Trädgården är föränderlig, den är en oändlig kedja av ögonblicksbilder där ingen dag är den andra lik. En rundpromenad efter tre dagars frånvaro mitt i april har påfallande likheter med upptäcksfärd i fjärran när det gäller inslag av överraskningar.

 Som det händer saker! 

Piggaste salixen kunde inte hålla sig längre i sitt soliga hörn på berget


 
Växt utan etikett den 14 april

 Den 18 april. Ni får hjälpa mig. 

Likväl är det en upplevelse att konstatera att älskade lilla bebisen (läs trädgården) har klarat sig utan mamsen i hela tre dagar. 

  


Snigelbevakningen kan starta. Klippstånds är favoriträtt. 



Gömd under löv var lunddockan förra veckan, men inte nu längre.


Gräsmattan visar tydligt sin tacksamhet över att ha sluppit skottkärrarallyt och mamsens ständiga spring i grova kängor. Grässtråna har grönskat och rest sig i regnet. 

Grått  och nertrampad den 14 april

Något bättre den 18 april. Det finns dock fortfarande utrymme för förbättringar

Nu när gräsytorna har minskat med uppskattningsvis 30-35 kvm sedan förra säsongen, har både belastningen på och uppskattningen av det som är kvar har ökat. 

Jag har därför sänkt toleransen mot ogräs i gräsmattan och grävde bort framför allt grodblad i höstas. Jag fyllde de många kala fläckarna med dressjord och sådde nytt.  Förra veckan gödslade rubbet och regnet kom lägligt dagen efter. Så nu är samvetet rent och förväntningarna höga. 

Den dagen jag känner mig nöjd med grunddesignen kommer jag, om jag har råd, att stenlägga alla gångar och bli helt gräsfri. 

Nå väl. Drömma måste man. 

I nästa inlägg ska jag berätta var jag har varit och vad jag har gjort, är tanken.