Nu har vi passerat mitten av mars och stora delar av trädgården fortfarande har snötäcke. I natt hade vi 8 minus och det lär bli minst lika många minus flera nätter framöver. Oron för en repris på 2013, då i stort sett alla vintergröna växter strök med vid månadsskiftet mars - april, inklusive vilda blåbär i naturen och yngre thujahäckar i gemene mans trädgård, växer inom mig.  Ännu har vi visserligen inte uppmätt samma stora temeraturskillnader mellan dag och natt som då, men det är inte långt ifrån. 

I sann barrfientlig anda var det kallt men klarblå himmel och vindstilla hela dagen idag och jag kunde vara ute och kolla läget en liten stund. Jag följde solen, i skugga frös jag direkt. 

Min lägesanalys är följande: det kommer att bli en intensiv vår. Allting kommer att hända på samma gång och jag kommer att stressa ihjäl mig. Har man två dagar i veckan för att ägna sig åt det man allra helst vill göra är det stor risk att man inte hinner njuta av det hela. 

Nåväl, att förhålla sig till klimatets utmaningar får var en lära sig på bästa sätt. 

Ett sätt att mildra konsekvenserna är förstås att så och förodla i stugvärmen. Eftersom begoniaknälarna i mitt förra inlägg väckte ett visst otippat intresse tänkte jag rapportera om utvecklingen.

 

 Nu har jag flyttat knölarna från blöt hushållspapper på tallrik till fuktig jord i diverse behållare. Jag sprayar dem varje morgon.

 

Det är de millimeter små röda prickarna som är livstecknet.


Nästa stadiet en liten vit knöl, den på bilden är ca på 4-5 mm i verkligheten.

 

och nästa: en hög med vita knölar.



Det viktigaste: rötterna  är också på gång. Den här knölen har kommit så långt att det är läge att  plantera den i kruka nästa helg.

 
På fönsterbrädan finns också:

Bland alla mina  fuchsistickl8ngar finns också några av förra årets favoriter som jag har övervintrat i garaget. De behöver ljus nu.

 

och petuniastickl8ngen har börjat blomma. Jag kommer dock inte att tillåta den att blomma fullt ut ännu. 

 

Klockrankan kan på kort tid bli ganska besvärlig när den väl kommer igång. Den måste hållas långt ifrån allt som den kan tänkas vilja klänga sig på eftersom  klockrankan bara undantagsvis väljer att klättra på den pinne man har utsett som klätterstöd. En tämligen uppfinningsrik planta. 


Men som sagt, ingen vår i sikte på Västkusten. Tror ärligt talat inte att ens påskkycklingarna kan göra något åt saken. Fast jag tog fram dem idag i ett förtvivlat försök.
 


Lite gladare blir man nog ändå.


Men jag sparade det bästa till sist!

En ny bloggsamling för trädgårdsbloggare där vi kan länka våra inlägg och hitta varandra. Kika in på TrädygårdsFägring!