Färgbomber älskar jag. I början av mitt trädgårderande var färg som bryter mot grönskan självaste definitionen på trädgård för mig. Jag undvek medvetet färgteman som helvitt eller rosa-vit-blå och ville experimentera med starka färger. 

Min besatthet av färger har lagt sig lite nu, men spår efter den syns lite varstans, alla årstider. 

Roliga är också de växter vars blommor skiftar färg.

Helhjärtad perennblomning som inte känns som ett sista ryck är lite sällsynt i slutet av oktober. Några representanter, förutom ljung, förstås, är oktoberstormhatten och skuggliljan. De två trivs som fiskar i vattnet så här års. 

Åh, nu är vi inne på  min absoluta favoritfärg! Pigg och varm men oj så svår att jobba med!  

Undra om den här kombinationen var blickfång, för att inte säga en påträngande sådan, medan liljorna blommade. Det är precis det som är problemet med orange: det blir så gott som alltid för mycket.

Att satsa helhjärtat på klara, skrälliga färger är nog den bästa lösningen på våren

 

Fortsätt att beundra denna fantastiska färg hos Maribel

Spontant tänker jag att trädgården är ingen självklar arena för positiva, plötsliga, oförutsedda händelser utan är ett av få ställen där ålder och kontinuitet är en merit. Ett värdträd eller en uppvuxen, tät häck som utstrålar trygghet och stabilitet kommer inte till från den ena stunden till den andra. 

Välplanerat och så långt ifrån lättfix som möjligt ska det vara, om jag får bestämma, inga överraskningar, tack. Men i samma sekund påminns jag om känslan och ögonblick när jag inser att något håller på att hända eller har hänt. Det beror ofta inte snabba processer utan har att göra med att jag inte varit tillräckligt närvarande. (Annat är det förstås med negativa saker, det kan det väldigt fort.)

 

Andras tolkning av trädgårdens oförutsedda händelser finns samlade på bloggen Bland rosor och bladlöss

Höstvemod är ett återkommande ämne på trädgårdsbloggar så här års men jag kämpar emot. Förra veckan började min plantskola rea ut träd och buskar och fynden som jag gjorde håller mig sysselsatt i kropp och tanke som om det vore högsäsong.

Trädgårdsformer är ett roligt kapitel.  Jag har turen att kunna betrakta min trädgård ovanifrån, dels från vår övervåning, dels från berget. Jag kan ägna halva förmiddagar åt att analysera det befintliga och leta efter de ultimata formerna åt rabatter och gångar. Ändå känns resultatet fel ibland utan att jag fattar varför. Det blir ofta nya vändor på berget och nya funderingar. 

Det svåraste, tycker jag, är att bryta upp husets raka linjer till mjuka, runda former längre bort från huset, ute i trädgården. 

Mitt förhållande till vita blommor är kluvet. 

Visst är vit en elegant färg och oslagbar i skugga, men rent vita blommor är för stela och oskuldsfulla för min smak. Exempelvis har jag en vit lilja och en vit flox som är onaturligt kritvita och som jag i mina naturlika planteringar aldrig kan ge rättvisa. Jag stör mig på deras stela, porslinlika framtoning. Särskilt liljan, som till råga på allt blir 1,5 meter hög, ser helt malplacerad ut i en rabatt, den klipper jag ibland för att ha i vas. 

Eller en katt. Stjärnmagnolian blommar tidigt, på bar kvist.

  

Min bästa julros skiftar i grönt. 

Iris pumila  'Lilly White', blommar först av alla mina irisar. Blomningen är kort men sååå härligt medan det varar. 

Rhododendron 'Dora Amatheis' är en låg, småbladig variant. 

Astilbe japonica-hybriden 'Deutschland' är min bästa astilbe

 

Hosta 'Elegance' odlar jag för dess vita blommor och snigelresistenta, soltåliga blad.

 

Pionen 'Krinkled White' är en favorit bland pionerna. Hon har också inspirerat mig till att kombinera vitt med gult. Ni förstår varför. 

  

Solhatt, vit stäppsalvia och höstöga. Krispigt och fräscht. 

Kransveronika

 

Fuchsia 'Annabell' med rosa stänk.

 

Hydrangea  paniculata 

 

och pärlönnens bär får stå för höstens vita. 

 

Klicka på bilden om du vill se flera vita favoriter.

Att författa ett inlägg om trädgårdsnjutning blev en svår svår utmaning för mig av flera skäl. Dels är jag lite väl resultatinriktad för att njuta innan väl uträttat dagsverke, dels tycker jag inte om att förstöra stämningsfulla ögonblick med att dra fram kameran. 

De allra lyckligaste sommarstunderna är när jag spelar badminton med vår yngste son.

Hängstolen är förståss också trevlig, men det är bortanför den låga häcken badmintonspelet äger rum. 

Det är kvällning, luften är varm och västanvinden har mojnat. Det är viktigt, det måste vara vindstilla för badmintonspel. Kroppen är trött, men vi är hela och friska och kan röra oss fritt. Vi är mätta och belåtna efter en god grillmiddag. Och efter spelet väntar efterrätt på altanen.

Gräset är nyklippt och rabatterna punkar. 

Vi spelar inte mot varandra utan samarbetar och försöker att slå så många slag som möjligt. Ibland är uppe i 30-35 slag. 

Jag älskade den här typen av badmintonsamarbete när jag var barn. Min  kompis och jag slog nog över hundra när vi var i tonåren. 

Mysiga barndomsminnen väcks till liv medan jag njuter av min 10-årings engagerade spel. Jag är också lite smånöjd med min egen prestation, både på "banan" och utanför. 

Det är så jag föreställer mig livet i paradiset.

Hur andra njuter av sin sommarträdgård kan vi läsa om på veckans "Blommig Fredag".

Hortensia bör ingen trädgård vara utan. Värsta ögongodiset så här års, när det mesta vissnar ner och försvinner under jorden. Min senaste favorit är en  2-3 gammal Wim's Red. 

Jag fastnade för den på plantskolan för dess vinröda grenar och mörkgröna blad.  Etikettens löften om de stora blomklasarnas färgskiftningar trodde jag inte riktigt på, men jag hoppades, så klart. 

Väl hemma grävde  jag ner den långt uppe på berget, hortensior brukar inte behövas studeras på nära håll, om jag säger så. 

Wim's Red visade sig vara oerhört rikblommande hos mig. Den har enorma blomklasar och en enastående förmåga att dra till sig blickarna. Och så ändrar den skepnad precis som etiketten utlovade:

Juli

 

Jag  hade aldrig kunnat gissa att det är samma planta överst och nederst. Och det ska bli spännande att följa utvecklingen under de kommande veckorna. Enligt bilderna på nätet kan den bli ännu rödare. 

På vintern står blomställningarna kvar och på våren klipper jag ner den så plantan får en lite stramare form nästa år. Så mycket mer skötsel behöver inte en hortensia. Åtminstone inte den som står i fuktig jord. I torra lägen får man vattna. 

Och en sak till. Max halvskugga, vad som än står på etiketten. 

Maribel Gardens länksamling om färger fortsätter och veckans tema är blå. 

Jag befarar Marika använder basfärgerna för att underlätta och locka till sig så många bloggare som möjligt. Snart kommer begränsningar som kobolt och himmelsblå, azur och kungblå, så det gäller att passa på. 

Blå är en mycket populär färg i våra trädgårdar, uppskattas antagligen för sin anspelning på hav och vatten och för alla lockande kombinationsmöjligheter med vitt och rosa. 

Men många växter som beskrivs blomma i blått har violett anststrykning så det gäller att vara uppmärksam. I soliga lägen kan även ganska rena blåa nyanser uppträda som violetta för att inte tala om hur det kan bli vid fotografering. Nävan 'Rozanne', exempelvis, som jag upplever som mycket blå i verkligheten, är så gott som omöjlig att göra rättvisa på bild. Med mina fotokunskaper, ska jag kanske tillägga. 

Här syns de två ovanstående aklejorna från lite längre håll. Helt annan färg på samma blomma.