Häromkvällen visade SVT ett program hur monokultur och konstgödsling i den industrialiserade livsmedelsproduktionens spår utarmar jorden. Egentligen är det nog ingen nyhet för någon med minsta naturintresse, det som möjligen var nytt att höra, vid sidan om alla forskare, en nordamerikans storbonde (eller kanske man ska säga farmer), resonera kring konsekvenserna och berätta hur vi istället borde odla. Det väckte ändå en strimma av hopp. 

Jag kom i alla fall att tänka på en historia som jag ofta fått höra av min mamma när jag var barn. 

Mina nygifta föräldrar var ute på var sitt håll i trädgården och arbetade, mamma troligen med blommorna och pappa med grönsakerna. Mammas förskräckta skrik förstörde plötsligt idyllen och pappa kom rusande, "Vad hände?"

Mamma, skräckslagen som hon var, fick inte fram ett ord, hon bara pekade på en stor mask som hon tog, enligt senare berättelser, för en liten orm eller kopparorm. 

Ja, vad gör min pappa då? Han tar upp masken och pussar den mitt framför min mamma.

Varför gjorde han det då? Ja, han gjorde det för att visa vilken samhörighet han kände med jorden och dess invånare. Masken var ren och värdefull, tecken på liv och garanti för att den nyinköpta tomten var bördig. Han fick tidigt hjälpa till i odlingarna och lärde sig som barn att masken var älskvärd och den viktigaste medarbetaren i trädgården. En kollega. 

Mamma, även hon barn till jordbrukande föräldrar och uppvuxen på landet, har inte fått samma närhet till jorden, har inte vant sig, har inte förstått. Åtminstone då.  

Så jag tänker, vad händer med vår jord om vi, generation efter generation tappar kunskap om och känsla för något så harmlöst och elementärt som en mask? 

För mig har det också tagit många år att utveckla ett avslappnat umgänge med maskar och visst kan jag förstå att man inte behöver vara förtjust för att ändå vara mån om dem små djuren. Men jag skulle ändå önska att det var fler människor som hade en längtan efter att stoppa fingrarna i jorden. 

Jag ser det inte som arbete. För mig är det ett stort nöje.

Nu har jag genomfört en sedan gammalt planerat miniprojekt. Det är frågan om två korta häcksnuttar på kortsidorna av rektangelformad rabatt. Låg ska häcken vara, typ buxbom, fast inte buxbom.

Googlar man på ersättningsväxter för buxbom föreslås det bl a  Ribus alpinum 'Pumilum', måbär. Den är visserligen inte vintergrön men jag föll för den dels pga den höga zonangivelsen (6), men också för att den grönskar först av alla häckväxter, enligt uppgift. Det passar den aktuella rabatten eftersom den är tänkt att ha sin storhetstid på våren. Dessutom uppgavs Pumilum vara mycket lämplig för formklippning. Bingo!

Beslutet var mer eller mindre fattat redan förra året, men att få tag på just 'Pumilum' visade sig vara svårt. Till slut gjorde jag en beställning utan att ha ens sätt plantan i verkligheten, vilket jag annars aldrig brukar göra.

Och här lilla 'Pumilum' , nerklippt och tillsnyggad!

När beställningen väl anlänt blev det en besvikelse. 10 spretiga, låga buskar av marktäckarkaraktär till ett pris som fick mig (som vanligtvis lyckas inta attityden "det drabbar ingen fattig", just när det kommer till växtinköp) att tappa hakan. Fula och dyra var de, men det var inte läge att backa. 

Det första jag gjorde var att jag klippte ner dem till hälften. Därefter gick jag igenom krukorna och klämde sönder alla snigelbarn. Rotsystemet såg fint ut och det är ändå det viktigaste. 

Bädden var i stort sett förberedd, så jag fick ner plantorna i backen ganska kvickt, trots helgens dunderförkylning.

Nästa vecka är det maj och då ska björkarna grönska!

Då var det dags att granska vad naturen har haft för sig de senaste veckorna. Jag återvänder till Hassellunden som kan, äntligen, skryta med lite grönska.

Jag har ett väldigt intresse för färger, i synnerhet i kläd-, inrednings- och trädgårdssammanhang. 

Mina favoritfärger är olika beroende av vilket sammanhang det är och förändras också genom åren. Även årstider har stor betydelse, och så klarar jag inte av blandning av mättade (tunga) och omättade (lätta) färger, fråga mig inte varför. 

Rött till exempel, som jag skattar högt i inredningssammanhang, tål jag bara inte i trädgården längre, absolut inte på våren. Lite problematiskt, då röda liljor och Montbretia har förökat sig hysteriskt sedan jag skaffade dem under en röd period i mitt trädgårdsliv. Som tur är blommar de lite längre fram på säsongen. 

Min nyaste färgförälskelse i naturen är blått, (vid sidan om blekgult). Det finns några fina representanter redan nu, denna kalla april. 

 

Har tyvärr tappat sortnamn på denna blåa anemone nemorosa. De vita sipporna, som jag har gott om av på vår skogstomt, blommar inte ännu.

 

Chionodoxa Luciliae gigantea

Den mest magnifika blåa blomningen står aklejorna för hos mig, men dit är en bra bit kvar denna kalla vår. 

Jag har en förkärlek för översiktsbilder, visar ofta sådana på bloggen. Jag gillar växter även som individer, men vackra utomhusmiljöer har jag större behållning av än en enskild blomma. Jag tycker om att analysera stil och anläggningsteknik, växtkombinationer och förtrollas av stämningen på perspektivbilder.

Jag har turen att kunna fotografera trädgården ovanifrån, både från övervåningen och från vårt berg. Det underlättar en grov önskeplanering, men vad topografin sedan tillåter är en annan femma. Jag kan ovanifrån tycka att en gräsgång är för bred i förhållande till rabatternas storlek, men om jorddjupet knappt räcker till gräs är det ingen idé att bredda rabatten ändå.

Jag gör i detta inlägg avsteg från min egna princip att endast använda bloggen till  trädgårdsrelaterade ämnen. 

På min resa i Ungern förra veckan blev jag berörd av ett minnesmärke på ett sätt som sällan händer mig när inga växter är inblandade. 

På ett välbesökt promenadstråk utanför Parlamentsbyggnaden i Budapest står massor med tomma skor av kraftigt stål:

Hur många som dödades vet man inte exakt, men 154 männskor överlevde tack vore en räddningsaktion, ledd av en ungersk anställd på den svenska ambassaden. Människorna stod uppställda på kajen och "klara" för avrättning när beskedet om amnesti kom. 

Jag befinner jag mig på varmare breddgrader, närmare bestämt på den ungerska landsbyggden och är förbluffad över hur pass stor skillnad det är mellan vårens ankomst i Centraleuropa och i Sverige. Nu, i början av april är det syréntider här, nästan alla träd är gröna och vårfloran sjunger på sista versen. Det känns overkligt, inte minst med tanke på att det är lägre temperaturer här just nu än det är i Sverige. Det kyligt, det blåser och det hänger regn i luften.