Ännu ett tufft val behöver göras. Veckans inlägg till Blommig fredag ska handla om favoritfärgen. 

Jag har under årens lopp skrivit mycket om min relation till färger och känner mig ganska mätt på ämnet. Färger som engagerade mig så mycket förr är mig nästan likgiltiga numera.

När jag nu, inför 2016 års säsong funderar på växtval till en utvidgning av en perennrabatt med viss föryngringsbehov har jag helt andra saker än färger i huvudet. 

Jag tänker på höjd och odlingskrav. Jag tänker på växternas lättillgänglighet (inget internetköp) och pris eftersom jag vill få mycket rabatt för pengarna. Helst vill jag ha stabila perenner som jag erfarenhet av sedan tidigare. De ska vara torktåliga, trivas i varandras sällskap, ha en lång säsong och helst även ha ett visst vintervärde.

Färg? Asch, det orkar jag inte tänka på. Det löser sig. 

Man skulle också kunna säga att jag är mycket generös i min syn på färger. Jag ratar ingen färg om den sitter på en bra växt. 

Men den enda färg, som vi inte kommer ifrån i trädgårdssammanhang, GRÖN och dess många nyanser, är ändå en klar favorit just nu. 

Och så måste jag erkänna att jag gillar den nyligen utpekade trendfärgen, MÖRK LILA, eller aubergine, som jag kallar den.  Den kommer med all säkerhet att dyka upp i mina krukplanteringar i år. 

Kanske tillsammans med ljusgult. 

Jag har ett kärt bekymmer.

En stor leverans snödroppar "in green" ska ner i backen, men det är tjäle. Nu väntar de små liven i sina färgglada backar och hoppas på plusgrader och upptinad jord så fort som möjligt. 

Ja, och var kommer den här skatten ifrån?

De grävdes upp i min mans mormors trädgård i söndags. Judith, som hon hette, gick bort i höstas och nu ska det välfyllda hemmet tömmas och huset säljas. Ett långt livs  materiella ting sprids till barn, barnbarn och barnbarnsbarn och det som blir kvar får auktioneras ut till okända.

Jag önskade mig någon växt från trädgården, som minne som jag kan förvalta. Att få just snödroppar, som jag knappt har några av och som är så lättplacerad och långlivad och dessutom i dessa mängder, det är lycka och ljuset i mitt vårvintermörker.

Undra om jag är uppspelt inför planteringen!

Arvet från Skaftö

Helgen har vädermässigt varit en berg-och-dalbana.

Efter en dimmig inledning på fredagen hade vi en livlig snöstorm på lördagen med snöskottning, halka, moddiga vägar och allt. 

Snön töade sedan helt bort på söndagen. Stormen har mojnat och solen tittade fram ett par timmar mitt på dagen. Då gäller det för min del att tåga ut i trädgården snabbare än snabbt. 

Med tanke på Blommiga fredags läsarkrets och genomslagskraft känns det både pirrigt och ansvarsfullt att dela ut trädgårdstips.

Man vill ju gärna tillföra något utöver de allra självklaraste råden så som att börja med de yttre väggarna och plantera träd först, det är inte nyhet för någon. Att ha tydliga rabattkanter är också självklart. Eller att man får göra som man vill, vilket är hela grejen med en trädgård.

Efter noga överväganden "kokade jag ner" mitt bästa trädgårdstips till hela tre stycken. 

1. Besök privata trädgårdar och lär. Det är ovärderligt. Snygga bloggar som inspirationskälla i all ära, men jag vill slå ett slag för verkligheten. Att med egna ögon se och försöka förstå hur en trädgård hänger ihop och lyckas skapa lyckokänslor hos mig som besökare är trädgårdskunskap och upplevelse utöver det vanliga. Även trädgårdar i en helt annan stil och med helt andra grundförutsättningar än den egna har alltid något att tillföra. Till och med efter många års trädgårderande upptäcker man något nytt som passar en själv. Det kan låta otroligt, men sant. Och blir man besviken, ja, då ska man fundera på varför, så man kan undvika samma misstag.  

2. Jobba med inre häckar. Låga, mellanhöga, raka, vågformade, formklippta eller friväxande, vintergröna och lövfällande. Jobba med dubbla häckar. Har du ojämna markförhållanden som omöjliggör detta, jobba med buskar i alla fall. Sen kan du ösa på med favoritperennerna bäst du kan, det kan inte bli fel. Inte estetiskt i alla fall. 

3. Odla hostor i kruka. Superenkelt. Hosta är vackert, lättodlat och härdigt i hela landet. Det enda man behöver göra är att lägga krukan på sidan på vintern. Stoppa ner krokuslökar kring plantas rötter, så har du en prydnad på entreétrappan under en lång tid. Hostor tål tårka bra och klarar sig på skuggiga norrsidor. De finns i alla storlekar, färger och former. Sniglarna hittar så klart krukan förr eller senare men chansen att upptäcka och eliminera dem är mycket bättre än i rabatterna. 

I ett tidigare inlägg ("Utvärdering gruslagd yta") har jag slängt ur mig att det jobbigaste med att gräva bort gräsmatta är att ta vara på grässvålen. Gräsvål komposteras, tids nog, till fantastiskt fin jord, därför måste man, bör man ta vara på den. 

Det var en del kommentarer till inlägget som undrade hur jag praktiskt brukar gå till väga.

Ja, det är inga konstigheter. 

I början av mitt odlande fyllde jag upp håligheter och bergsprickor med materialet som jag grävde bort. Den möjligheten är nu, 12 år senare uttömd och kanske aldrig finns till hands på de flesta villatomter.

I samband med mitt senaste projekt la jag tuvorna uppochnervända under två stora och yviga  rhododendronbuskar. När jag märkte att katterna var där och krafsade och ställde till med oreda täckte jag det hela med björklöv. 

Det är viktigt att strypa tillgången till ljus för att förhindra att gräset vaknar till liv. Nu hoppas jag på det bästa, att gräset dör och näringen kommer  rhoddisarna till nytta. De behöver nya krafter för att blomma bättre. 

Allt fick dock inte plats under under buskarna och det blev ett litet bekymmer. 

Avlägsen plats där en jordhög kan ligga under ett par år utan att det stör och är i vägen kryllar det inte direkt av på en villatomt som vår, uppodlad sedan många år. Till slut kom jag ändå på en lösning. Jag la ut presenning vid skogskanten och öste på med grästuvorna. Jag vände även dessa tuvor upp och ner och täckte det hela med persenning. Jag öppnar den ibland för att släppa in fukt men i övrigt är det bara att vänta. 

Man behöver inte ha persenning under högen om man vill plantera på plats, men i mitt fall vet jag att jorden ska användas till jordförbättring på annat ställe. Skulle jag däremot vilja bygga en upphöjd rabatt, skulle jag strö ut lite grus mellan grässvållagren redan från början för att få en varmare och luftigare jord. Det är tungt att blanda i grus i efterhand. 

Ja, hur lång tid tar det då? 

Det går inte på en säsong, men efter två hela säsonger sjunker spaden ner i jordhögen som smörkniven i Bregottpaketet. Tilläggas kan att gräsmattorna hos mig var anlagda på 80-talet på speciell, sandig gräsmattejord. Nerbrytningen varierar rimligen beroende på vilken sorts jord gräset växer i, kan jag tänka mig. 

Mörkt och fuktigt ska det vara för ett snabbt resultat. Man kan förståss hacka och vända lite under tiden, men man kan också låta tiden göra jobbet. 

Jag har blivit trendig! Ok, inte jag själv, men trädgården, det ät ju nästan samma sak.

I måndagens bostadsbilaga till Göteborgs Posten har man ägnat en hel sida åt resultatet av trädgårdsbranschens trendspaning, nämligen att det är dark forest som gäller framöver. 

Haha, det är precis vad vi har här. Ok, kanske ännu inte exakt som på inspirationsbilden ovan, men tallskogen och de svarta detaljerna finns faktiskt redan här. 

Skulle jag har sagt att trender inte bör ägnas uppmärksamhet i rabatterna? Skulle jag har bloggat om att modet inte bör följas i trädgårdssammanhang? Nej, det har jag svårt att tro. Ni ser, det går alldeles utmärkt! 

Romantiska pastellträdgårdar, ni är helt ute, bara så ni vet.  Nu är det djupa skog, skräck och mörk mystik som gäller. Martas rike, helt enkelt.

Jag sår inte fröer i någon större skala utan endast några noga utvalda favoritsommarblommor, som t ex ljusgul Tagetes, klockranka och kanske någon chili. 

Fylld petunia

Så min lilla snygga växtlampa som jag skaffade mig för tre år sedan (för rabatterat pris på trädgårdsmässa) har blivit lite väl trång. Jag hade egentligen inte tänkt att lägga pengar på en till, men häromveckan råkade jag se på Plantagen att de sålde ut samma modell för halva priset. Då började jag fundera och igår slog jag. 

 

Passar inte för odling i större skala men för en amatör som jag. Jag kommer att kunna behandla kring 20-25 småplantor. Färre och färre, allt eftersom de växer, givetvis. 

Jag måste erkänna att designen spelar ganska avgörande roll för min förkärlek för denna produkt. Jag har ingen källare så belysningen måste bli en del av inredningen.

Den här lampan är "allt i ett", den är lättplacerad - bara aningen bredare en vanlig fönsterbräda - , den är snygg och den är LED! Våglängden och ljusstyrkan är speciellt anpassad för odling och den drar, i motsats till traditionella växtlampor, minimalt med ström och alstrar ingen värme. 

Man får inte plats för en skog, men efter en bra start roterar jag de lite större plantorna för att flera ska kunna ta del av kakan.

Behållaren fångar upp vatten och sitter lös, vilket underlättar flytt och transporter.

Växtbelysningen heter Eco Herb och marknadsförs av Venso Eco Solutions i Partille. Den gick loss för 449 kr igår, vilket är ett ganska ok pris med tanke på LED-tekniken. 

Jag står snart inte ut. 

Vi fick snö natten till idag. Inte mycket, men det ligger kvar och det är vitt överallt. 

En lördag, när jag är ledig och hade kunnat klippa ner mina sönderblåsta japanska gräs och fylla på med grus längst muren och husgrunden. 

Behöver rekreation och all tröst jag kan få. 

Jag bläddrar bland fjolårets vårbilder. 

Och här är anledningen till att jag vill ha fuchsiasticklingar varje år. Det här är värt varenda minut av omsorg man får lägga ner. 

Om någon undrar så blir en liten stickling så här bara  på en säsong. Fuchsior är som gjorda för den svala svenska sommaren. 

Ja, det får bli min räddning. Jag ska iväg till plantskolan i morgon. 

Veckans tema på Blommig fredag är kärlek och för mig är det självklart att skriva om mina känslor för den plätt på jorden där vår trädgård är belägen. 

Att ha starka band till en plats är problematiskt i sig. Det har det alltid varit men i vår tid när vi hyllar förändringsbenägna, världsvana, beresta människor är det fullständigt otidsenligt att föredra hemmets trygga vrå. 

Det kan också tyckas märkligt hur jag som utlänning kunde utveckla så djupa rötter och stark hemkänsla på en svensk skogsbacke. 

Hur kunde det bli så?

Mitt genetiska arv med jordbrukare på släktträdet och en idyllisk barndom på landet, följt av en turbulent ungdom i storstaden med inslag av otrygghet är säkert en del av förklaringen. Jag är inte det minsta flexibel i grunden, men de gångerna när det inte finns någon återvändo i livet har jag hittills lyckats blixtsnabbt ställa in mig på vad som gäller och göra det bästa av situationen. 

Jag gjorde det när jag 25 år gammal begrep att min landspecifika  utbildning var obrukbar i Sverige, när jag insåg att min första man var spelmissbrukare eller när jag förlorade mitt första barn. 

Man måsta alltid gå vidare, förr eller senare. Ingenting blir bättre av att förlora sig i depression och man har bara ett kort liv här på jorden. Och eftersom det är väldigt lite som tyder på att det  finns något annat liv efter detta, gäller det att skapa så paradislika förhållanden man bara kan. Här och nu. 

Det är den ambitionen som ledde mig till insikten att ett liv nära naturen och brukande av jord stärker kropp och själ på alla tänkbara sätt. I odlandets avstressande, rent av terapeutiska effekter och i glädjen över skapandet bottnar min kärlek till trädgården. 

Ja, det känns som om att jag skulle kunna skriva en hel bok om ämnet.....   Men ni slipper. 

Vi går vidare och tar del av andras kärleksförklaringar istället.

Planering inför den kommande säsongen pågår alldeles säkert på många soffor just nu och jag tänkte därför samla mina erfarenheter om några lättillgängliga och lättodlade vedartade favoriter. 

Fläder associerar de flesta med dess underbart smakande saft i första hand.  

För egen del odlar jag fläder mest för prydnadsvärdets skull, även om det händer att jag gör saft då och då. Skönhet och nytta i förening är inte fel.

Black Tower ska vara smal och uppåtväxande. I mitt fall har rådjuret varit framme och brutit av toppar som har då förgrenat sig. Även den har rosa blomställningar. 

En bebis från förra året av namnsorten 'Sutherland Gold'. En utav de vackraste buskarna, alla kategorier, om den trivs. Jag kommer att bli förkrossad om den inte klarar vintern. Den var sen med avhärdningen, så jag är orolig. 

De mörkbladiga flädersorterna har jag flerig erfarenhet av och kan intyga deras goda härdighet och torktålighet. Den gulbladiga varianten kan brännas i full sol, har jag sett på Botaniska och ska vara med fuktighetskrävande. 

Black Lace är beskärningsvänlig och lätt att forma till en graciös, överhängande buske, medan Black Tower vågar  jag inte röra för mycket eftersom jag vill gärna ha en smal pelare. Den är inte lika snabbväxande som flikbladiga Black Lace. 

Det sägs att fläder kan dö plötsligt och jag har också hört att de inte blir särskilt gamla.

Jag har dock hittat en bild på ett gammalt  exemplar som har formats till träd. Bilden är tagen 2013 i Göran Rosanders trägård i Onsala.