För tre år sedan anla jag en rabatt som skulle bära upp trädgården vintertid. Små söta barrväxter, rhododendron och ljung var tanken från början, men med tiden har allt möjligt annat smått och gått grävts ner här, bl a låga gräs. 

Anledningen till dagens tema är att jag har återigen blivit varse om hur snäll den här rabatten är. Snäll mot min kropp och mot min tid. 

Och sedan är ljung och barrväxter är så tacksamma! Skötselbehovet är minimalt. Etablerade barrväxter och ljung uthärdar torka bättre än någon annan växtgrupp och har inga vanprydande vissna blommor som ständigt ska knipsas. För visst gillar jag att småpyssla med mina blommande perenner, men vissa av dem, som dagliljan exempelvis,  kan man inte vända ryggen till innan det är dags för nästa omgång putsning. När det vackra blir fult pga misskötsel, blir jag stressad. Usch. 

Att vara med i trädgårdsförening har många fördelar. Träffar, föreläsningar, kurser, växtmarknader, resor och besök hos andra trädgårdsfantaster berikar inte bara trädgården utan hela livet. Det är trots allt människorna och inte växterna som är de mest intressanta. 

Förra söndagen gjorde jag en av mitt liv alldeles för få trädgårdsresor med trädgårdsamatörerna i Göteborg. Välorganiserat som allt annat som denna förening tar sig an. Stort tack till reseledaren!

Besök i två bohuslänska trädgårdar, lunch i Laxbutiken i Ljungkile (förbipasserande får inte missa!) och avslutningsvis shopping på Gullmarfjordens Plantskola.

Ägaren Tommy Ahnby är ett fenomen av stora mått i trädgårdsvärlden. Hans trädplantskola i närheten av Munkedal håller inte öppen för privatpersoner, men är ett frekvent resmål för trädgårdsföreningars bussresor. Sortimentlistan är milslång och priserna humana. Plantorna säljs i mycket bra skick om än något mindre än de som saluförs på plantskolorna. 

De flesta av oss var barnsligt upprymda när vi efter en kort introduktion släpptes loss mellan de långa raderna av unga buskar och träd. 

Med mitt relativt nyvaknade intresse för träd och buskar var det inte frågan om vad jag behövde, utan vad jag skulle ångra om jag inte köpte. Det dröjer ju garanterat länge till nästa besök.

Efter att ha gnällt över fel och brister i min trädgård i flera inlägg den senaste tiden ska jag idag avhandla entrésidan, som jag gillar. 

Det är den här vyn som möter mig när jag kommer hem. 

 

Det som planeras på denna innegård är att byta ut gräsmattan mot grus. 

Jag har hittat en inspirationsbild på ett gruslagt område som försöker efterlikna en uttorkad flodbädd. Hemligheten bakom det naturliga intrycket är att man har använt sig av singel och rundade stenar i 4-5 olika storleksklass men på samma färgskala.

Att inhandla materialet är inte det lättaste, fick jag erfara efter besök på Flisby och två stenkross. Ingen har allt. Dessutom ska allt tillfört stenmaterial matcha vårt befintliga berg. Mekkigt, men jag är nu fast besluten att genomföra projektet under hösten. Gräsmattan är i dåligt skick och har för mycket kanter i förhållande till sin storlek , vilket försvårar underhållet.

Fullt medveten om de stora penseldragens avgörande betydelse för trädgårdens estetik har jag förblivit en växtsamlare. Från allra första början har jag vetat att man ska satsa på många exemplar av några få sorter, att storheten ligger i begränsningen och allt vad råden heter, men jag har inte känt mig bekväm med den praktiska tillämpningen. 

Detta berodde på att jag saknade erfarenhet om de enskilda växterna.

Tänk om trendiga stäppsalvian inte trivs på vår halvskuggiga bergstomt. Lite tråkigt att upptäcka det efter att man har köpt på sig och planterat 50 plantor. Och hur sjutton kan jag veta om irisen behagar blomma i vår lerfattiga jord utan att ha testat det först. Inte lägger jag ut 800 kr på 10 plantor för den där masseffekten utan att vara säker på att det funkar. Om ens då. 

Nej. Jag skulle testa många olika sorter först, välja ut och föröka de bästa på egen hand sedan. Så tänkte jag. 

 

 

Gräs funkar fint i alla sammanhang. Invasiva randgräset till höger lever på minimal jord, hålls i karantän i form av en bergskeva och nu har valt att klättra på berget. 

Nu, när  jag bättre vet vad som funkar och vad jag gillar, har jag svårt att ångra mitt tillvägagångssätt, men kan inte påstå att jag är supernöjd med resultatet. 

Tomteröda Montbretian till exempel är en supersnygg växt med snygga proportioner mellan fina blad och sofistikerad blomma, den är långt härdigare än det uppges i litteraturen, saknar skadegörare, relativt torktålig och sköter sig själv. 

Men Gud, så svårplacerad! Och slänga, det finns inte på kartan. 

 

Det kommer att bli supersnygga fröställningar av dessa läckra blommor

Till  och med i min röriga perennrabatt sticker Montbretian ut som en rymdvarelse

Å andra sedan ser det friskt och frodigt ut och det är väl det viktigaste

 

Hm. Färgstämt är inte mitt signum. Men bättre kan jag bli. Frågan är hur. 

Nu, när sommarkänslan - lagom till semesterns slut - har infunnit sig  gör jag endast de allra nödvändigaste uppehållande åtgärderna i trädgården. Vattnar krukor, tar bort vissna blommor och dokumenterar. Jag är dock mycket upptagen i huvudet och försöker visualisera en lugnare och mer lättskött trädgård. Jag är femtio år själv och ser också människor runtomkring mig åldras. Jag försöker lära mig av det. 

Ett favoritställe just nu

Även om grusgången är svår att hitta

Att ta bort och förenkla kommer att prägla mitt trädgårdsarbete de kommande åren och då blir frågan vilka växter ska behållas och vilka ska bort.

Bästa inspirationen på den punkten hämtar man från parker och offentliga anläggningar. Utifrån antagandet att tillsynsnivån är relativ låg i dessa planteringar kan man vara tämligen säker på att växter som trots detta ser tilltalande ut är synnerligen odlingsvärda. Nu tänker jag på perenner i första hand.  

Jag glömmer aldrig ögonblicket när mitt intresse för dagliljor vaknade. Det var någon gång 2008/09 när jag besökte Leif och Christina Fryles underbart vackra villaträdgård i Varberg. Växtsamlare som paret är har de vid det här laget tröttnat på dagliljor och planterat sin fantastiska samling utanför staketet längst grannens uppfart i en enda stor rabatt. Att se denna plantering i full blom var en upplevelse som har styrt mitt trädgårdsintresse i flera år. 

Jag har dock aldrig lyckats skapa samma vy som fastnade på näthinnan då. I en cirkel kring en gammal syren har jag samlat mina dagliljor, och bara det var ju ett misstag. Även om syrenen vid ålderns höst inte är så invasiv, dyker det upp rotskott då och då. Den var ju förstås också glad av all näring som helt plötsligt dök upp runt omkring. 

Tyvärr är solförhållandena inte heller optimala efter syrenens bladutsprång. Dagliljor föredrar förmiddagsol, har jag läst, och den tog syrenen. Läget förbättrades något när grannen fällde sin stora tall i vintras, så nu får dagliljorna rätt mängd sol i alla fall. Årets rikliga regnande hade de inget emot heller och gödsla har jag gjort. 

Men så återstår ett problem som gör att jag nu ändå funderar på att avveckla min dagliljeodling och det är dagliljegallmyggan. Små små larver växer inuti blomknopparna och förstår dem i olika grad. Vissa knoppar torkar in helt och faller av andra blir bara uppsvällda och förvrängda. 

Angreppet i min stora rabatt omfattar nu i stort sett alla plantor. Tyvärr förstod jag inte problemet i början och nu känns det som att det är för sent. Jag borde ha plockat alla angripna blommor och brännt/fryst dem. Inte bara slängt dem i komposten, eller som jag nog också har gjort, bara kastat dem på marken. Mea culpa. 

Ett annat problem är sniglar och snäckor som är förtjusta i att livnära sig på dagliljornas blad. 

 Jag har trots allt elände lyckats ta några bilder som gör mig sentimental. 

Sent i höstas anlade jag en ny bädd vid skogskanten som jag sedan fyllt med växter allt eftersom. Det ser fortfarande rätt så nyplanterat ut, men två plantor utmärker sig och verkar trivas över förväntan. 

Den ena är Stachys 'Hummelo'. Inspirationen kommer från ett trädgårdsbesök i Danmark. Jag föll direkt för denna marktäckande perenn med styva blomstänglar i skugga. 

Släktingen praktbetonika, Stachys macrantha 'Superba' har jag odlat förut, men har lagt ner det, eftersom jag inte tyckte att den höll måttet.  Stachys 'Hummelo' är mer kompakt och har stramare intryck, som jag gillar mer.

Och avslutningsvis måste jag visa en bild på mina blekgula asiatiska liljor. De blommar ovanligt länge även i normalfallet men denna kyliga sommar tycks de aldrig tröttna.

De började blomma innan jag gick på semester och nu har de fyra veckorna gått. 

Och på min första arbetsdag skiner solen i Göteborg.