Jag har en trädgårdsvän, en äldre herre, som har inspirerat mig till att odla buskar och träd. Han bor några hus bort men jag hittade inte honom förrän för några år sedan så mitt nya intresse har ännu inte resulterat i ett sådant arboretum som han har. Tvärtom, jag köper gärna unga exemplar eftersom jag gärna vill att de växer upp i min omsorg, så de blir mina på riktigt. Jag älskar starka band.  På grund av utrymmesskäl väljer jag gärna långsamtväxande sorter. Dessutom medför Bambis återkommande attacker att de inte växer överdrivet fort.

Alla vet att man ska först dra en häck runt sin trädgård och plantera träd, men få gör på det sättet. Orsaken är att trädgårdsintressets utveckling följer ett annat mönster. Jag har en teori om att trädgårdsintresset vaknar när man låter sig förföras av tjusiga ettåringar på försommaren på plantskolan för att sedan övergå till perenner, vilket är ju ett enormt träsk att sjunka ner i. När man väl kravlat upp sig därifrån och är trött och sliten och känner sig gammal, ja, det är då intresset för de lättskötta vedartade växterna börjar spira. Fjärde och sista fasen är pyttesmå stenpartiväxter, dit har jag ännu inte kommit.

Jag befinner mig alltså i fas 3 och när jag inte beundrar min lilla kameliablomma roar jag mig med att titta på alla nya blad. 

  

Rödbladig ormhassel 'Red Majestic'
 


Hängkaragan


Gaffelolvon, viburnum furcatum

 

Rödbladig smällspirea 'Summer Wine'



Cornus controversa variegata

  

Euonymus alatus, vingbenved

 


Acer palmatum 'Atropurpureum'


Spiraea japonica 'Magic carpet'

 

Sabucus nigra 'Black Tower'


Rh. Petaphyllum är lövfällande, dvs en azalea.


Acer shirasawanum  'Aureum', solfjäderlönn
  

Fagus sylvatica 'Purpurea Nana', rödbladig dvärgbok


Actinidia kolomikta

 

Flikbladig röd dvärgbok

 


Acer campestre 'Carnival'


De allra allra finaste bladen, ginko bolubas,  cornus canadensis (judasträd) och gulbladiga robinias och gleditsias har inte slagit ut ännu.