En av de roligaste frågorna man kan få som trädgårdsfantast är hur det kommer sig att man blev en trädgårdsfantast. Jag ställer gärna frågan när jag får chansen och får ofta höra fascinerande berättelser om unika livsöden. Vad är det som fängslar oss med trädgårdslivet? Människor har alltid föreställt Paradiset som en trädgård. Inte som en fottbollsplan, ett garage eller en golfbana utan som en trädgård. Är det längtan efter Paradiset på Jorden som driver oss? Här kommer en del av min historia.

Det var en gång en liten flicka som växte upp i ett litet samhälle på den ungerska landsbyggden. Hon bodde i ett nybyggt hus med sina föräldrar och lillasyster. Mormor och morfar bodde bara några hus bort på samma gata. Mormor och morfar hade en fantastisk trädgård med olika avdelningar, fast det tänkte flickan inte så mycket på då. Det var viktigare att hon kunde gömma sig under hasselbusken eller i körbärsträdets krona. Och det fanns alltid något gott att stoppa i munnen. Rädisor och vårlök i början av säsongen, jordgubbar, persikor, aprikoser, olika sorters äpplen, plommon, päron och - för ett litet barn - oändligt långa rader av vinrankor med druvor som alla smakade olika. Och det var visst nästan samma sak hemma. Pappa var besatt av fruktodling och minnena av en rosablommande fruktlund går inte att sudda ut. Det var nog det vackraste jag visste.

 

Min gamla pappa bakom växter som han har planterat

Jag fick tidigt lära mig att även små barnahänder kunde göra nytta. På somrarna skördade vi och gjorde alla möjliga sorters marmelad, sylt och inläggningar. Allting togs till vara. Timvis satt vi i skuggan och kärnade ur bigarråer, plommon eller skalade hårda persikor som skulle läggas och förvaras i sockerlag över vintern. Det fanns inte någon frukt att köpa på vintern, så allt det här slit var inte uttryck för präktigt ekologiskt tänkande utan ett rent måste. Jag tror att det kan till viss del förklara mitt svala intresse för nyttoodling. Det är prydnadsväxter jag brinner för. Dumt men sant.


Det dröjde sedan 20 år innan jag fick eget ansvar för en jordplätt. Den var bara en halv kvm på kyrkogården, men så kär och viktig. Där under låg ett litet barn som bara blev tio år och som skulle ha den vackraste graven på hela kyrkogården. Det fanns inget mer för mig att göra för det här barnet än att sköta om hans grav.  Även nu, 14 år och en trädgård senare, upplever jag en obeskrivlig närhet till honom när jag har fingrarna i jorden.

Det är författaren Karin Berglund som sedan väckte den nyblivna trädgårdsägarinnas latenta växtintresse vintern 2004-05. Av en slump kom jag över hennes Din trädgård. Jag sträckläste den och sedermera även hennes övriga böcker. Hon får mig att tro att jag kan genomföra det mest krävande projekt. Att verkligheten sedan inte alltid överensstämmer med drömmarna spelar ingen roll, det är resan som räknas.

Så mitt svar på frågan hur jag blev en obotlig trädgårdsentusiast har tre komponenter; uppväxten, döden och Karin Berglund.

Bilderna till det här inlägget är tagna i mina föräldrars trädgård.

Du kanske också gillar

Gör vi någon skillnad?