Det är milda dagar och jag har, trots magsjuka och halsont, tillbringat några timmar med trädgårdsarbete så här på mellandagarna. Jag går runt, klipper ner de skräpigaste perennerna och funderar stillsamt över min trädgårdsframtid, om vad jag vill med trädgården (och med bloggen) den närmaste tiden. 

Jag tror inte på drastiska förändringar men har inte heller kommit fram till någon lagom lösning på min lilla kris.

Jag finner en utmaning i att acceptera att trädgården är nära att bli färdiganlagd och rent underhåll tar vid. Perenner måste delas och föryngras, buskar och träd beskäras, torvkanter bytas och grusgångar rensas från löv och björkkvistar. Ni hör. Anläggning är ju tusen gånger roligare. Men alternativet, att lämna trädgården och börja om från början på annan plats är inte realistiskt med åtminstone 15 år kvar i arbetslivet. Jag lider ju av konstant trädgårdstidsnöd som det är nu. Det är också för mycket arbete. Håller kroppen? Längtar jag ens bort? 

Jag går och plockar nedblåsta grenar, inventerar 2018 års måsten och inser att jag är gränslöst stolt över min skapelse. Jag njuter av japanska lönnens ’Sango Kaku ’ röda grenar, rododendronens blomknoppar och de variegerade bladen på mina små idegranar. Minns resan från Kivik hem till Göteborg med lönnen mellan mina ben. Barnen var små, det kan ha varit 2008 eller 2009. Idegranarna kommer från en trädgårdsamatör i Stenungsund som i sin tur fick sticklingar för förökning från självaste Brita Johansson. Jag har träffat henne. Jag har fått se hennes trädgård. Jag har upplevt så mycket tack vore mitt intresse och jag vill fortsätta att jag göra det. 

Jag ler inombords och tänker på att det är bara min närmaste familj som väcker starkare känslor hos mig än trädgården. Jag älskar varje litet hörn av den av hela mitt hjärta. Jag ska nog stå ut med att ta hand om den i många år till. 

Bilderna är tagna den 29 december 2017.

Gott nytt år!

Jag skriver sällan om vår innemiljö på min blogg. Den handlar om trädgård och jag vill hålla mig till ämnet. 

Jag gör dock ett undantag nu, eftersom min mamma, som är min mest hängivna läsare efterfrågar bilder. Det är den media hon har tillgång till och lärt sig att hantera, vi kommunicerar inte via Facebook eller Instagram. Eftersom vi firar jul på var sitt håll blir det mitt sätt att bjuda in henne.  

Börjar med den nya brasan som blev klar förra veckan.

Blev så förtjust så jag köpte några till igår. Överflöd hör julen till. 

Köksbordet

 

Advent i trädgården. Hm, bra tema den 1 december, så klart. 

Jag är inte den som spar på krutet när det kommer till jul och trädgård. Har massor med vintergröna växter och är mycket förtjust av trädgårdsbelysning. (Högst på min önskelista - i detta sammanhang - står en flaggstångsbelysning som monterar sig själv, aldrig blåser ner och drar helst ingen el.) 

Vi är en stor familj som samlas under julen och det är gäster från världens flera hörn, så det klart jag ska fixa och dona. 

För att inhämta inspiration läser jag massa trädgårdsmagasin på appen Readly, både svenska och engelska.

Min gräns för vad jag kan tänka mig i min egna trädgård går ungefär vid färfällsprydda bänkar vid en insnöad entrédörr med proffsigt dekorerad jättekrans på, där tjusigt klädda familjemedlemmar och gäster samlas kring glögg och lussebullar. Det blir bara för mycket. Vem gör detta i det verkliga livet? Inte jag och inte någon annan jag känner heller. Personligen brukar jag ha fullt show med att rengöra gästtoaletten i sista sekund innan gästerna kommer. Och aldrig i livet skulle jag slå hål på vår entrédörr för att hänga krans på. Fårfäll, om jag hade några, skulle jag ha i soffan i vardagsrummet.

Man tager vad man haver. Försöker hålla liv i de tåligaste sommarblommorna. Fuchsiorna bryr sig inte om årstider, mörker och kyla, de blommar så länge näring och vatten finnes. Julens favoritblommor, hyacinterna brukar också hamna på entrétrappan, men de måste först slå ut i stugvärmen. Det är minst två veckor tills dess. 

Det är svårt att fånga belysning på bild, dessutom har jag vare sig lust eller tid med extra styling bara för fotograferingens skull. 

Verkligheten upplever jag dock betydligt trevligare med än utan belysning, inte minst för att vårt hus gränsar till allmänning i tre vädersträck och har en kolossalt mörk omgivning. 

Och idag får vi äntligen tända på riktigt.