För den som inte vet, så ligger vår trädgård tämligen centralt i Göteborg, endast 7,5 km från Avenyn. Det hindrar dock inte ett rikt djurliv och jag har tidigare skrivit om igelkott och ekorre och räv och naturligtvis bambisarna som vi ibland för besök av. Grävling och vildsvin har vi aldrig haft anledning att misstänka att det finns här, men en älg åt upp halva körbärsträdet för några år sedan. Jag hed sett henne i skogen dagen innan i skogen. 

Men, men vi har alltid tyckt att är ganska mysigt med djurliv runtomkring med undantag för rådjuren som kom då och då, ja, ganska regelbundet, om jag ska vara ärlig och orsakat en del förödelse, mest av den här typen:


Ett av många perenna offer för årets rådjursbock

 

Uppäten kärleksört trots luktpinne


Inhängning har vi ändå inte övervägt på allvar  utan försökt skydda oss med diverse lukt- och skrämselmedel. Jag har lagt ut luktpinnar runt kärleksörten och alunroten och hängt nät över azalean, som jag sedan fick klippa bort osv, osv. Jag höll på med att testa alla tips och idéer för jämnan. Jag köper också alla giftiga växter jag kan komma över, med glädje, utseendet är sekundärt. Pioner och dahlior klarar sig. Osv, osv. 

Övergången mellan trädgården och skogen är, enligt oss båda, trädgårdens mest lyckade och trivsammaste del och det fanns inte på min mans karta att dra upp staket just där. Och det är förstås där Bambi kommer in. Det såg vi tre kvällar på raden från köksfönstret. Vi kunde också bevittna att grannens katt skrämde livet ur rådjuret och när inte katten var där, sprang vi ut som dårar. (Jag själv är betydligt mindre skrämmande än en katt, vilket jag kanske borde, men inte kan känna någon glädje över.)

Men vi kan inte sitta rådjursvakt hela dagarna. I år har skadorna varit utöver det vanliga. Perennerna (astilbe, nävor, vårärt, kärleksört) rök och småträden fick sin bark avskalade, bladknopparna avbitna. Den gångna veckans väderidyll höll på att helt förstöras när jag  - på en utav mina njutningsrundor (!) - upptäckte att jag endast hade halva gulbladiga perukbusken kvar och nästan alla cornus controversa variegatas underbara blad var avbitna. Fjärilbusken som med nöd och näppe klarat förra vintern och börjat återhämta sig fejade han sina äckliga horn på. 

Jag som har överlevt ett barn och är ganska hårdhudad grät över mina älskade,  från östkusten hemsläpade träd tills jag skakade. Det är då de befriande orden kom: "Åk nu och köp det där rådjursnätet så hjälper jag dig att sätta upp det." 

Klockan var fyra på eftermiddagen i söndags och jag slängde mig i bilen. Tre timmar senare var 40 m rådjursnät från Allox på plats. Höjden är 1,5 m. Lite justeringar kommer att behövas i helgen, men det är på plats!

Det finns ingenstans att sticka ner pinnen, den står rakt upp och ner på berget. 

 

Här fäste vi nätet till befintligt trädstam. Nätet uppfattar inte våra mänskliga ögon på håll, det räcker faktiskt med 3-4 m så ser man inte det ens när man vet att det är där. 

 

Öppningen vid stigen är dock synlig. En blommande rhododnedronbuske hamnat utanför, men det är ändå inte gott. 


Nu återstår att se hur detta fungerar. Vad gäller nät- och pinnkvalité, nätstyrka och diskretion har P delat ut höga poäng. Att nätet försvinner i bakgrunden är viktigt. 

Men vill Bambi välta ner det så kommer han att klara det. Vill han hoppa över det, så kan han det. Han kan också krypa in under den (har någon sett ett rådjur att krypa?), eftersom det inte gick att helt följa topografin. Det finns fortfarande en öppen smal ingång mellan huset och garaget, han kan vandra in där. Han kan säkert komma flygandes från himlen också....

MEN! Vi har varit rådjursfria i tre nätter nu. Äldsta sonen såg honom utanför nätet i måndags när han kom hem från skolan. Chi fick han!