Blålila blomning lockade mig inte i början av mitt trädgårdsliv. Jag kan inte förklara varför, jag var helt enkelt betuttad av den varma färgskalan: rosa, rött och orange, helst i kombination. 

Idag är min smak något annat. Ju mindre väsen blomningen gör av sig i grönskan, desto bättre. Tar en lättnadens suck varje år när rhododendronen och de få pioner jag har kvar har blommat färdigt och innan dagliljorna och montbretian sätter igång. 

Geranium 'Rozanne' har börjat sin långa blomning. En klippa bland nävorna.

 
Ängsnävan, 'Midnight Reiter' har mörkbruna blad. Blommar intensivt men ganska kort. 

 

Annorlunda

 

Riddarsporrarna blåste naturligtvis ner sedan denna bild togs. Förra veckans ökenstormar var inte nådiga. De var ganska varma, torra och från det enda hållet vår trädgård inte har ordentligt vindskydd, från öster. 

  

Men klematisen Annabell är noga uppbunden och har klarat sig. 

 

Lavendel  är inte min trädgårds starka sida, men jag måste ha några plantor till varje pris, för doftens skull. Nu börjar blomningen.

 

Tremasterblomman trivs bäst i skugga

 

Blåast av alla är hortensian 'Veerle'

 


Underbara fyllda strandirisen har jag fått av trädgårdsvännen Carina. Den blommar rikligt och länge och är väldigt lättskött. Lagom höjd på ca 60 cm, fina proportioner. Klarar att växa i en djupare spricka i berget. Jag har bara gott att säga om denna planta. 

 


Fylld är även nässelklockan 'Benice'

 


Odlas i kruka, här tillsammans med bl a en frösådd hortensia, som jag hittade i närheten av Veerle för två år sedan. 



Och ännu en till fylld skönhet. Petunia, köpt som stickling i februari. Den trivs bra under tak på uteplatsen.

Jag blir själv lite förvånad när jag ser hur mycket blått jag har hunnit samla på mig under årens lopp, trots att jag från början var fokuserad på helt andra färger. Blått funkar alltid, alla nyanser, medan rött gör inte alls det. Det ska jag visa en annan gång...