Storväxta perenner är oerhört tilldragande för blicken men har nackdelen att lämna stora hål efter sig på vinterhalvåret. Har man platsbrist är det klokare att plantera en buske eller träd, även gräs kan ge mer valuta för ansträngningen. Spridningsbenägna och samtidigit storväxta får de absolut inte vara om man värderar jordytan högt, och det ska man ju göra.

Men så finns det de som är oemotståndliga. 

En mycket läcker, gigantisk planta är den vita nysroten, Vetatrum album. Den är oerhört arkitektonisk i sin uppbyggnad. Hos mig har den växt jättesakta, blivit 80-90 cm hög på 5-6 år, men den kan bli ännu större, manshög och lite till med blommor på toppen. Fast hos mig har den aldrig blommat. 

 


Vit nysrot på sin tredje växtplats, där den verkar trivas. 

  


Vecklade blad


En annan jätte hos mig är paraplyblad, Diphylleia cymosa, som blir ca 1 m hög och 1,5 bred. I motsats till nysroten är den blomvillig och fröar av sig. Tyvärr begrep jag inte bättre och krukade upp småplantorna i höstas som sedan inte klarade vintern. Så nästa gång får de växa till sig i mammas beskydd. 

. 


I blom i maj. Här ser man att den växer som en rosett och inte genom utlöpare. 



Fröställningar på ca 25-30 cm stora blad i juli. Längre fram blir bären blåbärsblå på röda skaft. 

 


Här trängs paraplybladet mellan hortensia, berberis och djävulsbuske. Vågar jag dela i höst? 

Jag har tidigare skrivit en liten växtporträtt om Diphylleia cymosa och vid intresse klicka Här för att komma till inlägget.