Nu är det gjort. Äntligen fick jag tummen ur och tog bort resten av gräsmattan på vår entrésida. 

Vi har tröttnat på klippning och kantunderhåll. Jag säger "vi" då det är min man som brukar klippa gräset, (hans enda uppdrag i trädgården) och jag tar hand om kanterna. Och det fanns många på denna lilla plätt och det finns fortfarande en del på andra sidan huset.

Den senaste tidens regnande i kombination med hyfsat höga temperaturer har lyckats blåsa otippat liv i några av mina plantor. Några småträd som tappade sina blad i augustivärmen grönskar på nytt som om det vore april och vid "dammen" blommar en krukodlad lupin. 

Så här års pratas det en del om att trädgårdssäsongen är över och det enda som tycks kvarstå är att sätta vårlökar och köpa bollkryss. Att man kan ta det lugnt, det är inte så hektiskt längre. 

Jag känner inte igen mig i detta ett dugg. Tvärtom. 

Hösten är den stora "göra om - perioden" hos mig, projekten hopar sig. Och att trädgården skulle tackla av redan i september finns inte på kartan. 

Hostorna, som jag har mycket av, har visserligen börjat tappa sin glans och liljebladen gulnar till den grad att jag funderar på att skrota åtminstone dagliljorna men blomningen har inte avtagit, lövfällande träd och buskar mognar till häftiga färger och det vintergröna finns ju alltid där. Bollkryss kan ursäkta. 

En annan stöttepelare i höstträdgården är kärleksörten

 

Kärleksört hör också till de lättskötta med lång " snyggperiod".

 

Hej då, gräsmatta!

Det är så här års vi nyttjar vår altan i öster som mest. Det beror nog på att den är vindskyddad och delvis under tak, vilket gör gasolvärmaren användbar. 

Altanen är överbelarmad av krukor högt och lågt, men det är så jag vill ha det. Det må hända att det ser plottrigt ut utifrån, men inifrån är det en alldeles underbar känsla att sitta här på kvällarna; ombonat, tryggt och som sagt, varmt. Fast färgvalet på blomningen bidrar nog också. 

 

Tillåt mig vara lite småvitsig och konstatera att det finns spännande böcker och så finns det spännande bokar. 

Böcker är jag inte bäst lämpad att tipsa om, men en av den senaste tiders favoriter har varit årstidsaktuella "Sent i september" av Jujja Wieslander. Den handlar mer om författarens relation till trädgården än handfasta råd. Den sorters böcker, som söker det oumbärliga och meningsfulla i det mest förgängliga, tröttnar jag aldrig på. 

Bokar hör till mina senare upptäckter och mina exemplar är väldigt unga. Å andra sidan är det inte heller meningen att de ska bli stora, inte hos mig i alla fall. Några är långsamväxande, andra ska tuktas. 

Vid ett fantastiskt trädgårdsbesök förra helgen har jag gjort några nya spännande  bokbekantskaper. Jag besökte (tvångsgästade, kanske vore det rätta ordet) Marie-Louise Kullberg i Tollered. I hennes vackra samlarträdgård fanns det massor med udda växter som jag aldrig sett tidigare och som åkte raka vägen in på min önskelista.

Som sagt bokar är något nytt för mig och jag vet egentligen för lite om de olika sorternas härdighet i ett längre perspektiv. Marie-Louise bor visserligen i zon 4 enligt zonkartan, men läget kändes väldigt skyddat av både omgivande tallskog och häckar. Hon hade i övrigt ännu fler sorter än de här redovisade.

Själv bor jag i zon 2 och är inte orolig för mina nergrävda plantor. Mitt experiment att odla häcksnutt i kärl känns dock lite våghalsigt och kommer att kräva en rejäl portion tur med vintervädret. 

När jag googlar på Fagus sylvatica dyker massor med olika namnsorter upp. Så om du är på jakt efter ovanliga mindre träd, som dessutom går att skära i, kolla på bokar. Att hitta inköpsställe är nog knepigare, man får leta i mindre plantskolor eller utomlands. 

Jag gillar starka färger och omger mig gärna med orange. Så här års stämmer den här varma, mogna färgen som mest överens med stämningen i naturen. 

De mest kända representanterna, helenium och tigerlilja har blommat  länge och håller sig kvar en bit in i september, medan benveden och solhatten är nya på den orange arenan. 

 

De är många men, som tur är, lätta att dra upp.