Jag är en stor vän av flitighet, dels för att lathet är tråkigt, dels för att jag inte är tillräckligt begåvad för att kunna tillåta mig att inte vara flitig. Man ska dessutom ta vara på sin tid här på jorden och försöka hinna med så mycket så möjligt, det är min filosofi. "Vila ska man i graven", brukar jag slänga ur mig ibland.

I trädgården behöver jag dock aldrig mobilisera min strävsamhet, det är roligt och det går bra av bara farten. Att gräva nya rabatter på senhösten i kyla och gyttja är inga problem.  Att städa, samla in döda växtdelar och kompostera på våren är hur spännande som helst. Att klippa gräsmattekanter är inte det roligaste, men det går, för då kryper man nära och ser blommorna från nytt perspektiv. Att så, plantera, vattna, beskära, pyssla om växterna och inte minst skörda är lyx. Det är inte flitig jag känner mig när jag trädgårderar utan privilegierad för att jag får motion i trivsam miljö på hemmaplan, i närheten av min familj (istället för att svettas tillsammans med främlingar på instängt gym, vilket jag aldrig lyckats förstå tjusningen med).

Det finns bara ett moment jag är trött på och som förutsätter att jag tar flit i anspråk och det är att ta hand om alla mina dahliaknölar som jag har samlat på mig under tio års tid.  Det är en hatkärlek jag känner inför dessa blommor. De kräver mycket uppmärksamhet men ger också mycket tillbaka.

Det behövs en stor kraftansamling till att ta vara på knölarna på hösten, ofta så sent som i november i kyligt väder och trädgårdslusten svalnande.  De stora krukorna ska tömmas (mest pga brist på plats, inte för knölarnas överlevnad) och förvaringen ordnas. På vintern är det lugnt, de behöver ingen tillsyn. 

Men på våren ska man se till att man har näringsrik jord i massor, tunga lerkrukor ska rengöras och fyllas med jord och placeras på lämpligt ställe efter noggrann genomvattning som gör krukorna ännu tyngre. 

 


Två kubik nyanländ brunnen hästgödsel. En kubik går åt dahliorna och den andra till jordförbättring i rabatterna .

 

Det är lätt att förstå att jag inte vill stirra på den här väggen hela sommaren. Men helt korkad är jag inte, för några år sedan skaffade jag "rullatorer" till krukorna. (Hornbach är billigast)

 

När försommarvärmen anländer måste krukorna  flyttas ut till den soliga altanen. Där ska de skyddas från eventuell nattfrost (återigen, var är mitt växthus?). Det gäller att följa väderprognoserna, känna in, titta på termometern, titta på himmeln på kvällarna, springa ut i morgonrock mitt i natten och täcka om det behövs.  Då undrar man verkligen vad man håller på med och jag lovar mig själv att avveckla nästa år. Men man glömmer fort. På vintern sitter man på soffan med sin iPad och dreglar över sommarens bilder och beställer snällt nya knölar från Holland. 

 

Väggen är "borta". Mycket bättre.

Den 18 oktober 2013. Fortfarande mycket bättre.




Jag överlåter till läsaren att bedöma om det frågan om flit eller bristande överlevnadsinstinkt. Men sluta, nä, inte i år.....

Mer om flit finns att läsa hos Bland rosor och bladlöss