Jag har bloggat om trädgård i över fyra år nu. Ingen lång tid egentligen, många har hållit på mycket mycket längre, i vissa fall i 10 år eller mer. Till en början var jag mest nyfiken på vad det kan bli av det hela, jag ville uttrycka mig och få reaktion. 

Ganska snart insåg jag att jag behövde lära mig att fotografera bättre och det bekymrar mig fortfarande. Texterna är jag heller aldrig nöjd med efter första försöket, jag våndas, går ifrån och omarbetar ofta mina inlägg några dagar senare innan jag kan trycka på publicera-knappen.  Någon spontanitet är det sällan tal om. Många utkast blir aldrig publicerade då de hinner bli inaktuella under tiden jag finslipar innehållet. 

 


Efter den första tidens entusiasm kom inläggen glesare och glesare, det senaste året kanske endast någon gång i månaden. Inte för att jag saknar inspiration, idéer och uppslag att skriva om, utan mest för att jag inte har tid. Och om jag ändå lyckas samla mig och få ihop något som känns vettigt är tidsåtgången orimlig i förhållande till nyttan, genomslagskraften eller vad jag ska kalla det för. Min blogg är inte besökt i den utsträckning som skulle kännas förpliktigande, vilket nog en signal om att den inte är särskilt intressant. Kontakten med bloggvännerna skulle lika gärna kunna skötas genom att följa deras aktiviteter. 

Jag har i och för sig skrivit dagbok i många år när jag var yngre, så det är en viktig anledning i sig att skriva för eget behov. Man samlar sina tankar, dokumenterar, bläddrar tillbaka och minns, kanske lyckas undvika ett och annat gammalt misstag osv. Det har ett värde, absolut. 

 


Jag har försökt spekulera i hur andra tänker kring att skriva och läsa bloggar genom att granska min egen ”trädgårdsmediakonsumtion”. 

Det är lätt konstaterat att engelska trädgårdsmagasin kommer på första plats. Förr tänkte jag inte ens tanken att beställa dessa, men nu när de finns tillgängliga på nätet, på appen Readly, är det underbart att kunna ta del av överflödet. Utbudet att trädgårdsmagasin är enormt i England. Det är en källa till inspiration som aldrig tycks sina.

I andra hand läser jag svenska trädgårdsböcker, jag älskar framförallt kåserier och allsköns reflekterande över trädgårdens betydelse för världen och våra liv.



Och hur intressant och lärorikt än det kan vara att få insyn i en annan trädgårdsentusiasts vardag finns det sedan väldigt lite tid till bloggvännerna egentligen. 

Och det brukar ta tid. Läser jag ett inlägg om ett pågående projekt hos Luna Ek, blir jag engagerad, vill visualisera, skriva kommentar och muntra upp. När Kristina presenterar en spännande växt i sin oas, vill jag genast skaffa den också, börjar leta efter mer info, surfar runt, jag kommer aldrig ifrån, det verkliga livet blir inte av. Och när Veronica på Sanda Cottage gör vintersådder eller Helene i Torslanda trädgårdsdekorationer och konstverk i betong, ja, då börjar jag räkna på hur många år jag har kvar i arbetslivet. 

Jag är 52. Suck. 


Så nu på sistone har jag knappt vågat titta på bloggar. Jag tänker att jag måste leva mitt liv. Det liv jag har, med ett jobb där jag efter 20 år börjar uppleva framgångar, med två härliga söner i tonåren, med gamla föräldrar som kämpar till sitt yttersta för att belasta oss barn så lite som möjligt, med en man som jag vill umgås med och hans två barn, utöver våra gemensamma, och två barnbarn och alla måsten med husunderhåll,  inköp, matlagning, tvätt och städ och ...., ja, trädgården. 

Hur mycket inspiration tål jag egentligen? Hur mycket tål ni? 

Hur vill vi ha det? Vad är viktigt?