Styckfrysning har den fördelen att man kan ta mindre mängder åt gången. Det är praktiskt när huvudanvändningsområdet är smoothie: frysta bär+banan+mjölk.  Både mammas och barnens favorit. Och nästan ännu godare på röda vinbär. 

Man kan köpa bombastiska hortensior på plantskolorna året runt numera, men det här inlägget kommer inte att handla om dem.

Dessa dyra, övegödda färgexplosionerna ska man på sin höjd skriva upp sortnamnet på och försöka hitta på våren, året efter, men absolut inte köpa så här års. Deras förmåga att rota sig är minimal, de har ju fullt upp med att sörja för sina handbollstora blommor. Att de är ofta macrophyllahybrider med stor risk för nedfrysning och utebliven blomning gör ju inte saken bättre. 

Jag vill lyfta fram de kanske något mindre iögonfallande sorterna som är pålitliga och  härdiga  Även dessa levererar en enastående föreställning under en lång tid, det är absolut inget fel på prydnadsvärdet. 

Hydrangea paniculatahyriderna är det säkraste kortet om man är ute efter en långlivad buske som blommar varje är.

Min Grandiflora är planterad i halvsoligt läge i väldigt lite jord. Den har många år på nacken och såg ut så här förra sommaren:

Dagliljor har jag lite ambivalenta känslor för. Jag skulle inte ta med dem vid eventuellt flytt, men gillar dem tillräckligt för att inte göra mig av med rabatten som jag anlade i ganska tidigt skede av mitt trädgårdsbygge. 

Dagliljor blir nog lyckligast i fet jord i halvskugga, även om det står "full sol" och "anspråkslös" i vissa odlingssammanhang. Jag har minnsann lyckats få dagliljor att vantrivas och tyna bort. För mycket eller för lite sol eller näringsfattig jord går inte. Brist på vatten ger snabbt gula blad och ledset utseende, även om de överlever. För ett snyggt intryck för man regelbundet plocka vissna blommor under den långa blomningstiden, vilket kan minska  dagliljornas attraktionskraft, även om det är ett ypperligt tillfälle att njuta v dem.

Nej, majoriteten av mina växter har betydligt lägre krav på tillvaron än dagliljehybrider har, så fjäska för dem om du vill få ut mycket av dem! 

 

Friska blad och massor av knoppar som räcker lääänge.

Den har en mjuk gul nyans

Den här bilden är tagen på min orange-gula rabatt där även rödbladig perukbuske, daggkåpa och hakonegräs ingår. Gissar på ' Rocket City'.

Efter tips på Lunas blogg häromveckan kunde jag inte motstå att åka till vår kanske närmaste historiska sevärdhet. Mitt första besök i Gunnebo för 15 år sedan var en besvikelse. Byggnaden var sliten och trädgårdarna saknade en älskande, varsam hand. Kaffet var dyrt och det var säkert dåligt väder också.  Jag minns inte exakt...

MYCKET har hänt. 

Gunnebo slott ligger i Mölndals kommun, 20 minuters bilfärd från centrala Göteborg och är ett absolut måste för trädgårdsintresserade, förbipasserande semesterfirare.

Se själva.

Hummelo finns att köpa på välsorterade plantskolor, har jag sett. 

Fingerörter är för det mesta blyga men nyfikna varelser som sticker upp sina blomhuvuden här och där i perennrabatten och utstrålar frågan:  "är det möjligen någon som kan se mig?". Bland maffiga pioner, hostor och liljor är undran högst befogad. 

Fast just brokfingerörten Emelie är av det lite mer bastanta slaget. 

 

Hon har laddat med många knoppar i år.

På bilderna nedan ser ni samma Salix Purpurea nana med två års mellanrum. Den började sin karriär, likt de flesta nyinköpta buskar hos mig, i kruka, hårt friserad från första dagen. Den överslevde sin första vinter i kruka men grävdes ner i backen på den gruslagda entrésidan i september 2015. 

 

 

Ja, Wisingsgård är kanske inte den vackraste trädgård jag har besökt. 

Den har brister i anläggningsteknik, markduken under gruset är synlig vid övergångarna och det saknas kanter som håller isär grus och jord. Rabatterna är dåligt rensade och placeringen av vissa växter skvallrar om brister i odlingserfarenhet. Visserligen klarar en del skuggväxter att växa i full sol men deras bleka vantrivsel förtar skönhetsupplevelsen. Acer shirasawanums ljusa blad bränns sönder av solen i helt öppet läge så det gör ont att se. 

Varför skriver jag dessa kritiska rader istället för att bara vara tyst då? 

Jo, jag tycker att det är oerhört lärorikt att studera trädgårdar som inte är "perfekta". 

Det blir tydligt vilka svårigheter en odlare möter i sin vardag. En påminnelse om hur man INTE ska göra. Jag själv har gjort en del misstag av dem som finns här och dessa kanske hade kunnat undvikas om jag hade sett något liknande i början av mitt trädgårdsbygge. Det tydliggör också hur mycket kunskap och arbete det finns nergrävd  i de vackraste trädgårdarna. 

Och för rättvisans skull: Det finns en tydlig idé och en grundstruktur att bygga vidare på i Wisingsborgs trädgård. Platsen andas historia, läget är perfekt, storleken är imponerande. 

Hjärnan går ännu, fler dagar efter besöket på högvarv kring hur jag själv skulle vidareutveckla den. En besöksträdgård behöver inte vara "perfekt". 

Då var det dags för klockrankan att slå ut sina första blommor. Det är tidigt på säsongen för att vara klockranka. 

Mina frösådder grodde dåligt i år, bara en kom upp, så jag fick två små plantor av en väninna för säkerhets skull. Alla tre klarade dock avhärdningen, som jag annars ofta lyckas missköta. Så nu har jag tre hungriga och törstiga plantor i varsin kruka klättrandes typ överallt på altanen. Klockranka är väldigt frodig även i kruka, vilket gör att den passar utmärkt till balkong och terass. 

En riktigt stadig spaljé är utmaning förståss.

Klockranka har många sympatiska egenskaper. Den är lätt att dra upp från frön (köp färska fröer varje år, jag använde fjolårets rester, därför misslyckandet), växer snabbt, klättrar av egen kraft och har urtjusiga blommor. Den tål ett par minusgrader på hösten, vilket innebär att den håller hela säsongen och lite till, ända till den första rejäla frosten, och den kommer sällan före december på Växtkusten. Det är en grå novemberdag jag såg klockranka för första gången, klättrandes på höga stödmurar vid Tjolöholms slott. Det var på 2013 års julmarknad. 

Att klockranka är ettårig ser jag som en fördel, man slipper klippning och oron för hur den klarat vintern. Det är bara att köra ner den i komposten när den väl har frusit. 

Det roliga är att min väninna sådde den vita varianten av klockranka, medan jag sådde den som skiftar färg under sin livstid, från vanilj till rosa och till slut mörklila. Det är den vita varianten som syns på bilderna ovan och den ska behålla sin ljusa färg även när den åldras. En blomma håller  i 4-6 dagar, beroende på väder, så snart får jag veta om det stämmer. 

Jag måste fuska lite om jag ska visa den lila sorten, den har ännu inte börjat blomma. 

Nu hoppas jag på en rik blomning ända in i november.