I år hände det ovanliga att jag blev "klar" med advenstpyntningen redan till första advent. 

Med skogen till granne i söder och ett berg i väster råder det kompakt mörker i vår trädgård vintertid. Vi har sedan flera år haft trädgårdsbelysning på vissa växter men i år kompletterade vi med julbelysning. 

Jag hittade ett påbyggningsbart system på Rusta med kraftiga sladdar och ordentliga kopplingar mellan beståndsdelarna. Eftersom vår "gamla" flaggstångsbelysning har mer eller mindre blåst sönder på 2-3 säsonger visste jag, så att säga, vad jag inte ville ha. I det här fallet utlovas 30 000 timmars brinntid och 3 års garanti, så får vi se vad som händer.

Jag är ingen hemlighetsfull person, det enda jag gör i det dolda är att köpa julklappar. 

När jag fick reda på veckans tema på Blommig fredag tänkte jag direkt på en bok, som jag nyss hört talas om och har ännu inte läst, men är mycket nyfiken på:  Trädens hemliga liv av Peter Wohlleben. 

Den handlar om mer eller mindre vetenskapliga belägg på att skogens träd kommunicerar med varandra genom att koppla ihop sig med svamptrådar. Med kommunikation menar man i första hand att träden delar med sig näring och skyddar varandra mot torka och andra extrema väderförhållanden samt skadedjur. Bevis på detta tyckte man sig finna i det faktum att träd blir inte alls lika gamla och stora utanför sin ståndort, dvs den naturliga växtplats där de får växa tillsammans med sina artfränder. 

Det är en definitivt en verksamhet som träden bedriver i det dolda, en hemlighet som heter duga. Och om vi ska nå framgång i våra samlingsträdgårdar - det är ju sällan vi planterar mer än ett av varje träd - gäller det för träden, precis som för oss människor, att lära sig att kommunicera med främlingarna och nykomlingarna runtomkring. 

Så hör ni, mina nyplanterade klena små pinnar, fram med svamptrådarna och ta hjälp av tallskogen intill! Och ni stora maffiga tallar några meter bort! Är man stor och stark måste man vara snäll!  

Nu var det länge sedan jag skrev om vad som händer i mitt lilla rike. 

Den korta versionen är att trädgården har grånat. Frosten i början av november tog en helt oförberedd trädgård med besked.

  

Trädgårdsarbete förknippar jag mycket med att vara närvarande och försvinna i en annan värld samtidigt. Man har en bild på näthinnorna, skönhet förenad med lycka som man har upplevt och vill återskapa. 

Mormor och morfar hade en fantastisk trädgård med olika avdelningar, fast det tänkte jag  inte så mycket på då. Det var viktigare att jag kunde gömma mig under hasselbusken eller i körbärsträdets krona. Och det fanns alltid något gott att stoppa i munnen. Rädisor och vårlök i början av säsongen, jordgubbar, persikor, aprikoser, olika sorters äpplen, plommon, päron och långa rader av vinrankor med druvor som alla smakade olika. 

Omogna vindruvor på röd spaljé på mina föräldrars uteplats

Hemma hos oss, på samma gata, endast 6-7 hus bort var det nästan samma sak. Pappa var besatt av fruktodling och minnena av en fruktlund inbäddad i rosa blommoln på våren går inte att sudda ut. Det var nog det vackraste jag visste.

Jag fick tidigt lära mig att även små barnahänder kunde göra nytta. På somrarna skördade vi och gjorde alla möjliga sorters marmelad, sylt och inläggningar. Timvis satt vi, mamma, min lillasyster och jag i skuggan och kärnade ur bigarråer, plommon eller skalade hårda päron och persikor som skulle läggas och lagras i sockerlag över vintern. Jag älskar fortfarande enkla och monotona arbeten som inte lägger beslag på tankar och fantasi. 

Det dröjde sedan 20 år innan jag fick eget ansvar för en jordplätt. Den var bara en halv kvm på kyrkogården, men så kär och viktig. Där under låg ett litet barn som bara blev tio år. Han skulle ha den vackraste graven på hela kyrkogården. Det fanns inget mer för mig att göra för det här barnet än att sköta om hans grav.  Även nu, 16 år, två andra barn och en trädgård senare, upplever jag en obeskrivlig närhet till honom när jag har fingrarna i jorden.

Bilderna till det här inlägget är tagna i mina föräldrars trädgård.