Jag har inställningen att trädgården ska möbleras med samma omsorg som huset. 

Många sittplatser ska det vara så att man kan ta sig en stund vila var som helst och för att kunna välja mellan vyerna över sin skapelse. Jag har matplatser, cafemöbler, soffor, bänkar, solsängar, solstolar, pallar, hammock och hängstol, jag spar inte på krutet på den punkten. 

Det är en massa parametrar man får hålla i minnet när man väljer trädgårdsmöbler, husets och trädgårdens stil, material, färg och form, hållbarhet, underhållsbehov, vinterförvaring och ergonomi, för att nämna några. 

En möbeltyp som jag länge varit väldigt anti till men som jag nu, efter att ha prövat, finner så gott som oslagbar är möbler gjorda av plasttrådar. Vet faktiskt inte vad materialet kallas, men det har två stora fördelar: det torkar snabbt upp efter regn och mjukt nog utan dynor. Dynhantering är ju en riktig sommarplåga i vårt klimat. 

Dessutom verkar dessa trådmöbler hållbara och helt underhållsfria. Mina stolar har stått ute flera vintrar och ser helt opåverkade ut. Jag har hört samma sak från bekanta. Fåtöljerna är nya, men förhoppningsvis lika bra. 

Det enda man får se upp med är små, oförståndiga barn med sax i näven. Men dem hålls ju ändå under uppsikt av andra skäl, eller hur? 

Jag tycker att vårvädret sköter sig anmärkningsvärt bra i år. 

Jag var ilsken på den hemskt sega och för höstljung och blåbär förödande vårvintern men efter tjällossningen, som hos oss fullbordades under påsken, har vi inte haft minusgrader på Västkusten. Nattemperaturen har legat runt 5-7 grader och strax över  10 på dagarna. Jag har till och med hunnit avhärda mina fuchsiasticklingar och frösådder av sommarblommor, de har nu varit ute i den karga verkligheten i över 2 veckor. 

Vi har också haft några ”extremt” varma (över 15 grader) dagar, vilket har gjort att vårens tidigare försening håller på att försvinna, nu handlar det om ca en veckas eftersläpning i växternas utveckling jämfört med tidigare år. Vissa perenner har helt “hunnit i kapp” tack vore att det har kommit tillräckligt mer regn och att solen har också tittat fram med jämna mellanrum. 

Nej, i år klagar jag faktiskt inte på vårvädret. Så här långt. (Men jag är kräsen, så det kan snabbt ändras.....)

Det som jag är mindre nöjd med är att jag har legat sjuk i bronchit och bihåleinflammation hela den gångna veckan. 

Men att kunna gå ut på en kort runda varje dag och beundra vårblomningen har varit en ovärderlig hjälp till att hålla själen i balans. Det räcker till och med att bara stå i förnstren och titta ut. Att se naturens återhämtning ger tilltro till egen läkning. 

Jag är älskar snygga häckar, förmodligen lite tack vore att vår bergiga tomt inte är särskilt lämplig för den här sortens rumsindelning. Jordlagret är mycket ojämnt även på de plana delarna i trädgården, vilket gör det mycket svårt, för att inte säga omöjligt att få till en jämn tillväxt. 

Men jag kämpar på. 

Senast med trädgårdens karaktärsväxt nummer 1, sockertoppsgranarna. 

De var säkert planterade för 40 år sedan och skänkte en John Bauer-saga-stämning över trädgården. De skyddade mot nordanvinden och bildade en ogentränglig barrier för ovälkomna besökare, så som rådjur. Och inte minst: de gjorde garaguppfarten osynlig från huset och från trädgården. En mycket uppskattad häck med andra ord, ändå offrade jag den. 

Varför då? 

Jo, pga häckens bredd. 

2-2,5 meter är inte acceptabelt i en villaträdgård. Så enkelt är det. En 7 meter lång häck som är över 2 meter på bredden tar åtminstone upp 10 kvadratmeter i onödan. 

Det här har jag naturligtvis tyckt även under de åren jag försvarade sockertopparna mot makens ilska. Jag har inte riktigt orkat tänka på byte medan andra, roligare projekt fanns i mitt huvud. Men nu, med två dataintresserade tonårspojkar i familjen, har även fiberdragning blivit högaktuell, vilket gav mig en sista, välbehövlig spark i baken. Så jag bestämde mig. 

Vi började med att inhandla en kompostkvarn.

Sockertoppsgranen har ett mycket finförgrenat grenverk med torra barr innanför det yttersta, gröna ”skalet”, vilket gör den mycket lämplig till nertuggning. Och det gjorde vi. Sex bamse åkte ner i kvarnen och sedan ut i rabatterna som jordförbättring. 

När endast stubbarna fanns kvar tog vi hjälp av fantastiska Ivo och hans tjusiga grävmaskin. Det tog honom 12 minuter att dra upp dessa sex jättar. 

 

I bakgrunden, under presenningen gömer sig 4 kubik gödsel respektive planteringsjord.

Efter detta fick skyddrör för fiber grävas ner och kanten fixas till: 

Sedan kom leveransen av de rotklumpade Smaragderna som omedelbums skulle ner i backen. Stora, 180 cm höga plantor, helt emot min planteringsprincip, men inga regel utan undantag. Normalt vill jag ha unga plantor som växer upp hos mig, men det var  fullständigt otänkbart att byta jättehäcken mot en plutthäck, av många skäl: Jag vill inte se gatan och bilarna, jag vill inte ha blåst och jag vill inte ha rådjursbesök. 

Och nu, lagom till vårens ankomst, står de där:

Är jag nöjd och lycklig då?

Ja, men också orolig. 

Att rotklumpsprodukter etablerar sig långsamt, det kände jag till, men jag ville ha svenskodlade plantor och då fanns inte krukodlade som alternativ, åtminstone inte i storlek större.  Men klarar en kapad rotklump på 40 cm i diameter att försörja en 180 cm hög planta? Någon som har erfarenhet? 

Några skötselinstruktioner som företaget försåg mig med är jag också lite undrande till. 

Säckväven runt rötterna skulle inte tas bort, till exempel, enligt den tillhandahållna handboken. Fast det gjorde jag. Barrväxtgurun Britta Johansson är mycket bestämd på den punkten i sin bok ”Odla barrväxter” och hennes ord är lag för mig. 

Sedan har vi uppmaningen att inte klippa Smaragdthujan på sidorna. Stämmer det? Det hade jag nämligen tänkt att göra. Det var liksom inte meningen att ersätta en bred häck med en bred häck. 

Rådet att inte ge näring de första 6 månaderna? Stämmer det? Jag har jordförbättrat min sandiga jord med hästgödsel och barr men även tänkt att fjäska med Algomin nu i början av växtsäsongen. Någon? 

Normalt brukar jag ha gott självförtroende när det gäller växtskötsel, men det här projektet har gjort mig lite knäsvag. Det får bara inte bli fel. 

Vi närmar oss slutet av april och naturen är inne i sin mest explosiva period. Det händer massor varje dag.