Alunrotrabatten har varit fantastiskt frodig och lättskött i år. Den milda vintern och den tidiga våren har gynnat alunrotsläktet, som har "hoppat över" sin egna dipp, den nedgång som brukar inträffa i april.  En fantastisk året-runt-perenn med andra ord, åtminstone i södra Sverige. 

Och alunrotens storhetstid börjar NU! När de flesta andra perenner går mot nervissning och förfall utvecklar alunroten ännu intensivare färg på bladen, skjuter nya skott efter regnet och blommar om. Deras höstlika färgskala stämmer äntligen överens med årstiden i september, oktober, november. 




Förra året grävde jag upp hela rabatten pga att en syren på andra sidan planket har letat sig in i bland och tog all näring från alunrötterna. Jag la planta för planta på en presenning, grävde bort syrenrötterna (inga rotskott fanns det, bara rötter) ända ner till berget och la rotspärr under halva rabatten. På med frisk, genomsläpplig och näringsrik jord och tillbaka med plantorna. Det blev ett mycket bra resultat. 


 



Arbetet fick gå ganska fort i augustivärmen och etiketterna, som jag innan dess hade hyfsat koll på, hanns inte med. Det innebär att jag nu inte vad de olika sorterna heter, särskilt de rödbladiga är svåra att skilja ifrån varandra. 

Men efter 5 år med rabatten kan jag säga att alla sorter gillade årets väder mycket. De flesta klarar våra tuffa vintrar, men med stor möda. Det blir extra tydligt när man ser deras betydligt stabilare utveckling efter en mild vinter. Sedan tror jag att de trivs ypperligt med att trängas. Trots soligt läge behövde jag knappt vattna rabatten i somras, solstrålarna kommer inte åt jordytan. Plantorna tar hand om sig själva och så ska det vara.