Om

 

Jag vill dra mig till minnes statistik i gamla skolböcker om att endast 4% av världens befolkning äger en bit av jordens yta. Jag tillhör sedan 13 år den lyckligt lottade lilla skaran och tänker ofta på att denna häpnadsväckande fördelning påkallar ett stort ansvar. Hur regerar jag bäst i mitt rike? Jag söker svar med ett stort intresse för växter och utomhusmiljöer och ett litet hopp om att inspirera andra trädgårdsägare. Trädgården ligger i Göteborg och har ambitionen att vara tilltalande året runt. Öppen för besökare efter överenskommelse. Välkommen!

  


Samlingsplats för trädgårdsbloggar

Deltar i Tusen Trädgårdar

Www.trädgårdsriket.se



 

Klicka på bilden/texten så kommer du till ett inlägg som beskriver det aktuella området

Entrésidan


Berget


Diagonallinjen 


Bladväxtrabatten


Hassellunden


Körsbärslunden


Björkarna


Skogskanten


Stora perennrabatten


Alunrotrabatten


Dagliljerondellen


Altanen i söder


Röda rummet

Presentation

Senaste inlägg

Teknik

Den här bloggen skapades via leverantören bloggo.nu

Gratis blogg!
Enkelt och snabbt!
Helt på svenska!
Gratis blogg!

Visar inlägg från augusti 2015

Tillbaka till bloggens startsida

Lättskötta rabatten

För tre år sedan anla jag en rabatt som skulle bära upp trädgården vintertid. Små söta barrväxter, rhododendron och ljung var tanken från början, men med tiden har allt möjligt annat smått och gått grävts ner här, bl a låga gräs. 

Anledningen till dagens tema är att jag har återigen blivit varse om hur snäll den här rabatten är. Snäll mot min kropp och mot min tid. 

 

Kanten består till stor del av uppgrävda stenar med den platta sidan uppåt,  i samma höjd som gräsmattan, så man kommer åt med gräsklippare.

 


Här och där grävde jag ner plåtkant, också i höjd med gräset. 


Medan min stora perennrabatt är tät och yvig och döljer förrädiska ogräs (som har  gått i blom!) och snigeltillhåll för mina ögon finns det i den här rabatten fortfarande mellanrum mellan växterna. Det var tanken från början, att varje enskild växt ska kunna studeras från alla håll. Jorden är täckt med småskaligt grus och det är väl tilltaget med trampstenar, så jag kommer åt varje planta och kan snabbt upptäcka missförhållanden. Ogräs blir på så sätt aldrig ett problem. Uttorkningssymtom och ohyra upptäcks direkt. Sniglar har inte en chans. (De är rätt ointresserade också.)

I rabatter där traditionella perenner ska samspela med varandra i generösa mängder, ofta i breda planteringar undviker man bar jord, men min erfarenhet är att det försvårar skötseln. Det blir svårtillgängligt som i sin tur leder till att man inte går växterna nära, i vart fall inte så ofta som man skulle behöva. 

En formklippt ölandstok måste man ju ha 😉 ! Men vad gör irisarna där? 

 


Vipps, borta. Nu kan ölandstoken bli liiite större. Nä, den står faktiskt också på min flyttlista.

Och sedan är ljung och barrväxter är så tacksamma! Skötselbehovet är minimalt. Etablerade barrväxter och ljung uthärdar torka bättre än någon annan växtgrupp och har inga vanprydande vissna blommor som ständigt ska knipsas. För visst gillar jag att småpyssla med mina blommande perenner, men vissa av dem, som dagliljan exempelvis,  kan man inte vända ryggen till innan det är dags för nästa omgång putsning. När det vackra blir fult pga misskötsel, blir jag stressad. Usch. 

 

Eftersom rabatten är belägen mitt i trädgården har jag valt låga växter för att inte skymma utsikten över resten. Jag är inte så mycket för inre väggar, jag vill ha överblick över mitt rike.

 


Har jag bråttom kan jag korsa rabatten på alla trampstenar. Här kan också korgen med ogräs stå. Praktiskt.


Det är en myt att ljung och rhododendron endast kan odlas i torv med lågt Ph-värde. Glöm det. Den här rabatten är placerad mitt i gräsmattan och ursprungligen är jorden sandig, genomsläpplig och näringsfattig. Jag har visserligen blandat i torv och grus och hästgödsel, men är ytterst tveksam till att det har sänkt surhetsgraden i det långa loppet. Nyckeln är balansen mellan avrinning och fuktighetshållande egenskaper där torv är bara en faktor av flera. Kalla vintrar är torv direkt skadlig då den tinar upp sist medan solen hinner bränna de vintergröna bladen. 


Björngräs ser jag sällan i trädgårdar. Den blir en tjock kudde och är vintergrön. En växt som man vill ta på. 


Den här planteringen är numera min favorit i trädgården. Men det som är mest intressant, tycker jag, hur smaken förändras. Jag har gått från blomnig i överflöd till former i grönt, till viss del vintergrönt. Från perenner till buskar och träd. Formklippt. Det är åt det håll jag ska vandra även om jag inte kommer att helt utplåna det gamla. 

Vilken trädgårdsresa har andra gjort och varför, tycker jag är jätteintressant att läsa om....

Och så väntar jag på alla rapporter från mässan i Sofiero. 


En inköpsresa

Att vara med i trädgårdsförening har många fördelar. Träffar, föreläsningar, kurser, växtmarknader, resor och besök hos andra trädgårdsfantaster berikar inte bara trädgården utan hela livet. Det är trots allt människorna och inte växterna som är de mest intressanta. 

Förra söndagen gjorde jag en av mitt liv alldeles för få trädgårdsresor med trädgårdsamatörerna i Göteborg. Välorganiserat som allt annat som denna förening tar sig an. Stort tack till reseledaren!

Besök i två bohuslänska trädgårdar, lunch i Laxbutiken i Ljungkile (förbipasserande får inte missa!) och avslutningsvis shopping på Gullmarfjordens Plantskola.

Ägaren Tommy Ahnby är ett fenomen av stora mått i trädgårdsvärlden. Hans trädplantskola i närheten av Munkedal håller inte öppen för privatpersoner, men är ett frekvent resmål för trädgårdsföreningars bussresor. Sortimentlistan är milslång och priserna humana. Plantorna säljs i mycket bra skick om än något mindre än de som saluförs på plantskolorna. 

De flesta av oss var barnsligt upprymda när vi efter en kort introduktion släpptes loss mellan de långa raderna av unga buskar och träd. 

Med mitt relativt nyvaknade intresse för träd och buskar var det inte frågan om vad jag behövde, utan vad jag skulle ångra om jag inte köpte. Det dröjer ju garanterat länge till nästa besök.


Salix x boydii är framtagen i Skottland för några år sedan. Mycket söta små rynkiga blad och uppåtväxande grenverk. Plantan är bara 20-25 cm hög, långsamväxande och därför lättplacerad. 

  

Jag har redan puttat in den i vintergröna rabatten, fast den är lövfällande. 


Viburnum lantana Variegata, en sorts parkolvon ska, enligt uppgift, vara lättodlad, tork- och skuggtålig. 


Liten häxal, Fotbergilla gardenii 'Blue Mist' har jag sett förtjusande bilder på på nätet, så den har stått på min inköpslista ett tag. 

 

Fembladsrhododendron åkte med bara i farten, sällsynt som den är. På bussen hemåt började jag ana att jag har den redan och väl hemma kunde jag konstatera att det stämde. Den växer mycket långsamt och sommartid hamnar min lilla planta i skuggan av en hosta, så jag glömmer av den. Det lilla extra  med den här lövfällande  rhodissen att bladkanterna är bruna på våren/försommaren.  På äldre exemplar under hela säsongen, sägs det. 

  

Kasperbenved,  Euonymus cornutus var. quinquecornutus odlar man för dess smala blad och roliga frukter. Frukternas form och röda höstfärg får en att ha överseende med de något klena grenarna. 

 

Klockbuske, Enkianthus campanulatus 'Showy Lantern' är en surjordsväxt som blommar med rosaröda blommor på våren och har röda stjälkar. Jag har stora förväntningar ......


Sambucus remosa 'Sutherland Gold' , druvfläder, får jag för mig finns ett fantastiskt exemplar av i stora perennrabatten på Botaniska i Göteborg. Gula blad kommer jag alltid igång på, särskilt när de är så här snygga. Troligtvis svårodlad med stort vattenbehov och speciella krav på ljus, plantan är dessutom plutt, 20 cm eller nåt, men det får gå. 

 

Skenhortensia, schizophragma hydrangeoides 'Moonlight' ska få klättra på berget på södersidan. Är lite tveksam om den klarar utsattheten för solen, men den beskrivs torktåligare är klätterhortensian. Och har snyggare blad.

 

Schizophragma hydrangeoides ''Rosea' har mörka ledartade blad på röda skaft. Gemensamt med dessa, för mig hittills okända klätterväxter att de klättrar med sugrötter och klarar sig själva med andra ord. Praktiskt om man har berg, plank eller stora träd att klä in. Klametisar som blommar klent och behöver bindas upp har jag tröttnat på. 

 

Nothofagus antarctica är mitt djärvaste köp, med tanke på hur stor den kan bli. Men det kommer den inte att bli. Den ska tuktas likt bonsai, jag har sett många häftiga bilder på nätet. Jag ska försöka hålla den på sin nuvarande höjd på ca 2 m.


Bladen är små och kan dyka upp direkt på huvudstammen vilket tyder på god formbarhet. 


Att få ner 10 vedartade växter i backen lär ta några veckor och min strategi är att plantera om dem i större krukor i väntan på slutlig(?) placering. Det vigs dessutom mycket tid åt vattning i den här värmen, vilket är tråkigt, men tyvärr nödvändigt på vår jordfattiga bergstomt. Sol, klarblå himmel och värme på sensommaren är ändå det bästa som kunde hända! 


Entrésidan

Efter att ha gnällt över fel och brister i min trädgård i flera inlägg den senaste tiden ska jag idag avhandla entrésidan, som jag gillar. 


Det är den här vyn som möter mig när jag kommer hem. 


På entrétrappan på husets norrsida trivs krukodlade hostor och fuchsior. Fuchsiorna har älskat denna (hittills) svala sommar.

 

Utsikt från entrédörren 

 

och från garagedörren

 

Idegransrondellen är nu så färdigvuxen den kan bli.

 

 
Flocknäva och penningblad klarar det  svåra läget under idegranen galant.


Det som planeras på denna innegård är att byta ut gräsmattan mot grus. 

Jag har hittat en inspirationsbild på ett gruslagt område som försöker efterlikna en uttorkad flodbädd. Hemligheten bakom det naturliga intrycket är att man har använt sig av singel och rundade stenar i 4-5 olika storleksklass men på samma färgskala.

Att inhandla materialet är inte det lättaste, fick jag erfara efter besök på Flisby och två stenkross. Ingen har allt. Dessutom ska allt tillfört stenmaterial matcha vårt befintliga berg. Mekkigt, men jag är nu fast besluten att genomföra projektet under hösten. Gräsmattan är i dåligt skick och har för mycket kanter i förhållande till sin storlek , vilket försvårar underhållet.


Uttrymme för förenklingar

Fullt medveten om de stora penseldragens avgörande betydelse för trädgårdens estetik har jag förblivit en växtsamlare. Från allra första början har jag vetat att man ska satsa på många exemplar av några få sorter, att storheten ligger i begränsningen och allt vad råden heter, men jag har inte känt mig bekväm med den praktiska tillämpningen. 

Detta berodde på att jag saknade erfarenhet om de enskilda växterna.



Tänk om trendiga stäppsalvian inte trivs på vår halvskuggiga bergstomt. Lite tråkigt att upptäcka det efter att man har köpt på sig och planterat 50 plantor. Och hur sjutton kan jag veta om irisen behagar blomma i vår lerfattiga jord utan att ha testat det först. Inte lägger jag ut 800 kr på 10 plantor för den där masseffekten utan att vara säker på att det funkar. Om ens då. 

Nej. Jag skulle testa många olika sorter först, välja ut och föröka de bästa på egen hand sedan. Så tänkte jag. 

 

 
Gräs funkar fint i alla sammanhang. Invasiva randgräset till höger lever på minimal jord, hålls i karantän i form av en bergskeva och nu har valt att klättra på berget. 


Nu, när  jag bättre vet vad som funkar och vad jag gillar, har jag svårt att ångra mitt tillvägagångssätt, men kan inte påstå att jag är supernöjd med resultatet. 

Tomteröda Montbretian till exempel är en supersnygg växt med snygga proportioner mellan fina blad och sofistikerad blomma, den är långt härdigare än det uppges i litteraturen, saknar skadegörare, relativt torktålig och sköter sig själv. 

Men Gud, så svårplacerad! Och slänga, det finns inte på kartan. 

 

Det kommer att bli supersnygga fröställningar av dessa läckra blommor


Till  och med i min röriga perennrabatt sticker Montbretian ut som en rymdvarelse

Å andra sedan ser det friskt och frodigt ut och det är väl det viktigaste

 


Hm. Färgstämt är inte mitt signum. Men bättre kan jag bli. Frågan är hur. 

Taggat med: 

Sommarkänsla och framtidsanalys

Nu, när sommarkänslan - lagom till semesterns slut - har infunnit sig  gör jag endast de allra nödvändigaste uppehållande åtgärderna i trädgården. Vattnar krukor, tar bort vissna blommor och dokumenterar. Jag är dock mycket upptagen i huvudet och försöker visualisera en lugnare och mer lättskött trädgård. Jag är femtio år själv och ser också människor runtomkring mig åldras. Jag försöker lära mig av det. 


 

Ett favoritställe just nu


Även om grusgången är svår att hitta


Att ta bort och förenkla kommer att prägla mitt trädgårdsarbete de kommande åren och då blir frågan vilka växter ska behållas och vilka ska bort.

Bästa inspirationen på den punkten hämtar man från parker och offentliga anläggningar. Utifrån antagandet att tillsynsnivån är relativ låg i dessa planteringar kan man vara tämligen säker på att växter som trots detta ser tilltalande ut är synnerligen odlingsvärda. Nu tänker jag på perenner i första hand.  


Daggkåpa är frekvent förekommande i offentliga miljöer och har många fördelar men min man ogillar dem av någon anledning. För fluffig för hans smak, tror jag. 

 

 Krukan med blodgräset syns även på den förra bilden, fast från ett annat håll. Alunrotrabatten längst bort kommer jag inte att röra, det är en utav de bästa planteringar jag gjort. Behöver visserligen total översyn (uppgrävning och delning) vart fjärde, femte år, men ändå. 

 


En annan välfungerande avdelning är vintergröna rabatten där barrväxter och ljung dominerar. 


Mitt förra inlägg handlade om att dagliljerabatten ligger pyr till. 

En annan rabatt som jag redan bestämt mig ska helt göras om består huvudsakligen av pioner, hela 11 tycken, och vit flox. Den vita floxen är helt ok, daggmjölfri, ståtlig och doftar underbart. Men pionerna är ett skämt och ska bort. Bristen på lera, tror jag, är orsaken och den saken tänker jag inte göra någonting åt. 

Jag är inne på att ersätta dem med ett fåtal japanska gräs i kombination med någon långblommande, lägre perenn. 

 

Ett urval av  perenner som blommar länge är självgående. Inga absoluta favoriter, men pålitliga och långlivade hos mig. 


Beslut får mogna fram under sensommaren. Före oktober kommer inget att hända. 

Dagliljeintresset dalar

Jag glömmer aldrig ögonblicket när mitt intresse för dagliljor vaknade. Det var någon gång 2008/09 när jag besökte Leif och Christina Fryles underbart vackra villaträdgård i Varberg. Växtsamlare som paret är har de vid det här laget tröttnat på dagliljor och planterat sin fantastiska samling utanför staketet längst grannens uppfart i en enda stor rabatt. Att se denna plantering i full blom var en upplevelse som har styrt mitt trädgårdsintresse i flera år. 

Jag har dock aldrig lyckats skapa samma vy som fastnade på näthinnan då. I en cirkel kring en gammal syren har jag samlat mina dagliljor, och bara det var ju ett misstag. Även om syrenen vid ålderns höst inte är så invasiv, dyker det upp rotskott då och då. Den var ju förstås också glad av all näring som helt plötsligt dök upp runt omkring. 

  

Den gamla syrenens grenverk vill jag absolut inte vara utan

 

och jag vill inte stirra in ett mörkt plank heller

Tyvärr är solförhållandena inte heller optimala efter syrenens bladutsprång. Dagliljor föredrar förmiddagsol, har jag läst, och den tog syrenen. Läget förbättrades något när grannen fällde sin stora tall i vintras, så nu får dagliljorna rätt mängd sol i alla fall. Årets rikliga regnande hade de inget emot heller och gödsla har jag gjort. 

Men så återstår ett problem som gör att jag nu ändå funderar på att avveckla min dagliljeodling och det är dagliljegallmyggan. Små små larver växer inuti blomknopparna och förstår dem i olika grad. Vissa knoppar torkar in helt och faller av andra blir bara uppsvällda och förvrängda. 

Angreppet i min stora rabatt omfattar nu i stort sett alla plantor. Tyvärr förstod jag inte problemet i början och nu känns det som att det är för sent. Jag borde ha plockat alla angripna blommor och brännt/fryst dem. Inte bara slängt dem i komposten, eller som jag nog också har gjort, bara kastat dem på marken. Mea culpa. 

Ett annat problem är sniglar och snäckor som är förtjusta i att livnära sig på dagliljornas blad. 

 Jag har trots allt elände lyckats ta några bilder som gör mig sentimental. 


 


 



 

I vissa fall blir angreppen små och de har jag inte haft hjärta att ta bort blomknoppen

 

Favoriten

 





   




En stor fördel med dagliljorna är att de pga sitt tidiga uppvaknande är den ultimata samplanteringsväxten till vårlökar. Så beslutet är svårt. Jag måste erkänna att jag har till och med googlat efter bekämpningsmedel mot den där gallmyggan. 

Taggat med: 

Två nya favoriter och ett hav av liljor

Sent i höstas anlade jag en ny bädd vid skogskanten som jag sedan fyllt med växter allt eftersom. Det ser fortfarande rätt så nyplanterat ut, men två plantor utmärker sig och verkar trivas över förväntan. 

Den ena är Stachys 'Hummelo'. Inspirationen kommer från ett trädgårdsbesök i Danmark. Jag föll direkt för denna marktäckande perenn med styva blomstänglar i skugga. 


Bild från Overdams plantskola, juli 2014

Släktingen praktbetonika, Stachys macrantha 'Superba' har jag odlat förut, men har lagt ner det, eftersom jag inte tyckte att den höll måttet.  Stachys 'Hummelo' är mer kompakt och har stramare intryck, som jag gillar mer.


 

   

Det är inte mycket färg som konkurrerar vid skogskanten. 


Stachys 'Hummelo' har utvecklats bra för att vara nyplanterad 

Min andra nya älskling är en gulbladig aralia. Det är en ganska storväxt perenn, åtminstone på bredden,  som man odlar för sina vackra blad.

Aralia cordata 'Sun King' bland blåbär och rhododendron 


Och avslutningsvis måste jag visa en bild på mina blekgula asiatiska liljor. De blommar ovanligt länge även i normalfallet men denna kyliga sommar tycks de aldrig tröttna.

 

Utsikt från köksfönstret sedan en dryg månad tillbaka. 



De började blomma innan jag gick på semester och nu har de fyra veckorna gått. 

Och på min första arbetsdag skiner solen i Göteborg. 

Taggat med: