Jag ser mig själv som prydnadsträdgårdsfantast och blev själv förvånad när jag insåg hur mycket ätbart jag ändå odlar " vid sidan om". 

Så här års får man sin belöning. Det är till och med så att tillvaratagandet av trädgårdens frukter tar all min tid just nu. Det är pilligt och tidskrävande att plocka bär, men roligt och avkopplande. Det hjälper verkligen till att hålla humöret uppe i det här gråa vädret. 

Jag gillar mörkbladiga buskar och träd och har hunnit skaffa mig några sorter, bl a en perukbuske, några lönnar, två fläder och två mörkbladiga bokar i minivariant. Efter att ha cyklat förbi några stiliga och välskötta plantor i flera år till och från mitt arbete har jag numera även två exemplar av den mörkbladiga smällspirean.

Psysocarpus opulifolius 'Diabolo', även kallad djävulsbuske, utmärker sig, tillsammans med fläder, med sin tilltalande blomning. Den är lite av en kameleont, åtminstone vad gäller färgen på blommorna. Blomknopparna är rosa och de nyutslagna blommorna är vita men börjar skifta i rött efter ett tag. Kul växt med andra ord. 

 

och är vackra i sig

 

så jag får fundera på om de ska vara kvar

Den här färgskalan är ju inte helt enkelt att åstadkomma i trädgårdssammanhang. 

 

'Diabolo' tål torra förhållanden bra och utvecklar sina finaste nyanser i stark sol. Regelbunden beskärning är dock ett måste för att få fram en vacker överhängande form och för att behålla en tät buske. Tidpunkten för beskärningen är inte så noga.

I början av min trädgårdskarrier var jag mycket intresserad av blomning och färger och det skulle naturligtvis bli matchat och färgstämt. Rosa-vit och vit-silver-blå rabatter fanns överallt så jag ville, så klart, komma på nåt nytt. Kombinationen av rött-rosa-orange var jag länge besatt av, är till viss del än idag. Blått brydde jag mig till en början inte om, men såsmåningom skaffade jag mig ändå några blåblommande växter och anlade en blå rabatt.

Med tiden har färgernas betydelse minskat för mig och bladverk och form blivit viktigare. I min cottage garden - avdelning slänger jag numera ner perenner helt utan någon tanke på färg. Det finns så mycket andra parametrar att tänka på, typ behov av jordmån, vatten och sol, härdighet och växtkraft,  blomningstid, utseende efter blomning, höjd osv. Färgmatchning har hamnat långt ner på prioriteringslistan.

Det blir nämligen ganska bra ändå. Skulle det bli någon störande färgkrock varar det inte så länge i alla fall. Består rabatten av välmående växter med något slags prydnadsvärde hela säsongen igenom blir även helhetsintrycket till belåtenhet, åtminstone för mig själv, vilket är det enda som räknas, eller hur?

Likaså den vita stäppsalvian som jag upplever som mer lättodlad än de andra sorterna. 

  

En härlig mörkblå färg 

Alltid, när jag har besökare i trädgården, får jag höra att det är - trots massvis med bilder bloggen - svårt att föreställa sig hur trädgården hänger ihop. 

Det är min egna erfarenhet också när jag gästar andra trädgårdar. Det är först vid besök i verkligheten man får förståelse och känsla för det man har sett på bloggen. 

Samtidigt är det jättespännande att känna igen vyer och lägga pysslet i huvudet. 

Karta borde i och för sig nästan vara ett obligatorium när man håller på och visar upp sin trädgård på nätet, men inte ens det har jag. Dåligt, tycker jag själv, men vår tomt är så himla svårritad, så jag mäktar inte med utmaningen. Nivåskillnader, klippor och berghällar omöjliggör uppmätningen för en amatör som jag. Plottrigt är det också.

 

Fortsätter envist på temat odlingsvärda, blommande buskar. 

Den mörka flikflädern Sambucus nigra 'Black Lace' är en mycket lättodlad och snabbväxande buske med ett, i mitt tycke, mycket exotiskt utseende. Det är nog den mörkaste av alla mörkbladiga växter och drar på sig mycket uppmärksamhet i en grön omgivning. I synnerhet när den blommar.

Blommorna slår ut något senare än på den vanliga flädern och färgen är härligt rosa i början av blomningen, bleknar dock allt eftersom. 

I mitt trädgårdsintresses centrum står sedan några år tillbaka träd och buskar. Jag är ständigt på jakt efter långsamtväxande vedartade växter som inte blir alltför stora och som regaerar bra på beskärning. (Uttrycket " tål beskärning" tycker jag är ganska intetsägande, eftersom alla träd och buskar tål beskärning i den meningen att de överlever, frågan är, om de utvecklas till det bättre eller sämre efter beskärningen.)

Nå ja. Det är inte om beskärning jag ska skriva om idag utan om dogwoods, som är den engelska benämningen på kornell. Blomsterkornellen har två snarlika varianter, den ena härstammar från Asien och kallas cornus kousa, den andra är dess amerikanska motsvarighet och kallas cornus florida. Den senare uppges vara mindre härdig, men jag har sett ytterst välmående exemplar i zon 3. Själv har jag ingen, men är sugen.

Jag har hittills testat två sorter av cornus kousa och den oblomvillighet som dessa små träd eller buskar beskylls för på nätet kan jag inte bekräfta. 

Cornus kousa var. Chinenis börjar blomma i mitten av juni hos mig. Bilden är tagen från husets övervåning.

I början är blommorna svagt cremfärgade och ganska små

 

Mina två exemplar av cornus kousa växer gärna på bredden, men jag har sett uppåtsträvande exemplar, så det varierar nog. Jag brukar klippa bort nya skott som skjuter iväg allt för oproportionerligt från lövmassan, vilket förstärker bredden. De välformade, ådrade bladen hänger neråt och grenarna lägger sig vågrätt, lager på lager. 

Så även om blomsterkornellen inte skulle blomma, vilket trots allt är vanligt i unga år,  är den en mycket odlingsvärd växt som med sina överhängande, horisontella växtsätt och fantastiska höstfärger. 

Jag hittar tyvärr bara en gammal bild i höstskrud där min första planta var ung. 

Det är dags för en fotorunda i innegården. 

Vi befinner oss norr om huset på vår entrésida. Växterna här måste tåla skugga från höst till vår och stark sol på sommaren. "Golvet " måste vara slitstarkt, det är mycket trafik in och ut och mellan huset och garaget.