Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...

Om

 

Jag vill dra mig till minnes statistik i gamla skolböcker om att endast 4% av världens befolkning äger en bit av jordens yta. Jag tillhör sedan 13 år den lyckligt lottade lilla skaran och tänker ofta på att denna häpnadsväckande fördelning påkallar ett stort ansvar. Hur regerar jag bäst i mitt rike? Jag söker svar med ett stort intresse för växter och utomhusmiljöer och ett litet hopp om att inspirera andra trädgårdsägare. Trädgården ligger i Göteborg och har ambitionen att vara tilltalande året runt. Öppen för besökare efter överenskommelse. Välkommen!

  


Samlingsplats för trädgårdsbloggar

Deltar i Tusen Trädgårdar

Www.trädgårdsriket.se



 

Klicka på bilden/texten så kommer du till ett inlägg som beskriver det aktuella området

Entrésidan


Berget


Diagonallinjen 


Bladväxtrabatten


Hassellunden


Körsbärslunden


Björkarna


Skogskanten


Stora perennrabatten


Alunrotrabatten


Dagliljerondellen


Altanen i söder


Röda rummet

Presentation



Senaste inlägg

Visar inlägg från juli 2015

Tillbaka till bloggens startsida

Årets sommarblommor


I rabatterna odlar jag uteslutande vedartade och perenna växter, men samtidigt älskar jag sommarblommornas färgprakt och har en del av dessa i krukor.  På våren väljer jag penséer och gyllenlack medan sommarsortimentet består huvudsakligen av pelargonior, dahlior och fuchsior, eftersom dessa går att övervintra. 

Jag har länge tyckt att fuchsior är underskattade i detta svala land. De är lättodlade och älskar klimatet. Man kan köpa sticklingar i februari för nästan inga pengar om man inte vill/kan övervintra. En fem centimeter stor stickling kan växa till en 60-70 cm hög buske på bara några månader och blomma enda till jul, om man skyddar den från tillfällig frost. Fuchsior behöver nämligen vare sig värme eller sol för att blomma. Vatten och näring och några plusgrader räcker. Man kan med fördel placera fuchsior på husets norrsida. 

Övervintringen kräver visserligen lite fingertoppskänsla, men det finns sorter som är relativt snälla. Det är få saker som gör en så stolt som ett gammalt, knotigt fuchsiaträd i blom. 


Jag är inte alls kräsen vad gäller form och färg på blommorna, men föredrar upprättväxande eller buskiga plantor framför hängande. Hängande sorter ställer jag på piedestal. Amplar är jag inte så förtjust i, det blir bara jobbigt med underhåll och vattning. 

 


På entrétrappan i norr samlar jag hostor, kamelior och fuchsior. Längst ner en rosa snöflinga.

 

 


Det är bara två enkla saker som man ska komma ihåg för att få rik blomning på sina sommarfavoriter: att näringsvattna hela säsongen igenom och plocka bort vissna blommor. Lagom storlek på krukan är möjligen en tredje framgångsfaktor. Pelargonior vill stå trångt, medan man ska undvika att trycka till jorden kring fuchsiornas rötter. 

 


Dahlior ska ha stor behållare och så mycket jord som möjligt

 



 



Jag undviker att köpa "riktiga"  sommarblommor, sådana som slängs på hösten, det känns fuskigt. Då är det roligare att så, det blir en kul sysselsättning på senvintern, när det inte finns så mycket annat att göra.

I år sådde jag zinnior, som inte funkade alls, storblommig tagetes, klockranka och luktärt. Tagetesen blev årets charmör, oj så lättodlad den är! 

 


I år har jag frodiga, blekgula tagetes lite varstans. 


 



Fyllda petonian 'Double Lavender' köpte jag som stickling och jag var mycket skeptisk de första månaderna. Men den artade sig sakteligen. Blommorna mäter ca 8 cm i diameter. 

 


Ovanligt blå, lågväxande och väldoftande luktärt i vanlig balkonglåda, vid namn Purple Cupid.  Om det nu var rätt fröer i påsen, som avbildade rosalila blommor.  Luktärtens frön gror lätt, men fortsättningen är lite knöligare, jag förlorar en del plantor varje år. 

Sensommarfavoriten klockrankan har det kämpigt denna kalla sommar, men en utav mina tre plantor har nu börjat bilda blomknoppar. 

Jag tar gärna emot tips om sommarblommor som är enkla att dra upp från frön. Vilka lyckas ni med? 

Jag odlar ätbart!

Jag ser mig själv som prydnadsträdgårdsfantast och blev själv förvånad när jag insåg hur mycket ätbart jag ändå odlar " vid sidan om". 

Så här års får man sin belöning. Det är till och med så att tillvaratagandet av trädgårdens frukter tar all min tid just nu. Det är pilligt och tidskrävande att plocka bär, men roligt och avkopplande. Det hjälper verkligen till att hålla humöret uppe i det här gråa vädret. 

Jonkheer van Tets och Öjebyn (röda respektive svarta vinbär) ger båda bra skörd av smakrika bär. Krusbärsbusken är mer oförutsägbar. 

  

Jag styckfryser de repade bären på bakplåtspapper. Favoritreceptet är att mixa valfri mängd frysta bär med en mogen banan och äta "glassen" direkt med naturell yoghurt och cocuschips. Funkar med alla sorters bär, förståss, men röda vinbär tjänar mest på bananens sötma. 


Squash är en enkel match att odla. Vilken växtkraft! Men se upp för löss.

 

För vår familj räcker det med en enda planta (jag odlar den i en stor zinkbytta), det är flera frukter på gång hela tiden. 


Mandelpotatisodlingen har också gått bra, även om jag inte är så förtjust i att den frodiga blasten gömmer en del sniglar. 


Efter två års uppehåll pga frystorka våren 2013 ger även skogsblåbären, som växer naturligt på vår tomt, en bra skörd i år. Våra björnbär och amerikanska blåbär mognar inte än på ett bra tag. Det går inte fort i rabatterna i år. 

Idag vaknade vi till moln på himmeln och hela 13 grader. Efter gårdagens 20 ml regn hoppas jag verkligen att temperaturen kan jobba upp sig lite de kommande dagarna. 

Smällspirea

Jag gillar mörkbladiga buskar och träd och har hunnit skaffa mig några sorter, bl a en perukbuske, några lönnar, två fläder och två mörkbladiga bokar i minivariant. Efter att ha cyklat förbi några stiliga och välskötta plantor i flera år till och från mitt arbete har jag numera även två exemplar av den mörkbladiga smällspirean.

Psysocarpus opulifolius 'Diabolo', även kallad djävulsbuske, utmärker sig, tillsammans med fläder, med sin tilltalande blomning. Den är lite av en kameleont, åtminstone vad gäller färgen på blommorna. Blomknopparna är rosa och de nyutslagna blommorna är vita men börjar skifta i rött efter ett tag. Kul växt med andra ord. 

 

 

Dessa två bilder är tagna den 30 juni

 

Och samma buske några veckor senare. I förgrunden gulbladig berberis. 

 


Jag vet inte om komboförsöket med gul-orange liljor är så lyckat. Jag kan tycka att liljorna stör buskens vackra siluett.


 
Smällspirean klarar höga estetiska krav alldeles på egen hand

 


Fast liljorna förstärker utan tvekan det eldiga intrycket


och är vackra i sig

 

så jag får fundera på om de ska vara kvar


Den här färgskalan är ju inte helt enkelt att åstadkomma i trädgårdssammanhang. 

 



'Diabolo' tål torra förhållanden bra och utvecklar sina finaste nyanser i stark sol. Regelbunden beskärning är dock ett måste för att få fram en vacker överhängande form och för att behålla en tät buske. Tidpunkten för beskärningen är inte så noga.

Det finns flera namsorter av den mörkbladiga smällspirean. 'Little Devil' ska vara lite nättare storleksmässigt, med mindre växtkraft och mindre blad. I övrigt är det svårt att se någon skillnad mellan dem, åtminstone på plantskolan. Det samma gäller 'Sommer Wine', jag kan inte se eller utläsa några för- och nackdelar med respektive sort. Någon som vet?

Gulbladiga 'Darts Gold' blir alldeles lik en vinbärsbuske eftersom bladen mörknar under säsongen. Bladknatenerna bränns lätt av solen, vilket säkert kan undvikas i skugga. 

Nya 'Amber Jubilee' odlar jag i kruka för att utforska vilken solmängd ger de starkaste orange nyanserna. Hittills har den bara blivit grönare och grönare under sin korta tid hos mig. 

Hur gick detta till?

I början av min trädgårdskarrier var jag mycket intresserad av blomning och färger och det skulle naturligtvis bli matchat och färgstämt. Rosa-vit och vit-silver-blå rabatter fanns överallt så jag ville, så klart, komma på nåt nytt. Kombinationen av rött-rosa-orange var jag länge besatt av, är till viss del än idag. Blått brydde jag mig till en början inte om, men såsmåningom skaffade jag mig ändå några blåblommande växter och anlade en blå rabatt.


Nävan Rozanne och klematisen Annabell är kvarlevor från min blåa period.

Med tiden har färgernas betydelse minskat för mig och bladverk och form blivit viktigare. I min cottage garden - avdelning slänger jag numera ner perenner helt utan någon tanke på färg. Det finns så mycket andra parametrar att tänka på, typ behov av jordmån, vatten och sol, härdighet och växtkraft,  blomningstid, utseende efter blomning, höjd osv. Färgmatchning har hamnat långt ner på prioriteringslistan.

Det blir nämligen ganska bra ändå. Skulle det bli någon störande färgkrock varar det inte så länge i alla fall. Består rabatten av välmående växter med något slags prydnadsvärde hela säsongen igenom blir även helhetsintrycket till belåtenhet, åtminstone för mig själv, vilket är det enda som räknas, eller hur?

 

Rabatterna vid foten av vårt berg. Närmast huset finns en traditionell perennrabatt och vid skogskanten längre bort naturlika planteringar. 


En perennrabatt i sol är det nog det svåraste man kan ge sig på i trädgårdssammanhang. Min här är omgjord måååånga gånger.

 

Och den har med tiden blivit ganska vit-rosa-blå, trots allt. Och silvrig.

 

Nejlikan som håller på att blomma över på denna bild är en favorit, rekommenderas varmt i framkanten av en rabatt.

  

Likaså den vita stäppsalvian som jag upplever som mer lättodlad än de andra sorterna. 

 

Pioner är min achilleshäl. Den enda som ser någorlunda ut heter Festiva Maxima.

 

Stäppsalvian Caradonna verkar hamnat på rätt plats i år. 

 

Stjärsnflocka blommar gärna och länge

Vilka är då mina favoriter för en solig, cottage garden - inspirerad blommande rabatt?

För det första bör man putta in någon buske eller ett flerstämmigt litet träd, det ger stabilitet, tyngd och vintersiluett. Jag har tre bolltujor, en japansk lönn och ett zonkämpande judasträd i min rabatt. Hade jag haft större budget, hade jag satsat på buxbombollar istället för tuja. Höga japanska gräs är en annan oumbärlig ingrediens hos mig, de är värdefulla året runt med undantag för en dipp på våren (april, maj). Rosor kan också vara stomme om man är romantiskt lagd och har en ängels tålamod. 

När det gäller perenner hade jag förr höga tankar om pioner, men de funkar inte hos mig. Fyllda luktpioner är rent av överskattade, sällan har jag sett några som orkar hålla upp sina blommor och inte lägger sig. De gör sig bäst på bild, tyvärr, tyvärr! Arter blommar enkelt och kort men har ofta läckra blad och fröställningar. 

Stjärnflocka, iris, stäppsalvia, i skuggigare delar astilbe och flox har jag bra erfarenhet av. Dagliljor drabbas förr eller senare av en larv som förvränger blommorna, så jag kan tyvärr inte rekommendera dem, men förmår inte heller slänga mina. Jag behåller dem för deras tidiga grönska och bladverk, trots att de är även snigelvänliga. Nävor väver bra. Ridarsporre  och stormhatt har jag nyligen blivit frälst av, stabila, höga växter är inte fel. 
  

En härlig mörkblå färg 


Och sist men inte minst, ett litet omsorgsfullt valt gult inslag blir pricken på i-et. Det är säkert. Daggkåpa är lagom gul, men bör klippas ner i tid för att undvika fröplantor i besvärande mängd. Hos mig kommer gula dagliljor och höstöga att fylla deras roll längre fram. 


Sommarvyer

Alltid, när jag har besökare i trädgården, får jag höra att det är - trots massvis med bilder bloggen - svårt att föreställa sig hur trädgården hänger ihop. 

Det är min egna erfarenhet också när jag gästar andra trädgårdar. Det är först vid besök i verkligheten man får förståelse och känsla för det man har sett på bloggen. 

Samtidigt är det jättespännande att känna igen vyer och lägga pysslet i huvudet. 

Karta borde i och för sig nästan vara ett obligatorium när man håller på och visar upp sin trädgård på nätet, men inte ens det har jag. Dåligt, tycker jag själv, men vår tomt är så himla svårritad, så jag mäktar inte med utmaningen. Nivåskillnader, klippor och berghällar omöjliggör uppmätningen för en amatör som jag. Plottrigt är det också.


En av våra tre ingångar skymtar längst bort mellan sockertoppen och alunrotrabatten


 
Samma område från en annan vinkel. Gräsmattan ska ge vika för ett orangeri, om jag får bestämma. 


Här har jag backat en del, men man känner det som är längst bort. 

 

Backat ännu mera. Det är svårt att se höngstolen härifrån, men den hänger där under björkarna.

 

Och här har jag snurrat 180 grader mot berget.

 

Det här var trädgårdens diagonallinje. Det sägs att man ska behålla den öppen för då upplevs trädgården större. 

Med hjälp av videoklipp skulle man förståss kunna orientera sig ännu bättre. Men vill man det?  Att visa upp allt och inte lämna något kvar åt fantasin?

Mörkbladiga fläder

Fortsätter envist på temat odlingsvärda, blommande buskar. 

Den mörka flikflädern Sambucus nigra 'Black Lace' är en mycket lättodlad och snabbväxande buske med ett, i mitt tycke, mycket exotiskt utseende. Det är nog den mörkaste av alla mörkbladiga växter och drar på sig mycket uppmärksamhet i en grön omgivning. I synnerhet när den blommar.

Blommorna slår ut något senare än på den vanliga flädern och färgen är härligt rosa i början av blomningen, bleknar dock allt eftersom. 

 

En ganska unik färgkombination i växtvärlden

 

En av mina mest lyckade växtkombinationer med gulbladigt hakonegräs.


En rikblommande buske, minst sagt,

 


men formen är inte den ultimata. Vid regn orkar grenarna knappt hålla upp de många blöta blomställningarna.


Jag försöker forma min fläder, men det är inte särskilt populärt. Jag vill göra den till en hög, flerstammig  buske med överhängande grenar och det funkar så där. Flädern vill själv bestämma och är pigg på att skjuta nya skott lite hur som helst.

En annan mörkbladig fläder, 'Black Tower' har ett pelarformat växtsätt och ska klippas med försiktighet. Kapar man den genomgående stammen förgrenas busken och det kanske inte är tanken. Mitt exemplar blev avbiten av Bambi i unga år, så jag vet. 

 


Sambucus nigra 'Black Tower'. Jag säger bara: det finns gott om plats i luften, men du får inte växa på bredden!



I verkligheten upplever jag skillnad mellan de två sorternas färg. Black Lace är mer chokladbrun medan Black Tower är åt det grönbuna hållet. 


Att de mörkbladiga sorternas blommor ger rosa saft och goda svarta bär att koka sylt på, gör inte saken värre. 

Blomsterkornell

I mitt trädgårdsintresses centrum står sedan några år tillbaka träd och buskar. Jag är ständigt på jakt efter långsamtväxande vedartade växter som inte blir alltför stora och som regaerar bra på beskärning. (Uttrycket " tål beskärning" tycker jag är ganska intetsägande, eftersom alla träd och buskar tål beskärning i den meningen att de överlever, frågan är, om de utvecklas till det bättre eller sämre efter beskärningen.)

Nå ja. Det är inte om beskärning jag ska skriva om idag utan om dogwoods, som är den engelska benämningen på kornell. Blomsterkornellen har två snarlika varianter, den ena härstammar från Asien och kallas cornus kousa, den andra är dess amerikanska motsvarighet och kallas cornus florida. Den senare uppges vara mindre härdig, men jag har sett ytterst välmående exemplar i zon 3. Själv har jag ingen, men är sugen.

Jag har hittills testat två sorter av cornus kousa och den oblomvillighet som dessa små träd eller buskar beskylls för på nätet kan jag inte bekräfta. 


Cornus kousa var. Chinenis börjar blomma i mitten av juni hos mig. Bilden är tagen från husets övervåning.


I början är blommorna svagt cremfärgade och ganska små

 
men växer till sig under blomningen, som pågår i ca en månad, även längre vid svalt försommarväder.


Här når blommorna en storlek av ca 8 cm 


En skakig bild i illustrationssyfte


Cornus kousa 'Satomi'

 


Cornus kousa känner man igen på de spetsiga högbladen. Cornus florida har rundade bladspets på blommorna.


Mina två exemplar av cornus kousa växer gärna på bredden, men jag har sett uppåtsträvande exemplar, så det varierar nog. Jag brukar klippa bort nya skott som skjuter iväg allt för oproportionerligt från lövmassan, vilket förstärker bredden. De välformade, ådrade bladen hänger neråt och grenarna lägger sig vågrätt, lager på lager. 

Så även om blomsterkornellen inte skulle blomma, vilket trots allt är vanligt i unga år,  är den en mycket odlingsvärd växt som med sina överhängande, horisontella växtsätt och fantastiska höstfärger. 

Jag hittar tyvärr bara en gammal bild i höstskrud där min första planta var ung. 

 

Cornus kousa var. Chinensis i sin orange höstfärg till höger. 


De små röda smultronliknande frukterna som ska vara röda och ätbara har jag endast hört talas om, men aldrig fått uppleva. 

Med åren har jag lärt mig att se redan på senhösten om blomsterkornellen ska blomma nästa sommar eller ej. Blomskotten är runda, medan skotten som kommer att bli blad är avlånga, spetsiga. Det sägs att en varm och solig högsommar främjar blomningen året efter, men jag tror att vädret spelar större roll för unga exemplars blomvillighet än  äldres.


Innegården

Det är dags för en fotorunda i innegården. 

Vi befinner oss norr om huset på vår entrésida. Växterna här måste tåla skugga från höst till vår och stark sol på sommaren. "Golvet " måste vara slitstarkt, det är mycket trafik in och ut och mellan huset och garaget. 


Det tog mig 10 år av experimenterande att hitta marktäckare som klarar av den torra slänten under den uppklippta idegranen. Och det är flocknäva och gulbladigt penningblad som är de överlägsna vinnare. Längst ner hostor.


Stommen i innegården är vintergrön: idegran, rhododendron och bolltujor. Marktäckarna är skuggröna, penningblad och waldstenia. Runt hörnet skymtar berget och ormbunkarna. 


Hostan 'June' är en tålig och vacker sort. Betydligt torktåligare än dess rykte. 

En del av kruksamlingen har jag placerat framför staketet för att lätta upp.

 

På entrétrappan finns de mest skuggtåliga växterna, hostor, camelior, fuchsior och en begonia. Kameliorna står i stort sett ute året runt.

 

Rhododendronen i husets skugga blommar sent, långt efter alla andra

 


Några favoriter från innegården just nu, bl  a alunrot, cornus chinensis och klätterhortensia. 

  


Rönnspirean längst ner på bilden hört också till favoriterna med sitt exotiska utseende.



Djup skugga råder långt in. 


Till hösten kommer det här japanska gräset att dominera hela innegården. Miscantus sinensis Melapartus blir över två möter hög och har de läckraste vipporna av alla mina gräs.

 

I lunden är det rena vilda västern. Här tillåter jag självsådd av akleja, gul nunneört, lungört och annat bus. Sniglarnas favoritplats.

 
En enkelblommig pion är platsens drottning för tillfället. 

I odlingslådan växer tålig sköldpaddsört och mindre tålig daglilja. Den röda japanska lönnen är en 10 år gammal självsådd som börjar växa ur in kruka. 


Växtligheten i all ära, men det bästa med innegården är att den har stark rumkänsla med fyra tydliga väggar och fullständigt insynsskydd. Dessvärre gör sig just väggarna inte så bra på bild. 

Den svaga punkten är den lilla gräsmattan som är en välklippt ogräsmatta egentligen och har haft nerläggningshot över sig i många år.