I veckan som har varit ägde säsongens första växtbyte rum. Två trädgårdsvänner kom på besök med välfyllda papperskassar och befriade mig från övertaliga dahliaknölar.  

Min lycka var stor, små primulor och andra vårväxter hittar man alltid plats för. 

 


Frågan är om platsen är klokt vald. 

Bladväxtrabatten har kanter som jag inte är helt nöjd med och vill gärna klä in med lite mer grönska. Den här typen av "dikeskant" passar utmärkt för t ex daggkåpa, hosta eller daglilja, men i den här samlingsrabatten växer många plantor utan överhängande bladverk och kanterna är nakna även längre fram på säsongen. Bar jord påverkar helhetsupplevelsen alltid negativt, tycker jag. 

 

Den som lever får se.

Jag vill gärna tro att det finns växter som klarar ett sådant ganska kraftig lutande läge, men har inte riktigt lyckats hittills. Jag har provat brun taggpimpinell, men den frös bort förra vintern.  På en lite mörkare sida av denna trekantformade rabatt har jag en minihosta, som inte är helt nöjd med situationen, men verkar ändå svälja konceptet.  Nu tänkte jag testa denna lilla pigga primula som hos min trädgårdsvän klär in måååånga metrar rabattkanter och har förökat sig från en enda planta. Vad tror ni om det? 

Man kan tycka att en annan typ av kant vore att föredra, men det finns flera faktorer att beakta. För det första måste rabatten hållas upphöjd, björkarna  är inte långt borta. Det är också en kostnadsfråga, snygga kanter kostar. Att min mormor hade den här dikeslösningen överallt i sin trädgård påverkar mig också mycket, man vill ju ha det som mormor hade.... Och många av hennes kanter var gröna. Problemet är att jag inte minns vilken växt hon använde. 

Jag tar gärna emot tips.


En annan kant som har skött sig i många år. Torvblocken är klädda med mossa, påskliljorna täcks senare av daggkåpa. Fungerar alldeles utmärkt längst stigen upp till skogen.