Trädgården har lärt mig att bli vän med hösten. Jag hittar fortfarande mycket vackert att titta på och det finns också att göra, milt uttryckt. De senaste årens misstag vill jag ju rätta till inför nästa säsong och det är nu man har chansen, känns det som.

Ett av de, trots allt mindre misstagen (vid sidan om en massa felaktiga växter på fel ställe, som känns jobbigare) var den ganska nyligen anlagda trampstengången. 

Den blev för kort helt enkelt. 

Från huset och från uteplatsen såg man både var den startade och var den slutade och det är ett kardinalt fel. En stig eller gång ska slingra sig bort i det okända, det vet alla som någonsin bläddrat i en trädgårdsbok. Jag är inte överförtjust i tanken att hacka sönder vår storslagna - får jag ändå säga - tomt i massa små trädgårdsrum, men däremot tycker jag att den lilla designen, som det ändå finns uttrymme för, ska bidra till att man känner ett sug efter att ge sig ut i i "det okända". Och för det behöver stigens ände döljas. 

Bild från slutet av maj. Gången slutade där nivåskillnaderna börjar på allvar. Dessutom en tjock rot till det nästående körsbärsträdet till vänster kommer upp i dagen. 

 


Sedan var det också en fråga om kostnad. Det sved att lägga massa pengar på platta, runda stenar i en trädgård som inte lider brist på stenar direkt. Men under sommaren sjönk det in att det var värt. 

 
Så jag skaffade 8 st ljusa skifferplattor till och fortsatte upp mot skogen. 

Här någonstans slutar rabatterna och naturlika planteringar tar över.


Tyvärr slumpade det så att de nya plattorna var lite större än de som redan låg, så jag fick byta rubbet, lägga de största närmast huset och de minsta längst bort. Det blev med andra ord ett ganska stort jobb, men nu är det gjort och jag känner mig nöjd. 

"Kors" sa min man, som tidigt hade deklarerat att han inte tänkt delta i mitt "onödiga" projekt. 

Nu kan man känna att man "dras upp" mot skogen till

 

Nu slutar plattorna där man knappt kan urskilja den smala gången i blåbärsriset.

 

Så ja.


De kommande veckorna kommer jag att ägna åt den årliga flyttkarusellen. Tyvärr är många svårgrävda och svårdelade perenner inblandade och det går trögt. Jag behöver också dela de flesta av mina hostor, det blir nog växtloppis till våren. Ett trädfällningsprojekt och gallring i hassellunden får vänta tills efter lövfällningen. 

Må hösten bli lång.