Jag är älskar snygga häckar, förmodligen lite tack vore att vår bergiga tomt inte är särskilt lämplig för den här sortens rumsindelning. Jordlagret är mycket ojämnt även på de plana delarna i trädgården, vilket gör det mycket svårt, för att inte säga omöjligt att få till en jämn tillväxt. 

Men jag kämpar på. 

Senast med trädgårdens karaktärsväxt nummer 1, sockertoppsgranarna. 


De var säkert planterade för 40 år sedan och skänkte en John Bauer-saga-stämning över trädgården. De skyddade mot nordanvinden och bildade en ogentränglig barrier för ovälkomna besökare, så som rådjur. Och inte minst: de gjorde garaguppfarten osynlig från huset och från trädgården. En mycket uppskattad häck med andra ord, ändå offrade jag den. 

Varför då? 

Jo, pga häckens bredd. 

2-2,5 meter är inte acceptabelt i en villaträdgård. Så enkelt är det. En 7 meter lång häck som är över 2 meter på bredden tar åtminstone upp 10 kvadratmeter i onödan. 

Det här har jag naturligtvis tyckt även under de åren jag försvarade sockertopparna mot makens ilska. Jag har inte riktigt orkat tänka på byte medan andra, roligare projekt fanns i mitt huvud. Men nu, med två dataintresserade tonårspojkar i familjen, har även fiberdragning blivit högaktuell, vilket gav mig en sista, välbehövlig spark i baken. Så jag bestämde mig. 

Vi började med att inhandla en kompostkvarn.

Hur klarade jag mig utan denna fantastiska manick i så många år? 


Sockertoppsgranen har ett mycket finförgrenat grenverk med torra barr innanför det yttersta, gröna ”skalet”, vilket gör den mycket lämplig till nertuggning. Och det gjorde vi. Sex bamse åkte ner i kvarnen och sedan ut i rabatterna som jordförbättring. 

 

En efter en åkte de ner i kompostkvarnen

Resultatet är perfekt täckmaterial under buskar och i rabatterna


När endast stubbarna fanns kvar tog vi hjälp av fantastiska Ivo och hans tjusiga grävmaskin. Det tog honom 12 minuter att dra upp dessa sex jättar. 

 

 

I bakgrunden, under presenningen gömer sig 4 kubik gödsel respektive planteringsjord.

 

 

Efter detta fick skyddrör för fiber grävas ner och kanten fixas till: 

 

Nyinköpt grovhuggen granit. Det ena ger det andra, ni vet. På den första grävmaskinbilden ser man att det fanns en mycket lägre betongkant här förut. 
Tack, Ivo, det blev så bra!


Sedan kom leveransen av de rotklumpade Smaragderna som omedelbums skulle ner i backen. Stora, 180 cm höga plantor, helt emot min planteringsprincip, men inga regel utan undantag. Normalt vill jag ha unga plantor som växer upp hos mig, men det var  fullständigt otänkbart att byta jättehäcken mot en plutthäck, av många skäl: Jag vill inte se gatan och bilarna, jag vill inte ha blåst och jag vill inte ha rådjursbesök. 

Och nu, lagom till vårens ankomst, står de där:

 

Från insidan

 

och från utsidan

Är jag nöjd och lycklig då?

Ja, men också orolig. 

Att rotklumpsprodukter etablerar sig långsamt, det kände jag till, men jag ville ha svenskodlade plantor och då fanns inte krukodlade som alternativ, åtminstone inte i storlek större.  Men klarar en kapad rotklump på 40 cm i diameter att försörja en 180 cm hög planta? Någon som har erfarenhet? 

 

Stor planta med liten rotklump, hur ska det gå? Å andra sidan borde företaget gått i konkurs för länge sedan om det inte funkade. 


Några skötselinstruktioner som företaget försåg mig med är jag också lite undrande till. 

Säckväven runt rötterna skulle inte tas bort, till exempel, enligt den tillhandahållna handboken. Fast det gjorde jag. Barrväxtgurun Britta Johansson är mycket bestämd på den punkten i sin bok ”Odla barrväxter” och hennes ord är lag för mig. 

Sedan har vi uppmaningen att inte klippa Smaragdthujan på sidorna. Stämmer det? Det hade jag nämligen tänkt att göra. Det var liksom inte meningen att ersätta en bred häck med en bred häck. 

Rådet att inte ge näring de första 6 månaderna? Stämmer det? Jag har jordförbättrat min sandiga jord med hästgödsel och barr men även tänkt att fjäska med Algomin nu i början av växtsäsongen. Någon? 

Normalt brukar jag ha gott självförtroende när det gäller växtskötsel, men det här projektet har gjort mig lite knäsvag. Det får bara inte bli fel.