Trädgårdsarbete förknippar jag mycket med att vara närvarande och försvinna i en annan värld samtidigt. Man har en bild på näthinnorna, skönhet förenad med lycka som man har upplevt och vill återskapa. 

Mormor och morfar hade en fantastisk trädgård med olika avdelningar, fast det tänkte jag  inte så mycket på då. Det var viktigare att jag kunde gömma mig under hasselbusken eller i körbärsträdets krona. Och det fanns alltid något gott att stoppa i munnen. Rädisor och vårlök i början av säsongen, jordgubbar, persikor, aprikoser, olika sorters äpplen, plommon, päron och långa rader av vinrankor med druvor som alla smakade olika. 


Omogna vindruvor på röd spaljé på mina föräldrars uteplats


Hemma hos oss, på samma gata, endast 6-7 hus bort var det nästan samma sak. Pappa var besatt av fruktodling och minnena av en fruktlund inbäddad i rosa blommoln på våren går inte att sudda ut. Det var nog det vackraste jag visste.


Min gamla pappa framför sitt hus där han har bott sedan 1966


Jag fick tidigt lära mig att även små barnahänder kunde göra nytta. På somrarna skördade vi och gjorde alla möjliga sorters marmelad, sylt och inläggningar. Timvis satt vi, mamma, min lillasyster och jag i skuggan och kärnade ur bigarråer, plommon eller skalade hårda päron och persikor som skulle läggas och lagras i sockerlag över vintern. Jag älskar fortfarande enkla och monotona arbeten som inte lägger beslag på tankar och fantasi. 



Det dröjde sedan 20 år innan jag fick eget ansvar för en jordplätt. Den var bara en halv kvm på kyrkogården, men så kär och viktig. Där under låg ett litet barn som bara blev tio år. Han skulle ha den vackraste graven på hela kyrkogården. Det fanns inget mer för mig att göra för det här barnet än att sköta om hans grav.  Även nu, 16 år, två andra barn och en trädgård senare, upplever jag en obeskrivlig närhet till honom när jag har fingrarna i jorden.

Bilderna till det här inlägget är tagna i mina föräldrars trädgård.

 

Blommig fredag är nu tillbaka!!!
Som jag har längtat och trodde det var historia.