Det är bråda dagar i trädgården nu. Oändlig är listan över saker man måste  göra och ännu fler saker vill man pröva på "i mån om tid".

Som att

  • göra om i stora perennrabatten för ett mer sammanhållet uttryck
  • fälla en sjuk rönn som skuggar det blivande grönsakslandet
  • ta hand fröplantor av sommarblommor och grönsaker
  • dela storvuxna perenner, kruka upp och låta barnen sälja överskottet på loppis
  • byta jord på all krukodling
  • dela mitt enda bestånd av snödroppar 
  • ........
  • njuta?!
 

Tänk om jag hade satt scillor bland dagliljorna i höstas! Dumma mig! 


Hur ska man upprätthålla en balans i sinnet om inte alla dessa saker blir gjorda omedebums? 

Att man har storstädat två uteplatser, tagit fram och monterat möblemanget, fixat vårplanteringar i kruka, sett över det sedan tidigare  uppkrukade perennöverskottet, krattat löv från grusgolv, klippt ner alla perenner och lagt ny jord i rabatterna, spritt ut rådjursmedel lite varstans, planterat fyra nya bärbuskar, sått tagetas, klockranka luktärt, tomater och broccoli mm känns visserligen bra, men räcker inte. Långt ifrån. 


Tomma bäddar? Räknar dagarna till växtmarknaden i maj...


Vad är det jag jagar egentligen?

Fingrarna är svullna så ringarna inte går att ta av, nagelbanden är svarta av jordrester och ett litet sår på höger långfinger har blivit inflammerat under plåstret. Armarna, främst insidan av underarmen, värker av allt kånkande och benen är tunga som sten. Ryggen har klarat sig ovanligt bra den här gången, det kanske ligger något i min nyinlärda lyftteknik. Fast det kan smälla till när som helst, det vet jag.

 

Den här primulan kan bli  många plantor nästa år


Borde jag inte lyssna på min åldrande lilla kropp och slå ner på takten? Varför pressar jag mig, vad vill jag uppnå?

Jag kan höra rösterna i trädgårdsvärlden som säger att en trädgård aldrig får bli stressfaktor. 

Hur gör man då? ???? Jag är ett enda frågetecken. Jag blir kolossalt stressad av ett rörigt hem (= hus + trädgård) eller av att inte ge mina växter de bästa förutsättningar.

 

Julrosor gör mig så barnsligt glad så jag behöver fler


En sak kan jag tala om, det är inte för någon annans skull jag stressar. Inte för alla förbipasserandes skull, för de är ytterst få. Inte för bloggen, för det håller jag mest på med pga trädgårdens förgänglighet, för att själv komma ihåg. Inte ens för mina trädgårdsvänners skull, även om jag skattar deras intresse högt och umgås hemskt gärna med dem. 

Ok, kanske för min döda mormors skull, då. Henne har jag med mig i allt jag gör.


Hyacinterna måste täckas med nät innan Bambi hittar dem

Hon var pedant och ville så gärna fostra en spegelbild av sig själv. Hon satsade på mig av sina fyra barnbarn, hon såg väl potential.  Och jag älskade henne och det liv hon ville skapa, det gör jag än. 


Pionställningarna ska sättas ut i god tid, det får jag inte glömma.

Nu när mina krafter börjar sina borde jag kanske ändå lyssna mer på kroppen än på mormors intentioner. Det skulle hon själv vilja, det vet jag, att jag tar hand om själv. 




Och det är nog det jag gör när jag "stressar". Jag lever med en stark längtan  efter "paradiset" och tar hand om mig själv på bästa sätt genom att jaga det. Jag älskar ju att vara helt slut i kroppen och tom i knoppen efter en heldag i trädgården. Och då får det kosta. 

Oron för att prioritera fel, trädgården före familj och vänner, skaver så mycket mer.

 

Min idol