Häromkvällen visade SVT ett program hur monokultur och konstgödsling i den industrialiserade livsmedelsproduktionens spår utarmar jorden. Egentligen är det nog ingen nyhet för någon med minsta naturintresse, det som möjligen var nytt att höra, vid sidan om alla forskare, en nordamerikans storbonde (eller kanske man ska säga farmer), resonera kring konsekvenserna och berätta hur vi istället borde odla. Det väckte ändå en strimma av hopp. 

Jag kom i alla fall att tänka på en historia som jag ofta fått höra av min mamma när jag var barn. 

Mina nygifta föräldrar var ute på var sitt håll i trädgården och arbetade, mamma troligen med blommorna och pappa med grönsakerna. Mammas förskräckta skrik förstörde plötsligt idyllen och pappa kom rusande, "Vad hände?"

Mamma, skräckslagen som hon var, fick inte fram ett ord, hon bara pekade på en stor mask som hon tog, enligt senare berättelser, för en liten orm eller kopparorm. 

Ja, vad gör min pappa då? Han tar upp masken och pussar den mitt framför min mamma.

Varför gjorde han det då? Ja, han gjorde det för att visa vilken samhörighet han kände med jorden och dess invånare. Masken var ren och värdefull, tecken på liv och garanti för att den nyinköpta tomten var bördig. Han fick tidigt hjälpa till i odlingarna och lärde sig som barn att masken var älskvärd och den viktigaste medarbetaren i trädgården. En kollega. 

Mamma, även hon barn till jordbrukande föräldrar och uppvuxen på landet, har inte fått samma närhet till jorden, har inte vant sig, har inte förstått. Åtminstone då.  

Så jag tänker, vad händer med vår jord om vi, generation efter generation tappar kunskap om och känsla för något så harmlöst och elementärt som en mask? 

För mig har det också tagit många år att utveckla ett avslappnat umgänge med maskar och visst kan jag förstå att man inte behöver vara förtjust för att ändå vara mån om dem små djuren. Men jag skulle ändå önska att det var fler människor som hade en längtan efter att stoppa fingrarna i jorden. 

Jag ser det inte som arbete. För mig är det ett stort nöje.