delar står i fantastisk färgprakt just nu. Rhododendron har en förmåga att byta skepnad från gröna blad med gröna blomskott till djupa, mörka nyanser på nyutslagna blommor som sedan bleknar rejält i solen, inte sällan till vitt. 

Fast i år går det inte fort. Vi har kyligt och skurigt, perfekt rhododendronväder med andra ord. 

Tur att man själv sitter på kontor hela dagarna...


 

En av de mest ovanliga färgerna på rhododendron 


Gaffelolvonet till höger lugnar ner intrycket lite

 

 Blåbär har jag behållit i de skogsnära delarna, perfekt, mångfunktionell marktäckare

 

Den varmt gula Goldbukett i förgrunden och en kall gul nyans längre bak. Den senare tror jag är Flava. 

  

Här är det en del flocknäva som breder ut sig mellan buskarna. Den starkt gula runda busken i bakgrunden är en gulbladig berberis. 

Jordgubbstårta - accosiationer

 




Zoomad vy från huset

Det tog 10 år

Det krävdes  10 år av trädgårderarande för mig för att plantera fruktträd. Min satsning på ätbart har hittills mest resulterat i jordgubbar, bärbuskar och potatis men i den gångna helgen slog jag till och investerade i äppelträd. Och om jag ändå var i farten planterade jag två stycken. 

Som alltid drar det ena med det andra. Bästa platsen att plantera åtminstone det ena trädet på var förståss den öppna gräsmattan. Och ska man gräva där måste man lösa övergången mellan trädets territorium och gräset. 

Jag brukar normalt använda mig av en metallkant som heter Ever Edge, men den är lite för styv för att böja till en så liten cirkel som ett pelarträd behöver. Efter några minuters googlande fann jag en kant som jag inte kände till sedan tidigare, en produkt bestående av återvunnet kompositmaterial. Utseendet är tilltalande och den enda funktion som jag förväntar mig, att den ska hålla gräsmattan borta från trädet, verkar inte bli några problem, trots att den är endast 9 cm bred.

 

Gardening Edge, tror jag namnet var. Man kapar till rätt längd med såg. 6 st fästpinnar av metall ingår. 

 

före


efter

Och vad tyckte jag om den här kanten då? 

Jo, den är kraftig, 2-3 mm tjock men är ändå lätt att arbeta med. Jag skulle inte använda den på det sätt som den presenteras på förpackningen, dvs  ovan jord, eftersom gräset sticker då innanför på nolltid. Men som nergrävd spärr är den rejäl med en ovansida som tål att synas. Hela kanten är snygg, ska jag säga, inte plastig utan träimitation. Om den också fanns i bredare variant, ca 15 cm, skulle jag mycket väl kunna tänka mig att använda den till mina upphöjda rabatter där jag tillämpar dikeskant idag. 


Biten som blev över grävde jag ner runt en liten rabatt där en Miscantus sinensis 'Melapartus' håller på att resa sig


Kanten  finns i två färger, svart och sandfärgad på Rusta, av alla ställen. Ordinarie pris är 149 kr för 5 meter. (Fast jag betalade 99 kr som ska ha varit ett tillfälligt erbjudande.) Mycket bra pris jämfört med plåtkanter, men även de fula (ofta illgröna!!??) vågiga plastkanterna, som vår högst älskade 😝 Plantagen vill att vi ska förfula våra trädgårdar med, är dyrare! 
 
Nåväl. Det här inlägget skulle ju också handla om fruktträd.

Ue
Det ska bli spännande att se om det här smala pelarträdet (Malus domestica Greencats) kan hålla sig smal på egen hand och producera frukt samtidigt, som utlovat. 


Mitt andra fruktträd blev ett spaljéäpple vid namn Mio. Den ska få en spaljé av armeringsjärn så småningom, är tanken.

Blommor finns, som synes, på båda. Frågan är om de orkar med resor, nytt hem och produktion samtidigt. Tveksamt och kanske ej heller önskvärt. Det är rötter vi behöver i första hand. 

Klippa spirea

Min för närvarande hetaste passion är buskar och träd. Perenner är i all ära, man blir glad vid varje återseende och nöjd när de trivs, men att få träd och buskar att hitta sig till rätta i trädgården slår perennlyckan med råge. Vedartade växter är en större investering i både pengar och tid, man vill inte misslyckas. Att forma ett träd eller en buske till en tilltalande siluett är dessutom fantastiskt kul. 

En favorit på beskärningsfronten är spirea japonica. Jag ser den ibland lös och friväxande i offentliga planteringar och i privatträdgårdar och då kliar det i fingrarna ordentligt. På bara några veckor kan man omvandla en rufsig buske till en välformad och då förstår jag inte varför man inte gör det.  Våga klippa!


Goldmound har nu 5-6 år på nacken

 
och jag har format den från dag ett

Den växer i minimal mängd jord i halvskugga och är limegrön hela säsongen igenom. 

 

Magic Carpet är lite mer bortskämd med näring och vatten. Här nyklippt, så det karaktäristiska orange nyutskottet är borta. Tillfälligt. Det tar två veckor innan plantan skjuter nya skott.

 

Antony Waterer är den mest storvuxna av alla 


Nytillskottet Firelight nyss hemkommen och innan frisering
 

Och efter. Nu väntar jag med spänning på utvecklingen och är mycket nyfiken på vilket  sätt den skiljer sig från den påfallande lika Magic Carpet. Någon som vet?


Om jag kunde ha det så skoj att jag hade möjlighet att anlägga häckar, skulle jag plantera dubbla eller trippla häckar där mörk idegran skulle vara den höga häcken med färgstarka spirea  japonica Magic Carpet framför sig, formad till en mjuk rad, kanske med en blåbladig låg hosta längst fram. Det skulle jag älska att pyssla om och se på. 

Rams

I år känns våren som en evighet. Klart bättre än en vinterevighet, men min längtan efter vissa värmeälskande växter gör att jag upplever denna kalla vår som lite tjatig. Favotiter som judasträdet, ginkon, kopparlönnen, robinian och perukbusken har inte slagit ut ännu och jag går och väntar otåligt. 

En av fördelarna med denna kyliga vår är dock att man hinner lära känna sin vårträdgård lite bättre. 

Under en utav gårdagens många rundor i trädgården la jag märke till flera mycket bra sorter av rams som jag tycker är värda att uppmärksamma. Inga okända rariteter direkt, men ändå lite vid kanten av de vanliga plantskolorna vanliga sortiment. Botaniskt tillhör de inte samma släkte men har en del gemensamma nämnare, såsom lundkaraktär, utbredningsförmåga och siluett, förutom det svenska namnet. 

Jäteramsen finns ofta i överflöd i gamla trädgårdar, den är livskraftig och bildar stora bestånd. Om förutsättningarna är de rätta, dvs fukt och skugga finnes,  håller den sig snygg igenom hela säsongen. Hos mig växer jätteramsen i karantän, omgiven av berg.

En mycket vacker siluett, rak och mjuk på samma gång

 

Blomknopparna hänger som små pärlor under bladen 

 

En variegerad sort som jag oerfaret planterade i rabatt. Å andra sidan är det inte hela världen om så här vackra stjälkar sticker upp här där. 


En annan rams, småramsen (polygonatum humile) är betydligt mindre än sin storvuxna släkting, endast dryga 10 cm hög. I mitt tycke är den snyggare än andra jämförbara marktäckare, som t ex den  ofta omhuldade myskmandran. 

Småramsen bildar täta mattor. Här har de inte vecklat ut sina blad till fullo ännu.

 

Samma vita pärlor även på smårams


Tyvärr har jag ingen bra bild på en vinterramsen som är, som namnet antyder, vintergrön. Storleksmässigt är den halvvägs mellan de två tidigare och har lite styvare, tjockare bladverk. Konstigt nog är den också den sort som blir mest angripen av sniglar och snäckor. 


Vinterrams, Disporopsis pernyi


En nytt tillskott till ramssamlingen hittade jag på växtmarknad häromveckan. Den tillhör inte heller Polygonatum släktet, men kallas vipprams på svenska och påminner  om de andra. Blomman sitter dock samlade i vippor på stjälkens topp. Jag har ännu inte hittat någon bra växtplats för min nya lilla planta som tydligen ska växa till ett 60-80 cm högt, buskliknande bestånd. 


Mianthemum racemocum, vipprams


Behöver man pålitliga bakgrundsväxter till sin skuggplantering, under träd och andra solfattiga partier kan dessa rams vara stiliga alternativ.

Äntligen hosta

Det är inte förrän hostorna breder ut sig över bar mark och nervissnande lökväxter jag känner mig hemma i min trädgård. I år fick jag vänta ovanligt länge men utslagningen har nu kommit en bit på vägen. De krukodlade exemplaren har hunnit lite längre, men i vissa skuggiga rabatter är bladen fortfarande ihopkrullade och små. Det går inte fort i år. 

 

Blommor känns överflödiga i närheten av dessa spektakulära blad. 
Halcyon, Fire Island, Jume, Fie and Ice, en namnlös i mitten, High Society, Mount Everest (?), Cutting Edge och Valley's Chute


Jag är en året-runt-trädgård-fantast, men kan inte tänka mig en trädgård utan hostor, trots att de finns under jord under halva året. 

Hostor är stabilt härdiga, friska och anspråkslösa. Odlingsråden beskriver krav på fuktighetshållande jord och skugga, men min erfarenhet är att många sorter är väldigt toleranta. Hostans blad är dessutom så fiffigt konstruerad så att varje droppe regn tas till vara: de stora bladen fångar vattnet som sedan rinner ner i rörformad bladskaft till rötterna! 

Och färg och bladform finns väl för alla smaker? Det är en annan sak att det inte hos de stora kedjorna man hittar de snyggaste sorterna. Det största, av mig kända svenska sortimentet finns hos Bohus perenner i Våxtorp, norra Skåne, som dock inte har några bilder på sin hemsida, vad jag kan erfara. 

Sniglarnas aptit kan onekligen kasta skugga över hostalyckan. Jag skulle också vilja påstå att snäckorna, inte minst de små barnen,  gör minst lika stor skada.  Så jag nöjer mig inte med att jaga sniglarna, snäckor lever också farligt hos mig. 

Krokusar eller andra lökväxter runt en hosta kan vilseleda och locka till sig dessa skadedjur. Men det ultimata är att satsa på "snigelresistenta" sorter med tjocka blad. De blåbladiga hostorna är säkra kort. 


Rhododendronblomning

Nu blommar många tidiga rhododendronhybrider och trädgården genomgår säsongens första färgexplosion. 

Jag är en stor rhododendronfantast, dock inte pga blomningen utan pga vintergrönskan. Trädgårdens till naturen avgränsande delar är som gjorda för rhododendronodling med den sura jorden och tallarnas skugga som finns där. Under sådana förhållanden är rhododendron  ytterst lättodlade. Det enda jag gör är att jag lägger ut lite anpassat gödsel efter blomningen, fast inte ens det blir av varje år. 

Under mina tio år som rhododendronälskare har jag lärt mig att rhododendron visar tydligt om den inte mår bra. Det största hotet är kombinationen tjäle i backen och sol på vårvintern. Vattenbrist på försommaren påverkar tillväxten och nästa års blomning negativt. 

Rhododendron har kompakt rotsystem och är lätt att flytta. I stort sett alla rhododendron tål beskärning bra, även ganska hård sådan. 

En sak jag inte visste i början är att blomknopparna har en mycket starkare färg är den utslagna blomman. En vitblommande rhododendron kan mycket gärna ha en stark rosa knopp. En ljusgul har ofta häftiga orangefärgade knoppar. 

Med åren kom jag att föredra lite lösare blomklasar i mjuka färger och vill numera helst skippa röda sorter. Den starka färgen som Halvdan Lem och Scarlet Wonder har är för påträngande så här års, den skär sig med vårens annars skira färgskala. 


Dora Amatheis


Glesa Halvdan Lem och Pieris 'Mountain Fire' med sina röda nya blad till höger 

  

Goldkrone är senaste tillskottet till min "samling" av gula rhododendron. I verkligheten har den är starkare gul nyans åt det kalla hållet. 

 

Rhododendron makinoi 'Jens Jörgen Sörensen'  har de snyggaste bladen 

 

Sneezy är en gammal planta men har av olika anledningar inte mått bra under sin uppväxt. Blommar för första gången i år med mycket trevliga blomklasar. 


En utslagen Sneezy


Sneezy på nära  håll

 

Gletchernacht är den blåaste av alla, av mig kända, rhododendron

Princess Anne

  

Graziella

 

Den här rosa har jag inte koll på, den röda är storvuxna Halfdan Lem


Favoriten Goldbukett

 

med röda stänk i svalget

 


Även goldbukett har en starkare gul nyans i verkligheten än på bilden,  den här gången åt det varma hållet. 

Många sorter blommar lite senare, likaså azaleorna så jag lär återkomma till min trädgårds kära stöttepelare. 

Björkarna

Vi har inte ett, utan fyra vårdträd. 

 


De är nog lite yngre än mig själv, men var, liksom jag, fullvuxna när vi kom in i varandras liv. Det var kärlek vid första ögonkastet. Jag förstod med en gång att de gjorde hela trädgården. Det var vildvuxet överallt, nästan helt utan kulturväxter, men det var ändå en trädgård. 

Redan husets förra ägare uppvaktades av bedjande grannar som ville fälla. Han var norrman och en norrman fäller inte björkar, lär han ha sagt. Nytt hopp tändes på de omkringliggande skuggiga uteplatserna när han sålde till oss men det dröjde inte länge innan konflikten var ett faktum. Oturen gav björkmotståndarna ännu en granne som vägrade tillmötesgå deras önskan. Dungan om de fem björkarna skulle stå kvar och fortsätta att växa.

Ingen av oss var dock helt hårdnackad. Vi anlitade arborist för att smala in den sammanväxta trädkronan (en björk fälldes, vilket jag ångrar) och grannarna hälsar faktiskt fortfarande. Men jag lärde mig att stora träd väcker starka känslor. När det handlar om skugga tvekar man inte att riskera långa relationer för att få sin vilja igenom.  


I en liten upphöjd hostaplantering under björkarna växer minipåskliljor på våren

 


I slutet av april 


Varför  älskar jag dem? Skuggar gör dem även i vår trädgård. Hela dagen. Solen går runt dem och skuggan vandrar från väster till öster. Mitt på dagen ligger skuggan på huset och när det blåser och löven rör sig känns det inne i huset som att hela världen gungar. 

Jag har försökt föreställa mig trädgården utan björkarna. Om de inte fanns, om vi inte hade trädskugga i söder, skulle vi behöva markiser för att skydda oss själva, våra golv och våra möbler. Då blir valet enkelt.

I all trädgårdslitteratur avråds vi från björkar. De är törstiga, har aggressiva rötter och skräpar med pollen, frön, löv och grenar. Allt det här är sant, men livet har lärt mig att älska det ofullkomliga. 

Tänk om det är så att de där rötterna dränerar en plats som tar emot ett delvis kalt bergs regnvatten. Vid störtregn rinner tre små bäckar från berget rakt ner i trädgården, så det är mycket vatten vi pratar om. 

Tänk om det är så att den stora mängd löv som faller på hösten skyddar plantorna runt omkring på vintern. Överskottet krattas och blir snabbt till kompostjord. 

Tänk att det kan hängas gungor och hängmattor i deras starka grenar där små barn och åldrande tanter, ja, till och med fullvuxna män kan finna ro. 

Den täta kronan ger skydd inte bara mot solen utan även mot lättare sommarregn. Ibland står jag där under och väntar ut en skur, när jag vill slutföra det jag håller på med. Och det finns få träd som kan konkurrera med de där stammarna. 


Fotat för några dagar sedan, mitt i en fika, sittandes på uteplatsen när kameran låg på bordet. Så här upplever jag dem. 



Gaffelolvon genom en säsong

Gaffelolvon är ett utav mina favoritträd. Jag uppskattar det för sin långa säsong med tidig blomning, välformade blad och ovanliga höstfärg.

Mitt exemplar kommer från en utförsäljning på Botaniska trädgården och har många år på nacken. Trädet ligger, på grund av sitt tidiga bladutsprång, i farozonen för rådjursattacker och har blivit rejält "beskuren" några gånger. Jag har också hjälpt till och tagit bort de nedersta grenarna för att få fram en smalare form. Även som enstämmigt träd är gaffelolvonet ganska brett och yvigt fast ändå på ett elegant sätt. Jag är mycket förtjust i grenverket, som framträder när trädet är naket. 


  

Jag lägger på ett svart nät på senvintern för säkerhets skull. Det slutar alltid med att jag får klippa loss nätet för att inte skada de söta bladen som tränger igenom. 

  

Tidigt uppvaknande, först ut på våren av alla mina träd

 

Blommor och blad slår ut samtidigt


Flata blomställningar som vi känner igen från andra olvon

 
Några dagar senare tar vackert ådrade blad över föreställningen

 

Tidig höst börjar bladen skifta i lila

 

Och den där fantastiska höstfärgen. Åh så vackert!

 

Srora auberginfärgade blad 

 


som sitter kvar länge


och gulnar så småningom 

  

och faller till marken till slut. Under hela vinter sitter sedan tudelade, gaffelliknande knoppar på grenspetsarna och väntar på våren. 


Och hur stort blir då ett gaffelolvon som fullvuxet? På Botaniska trädgården finns ett flerstammig exemplar som sägs vara runt 50 år gammalt. Det påminner mer om en buske än ett träd och har en bredd, som de flesta av oss vill undvika. Forma därför gärna ett ungt träd till enstammigt, långsamt, men bestämt.  Se till att ljuset tränger in i kronan för att undvika kala grenar. 

Höjden stannar nog på dryga tre meter, skulle jag gissa. Växtakten är långsam i början, men snabbar på en aning efter en etableringsfas. Någon ohyra, sjukdom eller frostskador har jag inte noterat under de 7-8 åren jag har haft trädet i min ägo. 

I dag

Det är nästan att jag får nypa mig i armen. Är det verklighet eller dröm? 

Jag har nu fått behålla mina blommande tulpaner i typ hela två veckor. Det känns som en gåva från ovan.

Jag brukar aldrig planera för tulpanblomningen utan köper, nästan lite motvilligt, lökar på rea sent på hösten. Det får inte kosta för mycket,  eftersom jag inte kan räkna med att få uppleva dem i blom. 

En del tulpaner gick mycket riktigt åt tidigare på våren, men när gräset i naturen växer till sig och buskarna slår ut, blir djursbesöken glesare.

'Purissima'

 
Det är svårt att återge, men  Purissima ändrar färg från blekgul till vit under blomningen. En storvuxen tulpan. 

 

En överraskande tjusig,  relativt kort sort som Bambi inte hade upptäckt när han var på besök


''Del Piero' får tydligare och tydligare rosa kanter allt eftersom

 

Av kyliga 'Candy Prince' finns det bara tre stycken kvar

   

'Claudia' har också gått åt. Den blommar i nästan samma färg som löjtnantshjärtan och bergenia OCH samtidigt. Hos mig i alla fall. 

 

Fast runt löjtnantshjärtat finns bara tre stycken kvar. 


En minitulpan som blommar och förökar sig varje år. Tulipa kaufmanniana 'Concerto'. 


Jag har två tre tulpanbestånd kvar som ännu inte har slagit ut, två är kortväxande botaniska tulpaner som återkommer varje år och det tredje är en senblommande som har 2-3 blomknoppar på varje stjälk. I det här kyliga vårvädret lär det tyvärr dröja innan dessa slår ut. Det är inte kul när vårblomningen går över på en vecka, men årets utveckling måste vara av det långsammaste slaget. 



En gåta är löst

I januari, när törsten efter trädgårdsliv är som störst säljer plantskolorna kamelior i knopp. De är inte billiga och absolut inte lättskötta. Utan orangeri eller motsvarande ljus och sval plats är kamelian dödsdömd. Tror de flesta. 

För några år sedan kom jag över en tilltufsad planta för 100 kr. Jag har haft den ute i kruka året runt, med undantag för långvariga sköldperioder (minus 4-5 grader eller under), då jag lyfte in den i vardagsrummet. När det blev mildare igen, åkte den ut direkt. Det självklara, bra torvblandad jord och regelbunden vattning skötte jag till punkt och pricka. 

Kamelian växte till sig men utvecklade inge blomknoppar på 2-3 år. Men förra året fick jag till slut en blomma, den slog ut i maj. 


Bild från våren 2014

Den här positiva erfarenheten gjorde att jag slog till i vintras och köpte en kamelia till. Utan namn och etikett. Så lite knoppar och så bra rötter som möjligt. Mitt enda önskemål var att den inte ska vara samma sort som min gamla. 

Den nya plantan har inte varit inne i huset överhuvudtaget, men vintern var ju mild. Dock inte utan minus.


Nu behöver jag inte undra längre vilken sorts blomma plantan ska leverera. 

 

Och flera blommor är att vänta

Min "gamla" kamelia har också blomknoppar, 4-5 stycken, så kamelior klarar sig visst - med lite stöttning - i  vårt västkustklimat. 

Nästa  gång ska jag testa en namngiven skönhet, en ljusrosa eller vit. 

Taggat med: 

Äldre inlägg