Veckan som har gått kunde jag bocka av ett projekt från årets "to do-lista".  Vi bytte ut den kanske 40 år gamla trätrallen på husets södersida. Vår viktigaste uteplats. 

Före och efter bilder kan tyvärr inte bli, eftersom jag, som vanligt, missade att föreviga det gamla altangolvet. 

Å andra sidan ändrade vi inget på designen, förutom att vi köpte bredare och tjockare bredor. Jag övervägde inte ens att byta till det så populära kompositmaterialet. Låt vara att det är impregnerat, men trä är ett naturmaterial som åldras med värdighet. Det tycker jag faktiskt inte att kompositmaterialet gör. 

Tungt var det och lång tid tog det, mycket längre än vi trodde.

Men sedan tog det fart. Våra två hantverkare, Ulf och Hasse gjorde ett fantastiskt jobb. 

Dag 2 var det klart. 

Ja, lite småpyssel kvarstår. Som att fylla ut kanterna med grus. Som måste först inhandlas.

Här var jag mån om att ormroten och penningbladet bevaras och mjukar upp de hårda ytorna. Det tar faktiskt lite tid till och med för dessa levnadsglada perenner att etablera sig i ett skuggigt hörn.

Matbordet får stå ute några veckor till. 

 

Ibland känner jag mig nöjd. Trots mycket tidig höst med kupiösa mängder regn blir jag glad vid hemkomsten. Vår entrèsida prunkar och det är tacksamt, eftersom uteplatsen i söder är uppgrävd pga altanbygge.

Nu är det högtid att reda ut begreppen. 

Silvriga blad, anspråkslös, långblommande, vackra fröställningar på vintern - vem vill inte ha den här sortens perenn?

I alla år har jag haft ulleternell i min trädgård, trodde jag. 

Jag har nämligen levt i villfarelsen att det finns en sorts "ulleternell".  Har visserligen noterat stora skillnader mellan mina och andras "ulleterneller",  men  då tänkte jag att de varierar i utseendet beroende av jordmån, tillgång till sol osv. Och att jag inte hade den rätta platsen för mina och det är därför de blir bleka, höga och rangliga. 

Men förra hösten blev jag varsle om att det är frågan om två olika arter inom släktet Anaphalis. Trädgårdskompisen Heléne (Trädgård i Torslanda) förstod nämligen att jag förväxlar pärleternell och ulleternell. 

Inom  släktet Anaphalis finns det visst tvår arter, Anaphalis margaritacea och Anaphalis triplinervis.

Som synes är skillnaden mellan dessa två väldigt stor, i alla fall när man ser dem samtidigt, vilket är ju sällan fallet i verkligheten.

Margaritacean är högre, ca 50-60 cm, har smalare och grönare blad och mer kremvita blommor. Hos mig lägger den sig på hösten - sensommaren, det har den alltid gjort och det är framför allt därför jag vill diskvalificera stackarn. Det är en sak om högresta perenner behöver stöd eller om de låga lägger sig i oktober, men inte i augusti, tack. 

Triplinervis är å andra sidan är pärla, även om det inte är den som heter pärleternell. Triplinervis kallas ulleternell på svenska. Klar färg på såväl blomma som blad, snygg i växtsättet och anspråkslös. Stället jag odlar den på trivdes inte ens kärleksörten tidigare. Torr och näringsfattig jord i framkanten av rabatten verkar bara gynna dess kompakta form. Den uppför sig väluppfostrat även på slänter, jag passerar dagligen en plantering som är bevis på detta.

Och vad kan vi lära oss av min förvirring? 

Två saker. Lita inte på stora kedjornas etikettering och koncentrera dig på det latinska namnet. Lättare sagt än gjort. 

Till hösten blir det uppgrävning av pärlisen och delning av ullisen, apropå latinet. Det är ingen tvekan om vilken som är mer odlingsvärd. 

Jag är inte så mycket för samplantering i kruka, men ibland  är det kul. 

September är här och nu kan man utvärdera årets satsning på sommarfägring. Jag odlar sommarblommor och ettåringar endast i kruka och syftet är att pryda hårda ytor som entrétrappan och uteplatserna. Det behövs en hel del och att köpa uppdriva utplanteringsväxter i början av sommaren skulle kosta en förmögenhet. Å andra sidan har jag inte obegränsat med tid heller så frösådder funkar bara delvis. Jag försöker kompromissa. 

Att köpa sticklingar tidigt på våren är ett bra sätt att komma runt problemet. Jag har ledlampor på fönsterbrädorna i köket, vilket är nog ett måste för petunior och pelargonior, medan fuchsior klarar sig utan. 

En  5-6 cm stor fuchsiastickling kan man komma över för 10-20 kr i februari. 

'New Millenium'

Gemensamt för mina sommarsatsningen är att de klarar lägre temperaturer och lite mindre ljus, så de håller sig fräscha en bra bit in på hösten. Framför allt fuchsiorna, som jag har ett 10-tals namsorter av, är alldeles enastående på den punkten. Det skattar jag högt.