Min mormor hade en mäktig plantering av palmliljor längst gången mellan grinden och husets entrétrappa. På båda sidorna. Jag var barn och blomstänglarna var högre än lilla mig. De vassa bladen la sig på betongplattorna och var farliga att nudda. 

 

Något i den stilen. Bilden är tagen juni 2010 i Ungern. Stadsplantering.

Jag har inte sett så många palmliljor i svenska trädgårdar så jag har inte vågat skaffa mig denna barndomens karaktärsväxt. En vacker dag upptäckte jag dock två välvuxna exemplar i den nyinflyttade grannens trädgård. Han tog med sig dem från sin gamla trädgård som låg i zon 3, om inte 4, inåt landet, i Boråstrakten. 

Och då la jag ihop ett och ett. I södra Ungern, där mormors trädgård låg, har man inlandsklimat med varma somrar men även kalla vintrar. Med kallt menar jag perioder (visserligen relativt korta, men ändå) av 10-15 minus. Och palmliljan klarar tydligen den ljumma, regniga sommaren i Boråstrakten. Om den orkar blomma årligen spelar faktiskt mindre roll, de palmlika, styva, vintergröna  bladen räcker för mig. 

Så jag köpte en planta våren 2013. Den var i knopp vid inköp och blommade ganska tidigt på sommaren. 

Alla som har trädgård vet vad en växt som väcker barndomsminnen betyder.  


Hösten efter blomningen såg den ut så här och jag väntade på att bladrosetten skulle dö.

och det gjorde den också. Dog. 

 


Men som det skall, kom nya bladrosetter runtomkring.  Så här ser den ut i februari 2015.

Vad behövs då för ett så lyckat resultat? Jag misstänker att det magiska ordet är väldränerat. Blanda in grus i jorden. Värme och sol är inte fel, men behövs bara för blomningen. Bladrosetten har i sig stort prydnadsvärde och är bevisligen vintergrön. I södra Sverige, och då menar jag inte bara Skåne, är den absolut värd att prova. 

För egen del leker jag med tanken att även testa en bråkbaldig sort med gula bladkanter.