Hortensior kan vara väldigt olika. När jag var i London för några år sedan såg jag en 4-5 cm tjock bok i stort format som (endast) handlade om hortensior. Jag höll i boken länge men släppte den av utrymmesskäl, vilket jag kan ångra idag. Jag förstod ärligt talat inte heller hur i hela världen man kunde skriva så mycket om en art som i min värld bestod av 2-3 namnsorter. 

Men mitt intresse för buskar har växt till sig sedan dess och jag har numera en liten samling av hortensior. Eftersom vi har naturlig sur jord på tomten trivs dem ganska bra. Tre stycken trädgårdshortensior "ärvde" jag faktiskt när vi köpte huset för 10 år sedan. De enda blommande kulturväxterna som fanns här " from the beginning ". 

 


Hydrangea macrophylla. Det lustiga är att det finns både blå och rosa blommor på samma buske. Rabattkanten med daggkåpa ska jag i höst byta ut mot en lågväxande hosta, är planen. 

  

Det sägs att sur jord ger blå och kalkrik jord rosa blommor. Jag tolkar det hela som att jorden är svagt sur efter all gödsling. Bara det blir blommor, bryr jag mig faktiskt inte så mycket om färgen. Jag gillar när det händer saker. 



Så här lika kan blommorna på samma planta se ut.

Just den här sorten passar utmärkt, mer än någon annan blomma jag har testat, som eternell. Den behåller både färg och form till otroliga 100%. Så i år, när blomningen är rik, kommer jag att plocka en stor bukett till torkning. De blomställningar som får sitta kvar på busken blir bruna men pryder väl sin plats hela vintern. 

Trädgårdshortensians (hydrangea macrophylla) vinterhärdighet är en spännande historia. Det kan gå hur som helst, nämligen. Mina väletablerade plantor i zon 2 klarar vintrarna utan större problem, men sen och ihållande kyla på vårkanten, efter att de hade vaknat, gör att blomskotten fryser bort och då uteblir förstås blomningen.  Men de dör inte och grönskar som om ingenting hade hänt. Nästa år, efter en mild vinter kan blomningen bli överväldigande igen. 

Känsligare är en vit variant av macrophylla som behöver en riktigt mild vinter för att orka blomma sommaren därpå. En sådan vinter har vi bakom oss och för första gången på tre år blommar min planta om. Inte lika kompakt som när jag fick den, men har många blomställningar. 

 


Populär på plantskolan när den säljs i blom, men svår att få att överleva den svenska vintern.

 


Mitt krukodlade examplar passar fint ihop med de vitvariegerade hostorna. 

 


Poppis nr 1 är hydrangea 'Veerle' , en serratahybrid. Mycket härdig och lite till. 

 


En iögonfallande färg, minst sagt, på en väletablerad 6-7 år gammal planta. På hösten (i år redan på sensommaren nog) blir både blommor och blad auberginelila. 

 


En betydligt yngre, rosa serratavariant med endast några få blommor i år. Hydrangea serrata 'Beni-gaku'. Mer lättplacerad än Veerle. 



Bladen skiftar i rött. Lite väl tidigt, kanske, pga torka.

 


Hydrangea paniculata 'Wim's Red' börjar sin karriär med vita blommor som allt eftersom övergår i rosa och till slut vinrött. Det finns spektakulära bilder på nätet men det återstår att se om verkligheten bjuder på den utlovade  föreställningen.  Ännu så länge är det endast stjälkarna som är röda. 

 


Hydrangea paniculata 'Grandiflora' , syrenhortensian som den också kallas, är planterad i en bergsspricka och inte får någon större omvårdnad. Det verkar fungera ändå. 

Alla hortensior älskar vatten och behöver vattnas när sommaren är torr. Beskärning i mars - april är en förutsättning för rik blomning. Serrata- och paniculatahybriderna är hos mig härdiga med råge, kanske upp till zon 4.

Den största poängen med hortensior är den långa och rika blomningen under senare delen av sommaren. På våren är de rätt intetsägande och kan då gärna piffas med lökväxter. Vintersiluetten med de intorkade blomställningarna gör dem till ett värdefullt inslag i den vinterfina trädgården.  Vindskydd får man dock tänka på.