Jag tror att 'cottage garden' - stilen har varit inkörsporten i trädgårdslivet för många av oss. Romantiska blommor i överflöd framför ett tegelhus i engelsk stil och ett skuggande träd mot blå himmel i bakgrunden, det är en idealbild på många näthinnor. Cottage garden är emellertid så gott som omöjligt att lyckas med för nybörjaren. Stilen kännetecknas visserligen av informell plantering, men för att den ska fungera måste man jobba med alldeles för många parametrar. Jordmån, vädersträck, plantornas växtkraft, höjd, form, färg och blomningstid är några av dem. Det kräver gedigen kunskap och många års erfarenhet för att det ska bli bra på första försöket. 

Hur kan man då förklara att det är ändå den stilen de flesta av oss börjar med? Sällan har jag hört någon att berätta att det var en avskalad japansk trädgård det första man gjorde när man blev med trädgård. (Nu tänker jag på hemmasnickaren inte på den som anlitar trädgårdsdesigner.) Jag kan ha fel, men jag tror att de flesta börjar med en perennplantering som kan betecknas med 'cottage garden' - inspirerad.

En orsak är, tror jag, att det inte krävs särskilt stora investeringar. Det är bara att gräva upp en plätt och skaffa växter. Några större anläggningsinsatser behövs oftast inte för att komma igång medan en alpinplantering eller medelhavsinspirerad grusträdgård förutsätter hantering av stenar, sand, grus och annat byggmaterial. Det är också relativt enkelt att flytta runt växterna och rätta till eventuella misstag, vilket gör den blandade perennrabatten till en bra skola.

Jag tror att det är lätt att inbilla sig att det är enkelt att plantera en perennrabatt. I vart fall går det att läsa på, tänker man. Det gjorde jag, läste och läste och till slut var jag helt övertygad om att jag behärskade ämnet perennplantering. Det gjorde jag inte, kan jag säga 10 år senare. Det gör jag inte än.

Men hur blev det då min cottage garden?  

En del av mina misstag härrör från att jag anlade stora perennrabatten i tre etapper utan att inledningsvis förstå att de tre mindre planteringarna skulle med tiden bli en enda sammanhängande rabatt. De olika delarna har lite olika färgteman och lever sitt eget liv. 

Jag tyckte att jag begrep att man ska ha många av samma sort och körde tre, fem, ibland sju plantor av varje. Det räcker tyvärr endast om samma sort återkommer lite längre bort, helst flera gånger och i grupper. Eko kallas det visst i litteraturen. I stället för antal plantor är det i övrigt smartare att tala om hur många kvadratmeter som ska täckas av samma växt. En pion här och där kanske räcker, men när det kommer till exempelvis nävor bör man satsa på 1-2 kvm. Repetition tror jag mycket på. Som någon sa, minimera, gruppera, repetera. Och minimera - antalet arter och sorter - en gång till. Lättare sagt än gjort. 

Det jag utan tvekan lyckades med var att välja friska växter med stor livslust. Jag har också en dynamik över tid i rabatten. Det är en egenskap som är mycket viktig för mig. Jag vill att det ska hända saker i trädgården. Jag vill att det ska finnas blomning att se fram emot under hela växtsäsongen. Jag har en förkärlek för perenner som blommar på sensommaren, då känns det hela sommaren som att man har det bästa framför sig och inte bakom.