Vid min senaste fotorunda förundrades jag lite över min fäbless för röda inslag i rabatterna.  Jag har haft rött (i kombination med rosa och orange) som tema på en uteplats, men i rabatterna är allting så mycket mer komplicerat. 

Apropå vackra blad. Rhododendron kan överraska en även efter blomningen.

  

Medan en annan är så gott som värdelös utan sina blommor. Dahlia  Mambo.

Astilbe 'Fatal' i knopp

Jag har väldigt dåligt självförtroende när det kommer till vissa växter. Att inte lyckas med pioner, klematis och iris svider, minst sagt. Jag tror mig behärska det mesta om dessa klassiska växter i teorin, men, nej, det vill sig inte. 

Och iris vill man ju ha. Blomningen är kort, men vacker, läcker i formen och variationsrik i färg. Doften är svag men angenäm och väcker minnen från barndomens fantasieggande besök i nerlagd och vildvuxen kyrkogård där en liten moster, avliden som bebis, låg begravd. 

Efter blomningen bryter bladen mot de flesta andra former som förekommer i en trädgård, som silvrigt blåa raka svärd. Variegerade bladformer har jag betalat multi för att kunna njuta av under en stor del av året. 

De är inte nåt vidare lättodlade, irisarna. 

Lera finnas det inte tillstymmelse till här uppe på berget och lucker, sur skogsjord gör ingen iris glad, vill jag påstå.

Att de skulle trivas i torra lägen, nära husvägg och under takutsprång, som jag läste en gång i en av våra trädgårdstidningar, kan jag bestämt avfärda. Det gör de inte.

Men i år har jag ändå fått uppleva något oväntat, två namnsorter av iris germanica, som aldrig tidigare har blommat, har visat upp sig .

Hur påverkar det kyliga, blöta vår- och försommarvädret våra trädgårdar? 

Eftersläpningen i blomning är si så där 2-3 veckor jämfört med förra året. Det sägs att det har kommit dubbelt så mycket regn i maj än genomsnittet. Å andra sidan var 2014 ett år när vi oroade oss för att allt skulle vara överblommat i augusti. Vi hade en ovanligt tidig och varm vår och i år är det tvärtom. Fast det brukar jämna ut sig i slutändan. 

Vissa växter älskar det svala vädret medan värmeälskande sorter har knappt orkat veckla ut sina blad till midsommar. Det är relativt lätt att lägga märke till avvikelser jämfört med tidigare år med mer normal (genomsnittlig) väderlek. 

Många sommarblommor utvecklas långsamt, luktärterna är fina, men små och zinniorna, som jag brukar tycka är lättodlade, blir ingenting av. 

Tagetesen 'Vanilla' har  däremot överträffat alla förväntningar. Fröna grodde snabbt och har fortsatt att utvecklas i jämn takt. Plantorna har blivit buskiga utan att tjuvas. Bra jobbat. Sniglarna har inte heller hittat till krukorna. De skulle bara våga.

En annan som stortrivs är penséerna. De första plantorna köpte jag i slutet av februari och fortsätter det så här kommer de att hålla till Halloween. Vill man det? 

 

En blek 'Piilu'

 

'Ville de Lyon'

 

'Hagley Hybrid'

Jag misstänker liknande utslag på dagliljorna, som också ser mycket lovande ut i år, tack vore allt regn, gissar jag. Det får vi återkomma till. 

Analyser av det slaget underlättas ju markant av det bildmaterial som bloggandet fört med sig. Olika år är det olika växter man lyckas med och helt plötsligt inser man vad det kan bero på. Att läsa till sig kunskap i litteraturen är liksom inte samma sak. Det går inte in på samm sätt. 

Min fäbless för gula inslag i trädgården har knappast undgått någon. Små ljuvliga solsubstitut som lyser upp när den riktiga solen där uppe vägrar visa sig. Välbehövliga i dessa dagar, dessvärre.

En ny favorit bland sommarblommorna, väldigt lätt att driva upp från frön och förgrenar sig på egen hand.  Odlas i kruka, som alla sommarblommor hos mig. 

Idag ska vi göra utflykt till Martha Ristorps och Karsten Frängårds alldeles fantastiska trädgård i Ljungskile, Bohuslän. Jag har vid mitt besök den 6 juni fått Marthas välsignelse till ett inlägg. 

Det är för en amatörfotograf, som jag, inte möjligt att göra trädgården rättvisa på några få bilder, den måste ses och upplevas.  Man möter en enastående artrikedom, en utsökt samling av växter som har bäddats in i en naturalistisk trädgårdsdesign på flera tusen ypperligt välskötta kvadratmeter.

Man lär sig hela tiden. 

Det var oerfaren, nykläckt trädgårdsfantast som föll för en lilablommande magnolia på plantskolan och köpte den utan att veta något om den eller att ha förberett en bädd för den. En liten planta som skulle bli ett träd av för denne trädgårdsfantast (alltså mig) okänd storlek.

Magnolian tillhör liliiflora-gruppen och heter Susan. Den hamnade på ett för trångt ställe, men växte och blommade med några enstaka blommor varje år.  Våren 2013 frös den tillbaka helt, men sköt några gröna skott från basen i augusti samma år. Då lät jag den stå kvar, den var fulful, men jag hade inte hjärta att gräva upp den. 

Våren 2014 kom ännu fler gröna skott och jag klippte bort alla döda grenar.  Ingen blomning. Sommaren 2014 var trädet helt grönt igen och i augusti blommade den med tre blommor. 

Då tänkte jag: ok, det blir väl ingen blomning till våren. 

Fel hade jag, för blomningen kom som tåget (förr i tiden).  Och nu vägrar Susan sluta blomma. Hon är inne på tredje ansatsen. 

Jag har gått och funderat länge på att byta ut barnens enkla gunga mot en hängstol. Redan förra sommaren var jag spekulant på en modell av konstrotting från Ikea, men den sålde slut när jag väl bestämt mig.  

I år hittade jag en makramévariant på Åhéns tidigt på säsongen, men eftersom det inte gavs möjlighet att provsitta den, surade jag och avstod. Tills nu. Jag köpte den till slut på vinst och förlust, till min yngsta sons stora glädje. Han satt i den en timme i full rustning (IPad, hörlurar och glass) och gav hängstolen godkänt.

Hållbarheten vågar jag inte tänka på, även om ingen i familjen väger ens i närheten av  den angivna högsta gränsen på 110 kg. Jag kan komma att bli arg när den går av, känner jag på mig. 

Förhoppningen är att garnet snabbt torkar upp efter regn, fast vi har också funderat på att utrusta hängstolen med krokar så den blir lätt att hänga av och på. 

Nu ska jag bara köpa mig disciplin att ta det lugnt och sitta still nån gång.

Jag måste bara visa våra grannars buskpion som blommar just nu. Jag ville inte exponera huset när jag tog bilderna, så utifrån fotot är det svårt att förstå hur stor och välmående den är, kanske 2,5-3 meter i diameter. Den största jag har sett i privat ego. 

Är man, som jag, förtjust i vedartade växter och vill ha många är acer palmatum en tacksam art att leka med. Träden är små och långsamtväxande så man får plats för många. De utmärker sig visserligen inte med att vara långlivade, men har många andra fördelar som gör dem odlingsvärda: udda färger, läckra bladformer, tidigt bladutsprång och vackra höstfärger. Men det är deras miniatyrformat som fascinerar mig mest. Ingen skuggande jättekrona och inget rotsystem som breder ut sig. Jag brukar inte drabbas av skadegörande på mina lönnar och inte heller rådjuren har gett sig på dem. Så svårodlade är de inte, i alla fall inte på västkusten. 

Orange Dream slår ut tidigast i en för våren udda orangeröd färg

 

som sedan bleknar till gulgröna nyanser

 

Snygga blad är mumma, har jag  med tiden förstått. Från att ha blivit trädgårdstok tack vore en fluffig, gräddtårta-liknande blommande pion hos grannen (bl a) har jag nu kommit dithän att jag funderar på att göra mig av med mina pioner och ersätta dem med växter med vackra blad. 

Här kommer lite blandad kompott på mina bladfavoriter  just nu. Japanska lönnar och hostor går under egen kategori och får eget  inlägg så småningom. 

Nyinförskaffade silverbusken ska testas för både krukodling och frisering/formklippning. Ska vara lättodlad, tålig och snabbväxande.